Vanligt med 2 års kris?

Vi har vart tillsammans i 5,5 år, bott i 4,5 av dem. Planerar bröllop nästa september. Men det har inte varit en rak väg dit. Efter 1,5år var det jag som tyckte vi gled ifrån varandra. Vi ratade omd et och bestämde oss för att försöka göra mer tillsammans. Allt blev bra igen. NÄr vi varit tillsammans i 3år och flyttat för a gången fick han nog kalla fötter el nåt... han sa då ungeär som du beskriver, att det inte fanns nåt pirr kvar. Ingen spänning. Vi varifrån varandra ca 1mån. Gjorde så mycket som möjligt för oss själva, men när vi träffades i lägenheten som vi tillsvidare bodde i så passade vi på att prata... prat prat prata...Och till slut insåg han att det han kände var kärlek och inget annat. Vi insåg båda att om man lever 50år tillsammans kan man inte känna pirr varje dag. Ärligt talat, ibland är jag så trött på han att jag kan kräkas. MEn helt plötsligt så ser jag på han och han är min prins. Man fylls av känslan att ÅHHH JAG ÄLSKAR DIG!!! Och jag skräms av känslan att aldrig få känna första daten pirr el första kyssen pirr igen, men som birgittabruden skrev, då går man med tjejerna på krogen, spanar lite, flörtar lite och sen kryper man ner i sängen hos sin älskade och myser... Vi är nu båda införstådda med att vi alltid kommer att möta svårigheter med jämna mellanrum, men vi tror också helt säkert att vi kommer arbeta oss igenom dem, därför vill vi gifta oss nu. Och det ksa bli härligt!!!
Tyvärr finns det nog itne så mycket du kan göra, mer än att ge honom utrymme att förstå att han saknar dig och älskar dig mer än nån annan. Ge honom utrymme utan att frösvinna helt. Är det menat så är det.