otåliga jag

Jag har varit sambo i 6 år innan med mitt ex. Efter det träffade jag min sambo när jag var 26 och vi flyttade som sagt ihop efter 14 månader. Och det var inte alls så enkelt som mitt första "samboskap" fast kärleken är mycket "vuxnare". Nu har vi bott ihop i 10 månader och det går bättre och bättre.

Varför ett behov av att visa att det är seriöst? Det vet ni väl inom er ändå? Förlovning för mig är ett sätt att säga att man ska gifta sig.

Ja, förlovning är för mig också att vi ska gifta oss, och ja, jag vill gifta mig _med_honom.

Jag har inga romantiska idéer om ett prinsessbröllop och jag tror inte giftemål garanterar "och så levde de lyckliga resten av livet".

Men jag har en Gudstro och jag e trött på samboskap och långa förlovningar (som med mitt ex).

Jag vill _seriöst_försöka att leva med denna kille, han har massvis med goda egenskaper som jag älskar och uppskattar väldigt högt.

Så slutsatsen är väl att jag är för ivrig att få det seriöst. Det e det redan men att flytta ihop å förlovning å så..

Grejen e den att vi bor 40 mil ifrån varandra så vi längtar som tokar efter varandra. Vi kan ju inte ses ofta heller..

Jag längtar sååå efter att få flytta ihop med honom!!! :D

Hej! Hoppar in lite mitt i diskussionen, hoppas att det är ok! Jag träffade en kille på gymnasiet och vi flyttade ihop efter ett och ett halvt år ungefär. Sen bodde vi ihop i 7 1/2 år och allt var frid och fröjd till i julas när han plötsligt fick panik och gjorde slut. Efter några månader ville han att vi skulle försöka igen, och nu har vi setts ganska mycket under snart ett halvt år. Jag har ett väldigt stort behov av att få "förhållandet" bekräftat om ni förstår hur jag menar. Exet, eller vad jag ska kalla honom, tycker att det räcker med hur man känner det inuti, man behöver inte sätta ord på allting, men för mej är det viktigt att få en slags bekräftelse på vad han känner. Han säger att han inte vill definiera oss som ihop igen förrän vi har det riktigt bra. Vad tror ni om detta?

Kramis.

sallyb

okej, du snodde min tråd men du e förlåten. (jag e såååå snäll). :D

Jag är skeptisk till att försöka igen med ex. Det tog ju slut av ngn anledning och vad var anledningen?

Hur kan du vara säker på att han inte kommer få panik igen?

Det kan tolkas ur din text att han vill ha kakan samtidigt som han vill äta den? Tänker på att han inte vill definiera er som par förrän allt är bra. Och vad är bra för honom? Bra är inte något som plötsligt pluppar upp utan man måste kämpa för det.

Jag tycker du gör helt rätt i att kräva att han uttrycker sin kärlek mer konkret. Med ord, uppvaktning eller förlovning för att visa att han menar allvar.

Älskar han dig så borde det inte vara några problem? Om han inte vill anstränga sig så pass så då får han hitta ngn annan.

Älskar du honom? Vill du ha tillbaka honom efter att han lämnade dig?

Tack för att jag fick hoppa in! Såklart kan jag inte vara säker på att han inte får panik igen. Det kan man väl aldrig vara? Han säger att han aldrig mer vill gå igenom det helvete som var i vintras och därför vill han vara helt säker på alla plan att det inte kommer att hända igen. Jag kan också tycka att han både vill äta kakan och har den kvar, men samtidigt så har han gjort många saker som får mej att känna att han verkligen vill; vi har t.ex. varit på familjerådgivning. Och varför lägger han så mycket tid och kraft på detta om han egentligen inte vill vara med mej?

En kille som vill gå på familjerådgivn är ett gott tecken. :)
Samtidigt, om jag vore i dina skor, skulle jag lägga fram önskemål om förlovning. (Om du jättegärna vill fortsätta med den här killen.) Ni har ju ändå varit ihop i drygt 7 år så vad finns det att vänta på om man vill leva tillsammans? Men det e förstås jag och alla människor har inte samma tankar kring detta.

Vi kan ju inte förlova oss när han inte ens kan säga att vi är ihop. För mej räcker det gott och väl att veta att han älskar mej och vill vara med mej. Men det är jag ju långt ifrån säker på som det är nu.

OK
Och om han kan säga det då vill du leva med honom igen?
Det viktigaste e väl eg inte vad han säger/gör utan vad du känner. Vill du ha tillbaka honom, ha tålamod och vänta. Vill du inte lägga ner tid, tålamod och väntan på killen så..tja..?

Vet att du har rätt. Jag har ju väntat rätt länge nu... Tyckte att vi verkligen var på rätt spår, men så kom ett steg tillbaka förra veckan. Får väl se om jag orkar resa mej och vänta en gång till eller om det räcker nu. Men, om han kan säga att vi ska vara ihop "på riktigt" igen så vet jag att det är det jag vill.

Jag tycker killen e feg (i mina öron). Vaddå? Ni går i familjerådgivn, han vill försöka igen men vågar inte bekräfta att ni är ett par??
Fråga dig själv om du orkar vänta på killen? Det är bara du som har svaret på den frågan.

Jag hittar ju inte svaret i mej själv. Jag tänker ofta att jag inte orkar vänta och att det inte är värt det, men sen stannar jag ju ändå.

Du är trött på att vänta på killen men sen blir du rädd? Det känns ju så tryggt, du vet vad du har men inte vad du får? (Klart att du är rädd när du har varit tillsammans med en och samma kille nästan hela ditt vuxna liv. Du vet ju inte vad som väntar ifall du skulle bli singel igen.) Eller, har jag fel?

Du måste själv ta ställning till om du mår bra i den här situationen du är i. Det är bara du som kan göra någonting åt saken. Fortsätt inte å vänta om du mår dåligt av att leva i ovetandet, är mitt råd.

Du kan inte ändra på ngn annan utan bara på dig själv. Livet är en som en bil och det är du som kör.

Jag kan inte hjälpa dig mer än så. Det är du som måste ta besluten.