Så bra, blev så fel !?.

Hej!
Jag är tveksam om du kan göra så mycket för att förändra den situationen som du beskriver. Personligen så tror jag inte på några försök att lösa problem genom att flytta ifrån varandra eller skaffa en egen bostad för att hitta tillbaka till sig själv som din flickvän har uttryckt sig. Hon måste i så fall bli bättre på att definiera vad det är som gör att hon inte är sig själv längre och jobba med det. En annan sak som är viktig är att vara ett par i verkligheten och inte i teorin. Det är lätt att prata med varandra, vara öppna etc. när förhållandet fungerar, men så fort det blir kris vänder man sig alltför ofta mot varandra och ilskan, förtvivlan, irritation, missnöjet med tillvaron appliceras på ens partner. Man bråkar med fel person om fel saker.
Det verkar som om det är din flickvän som känslomässigt "styr" situationen, dvs att det är hon som har bollen. Hon måste ta några aktiva beslut som gäller hennes eget liv och göra något positivt för att bli en gladare person och få ett liv som hon trivs med. Ingenting av detta är omöjligt, man kan bygga upp ett nytt liv i en ny stad och till och med i ett nytt land, men hon måste vilja satsa på det. Sedan kan det ju bli en ekonomisk fråga - nya hästar, studier, etc. kostar pengar.

Men jag ska inte fantisera mer ;) eftersom jag vet för lite om situationen. Hoppas att du får nytta av ovanstående reflektioner.

Kul att ni svarar ... jag är väl mest inne på Freja73:s linje och tror väl personligen som jag skrev att det är här och nu. Man löser inga problem genom att smita från dom, finns kärleken där så ska det väl inte vara omöjligt att finna lite vilja att rädda det?? Frågan är hur man ska få henne att förstå det?

Lilltån: Jo, tanken finns att göra så, tycker bara det är fel sätt. Kan inte förstå hur man ska kunna rädda nåt på avstånd och om man nu lyckas med det vad säger att det kommer bli bättre då om jag flyttar dit till henne?

Lilltån:
Kan mycket väl vara så.. vet som sagt att hon inte trivs här, men varför då välja att bosätta sig i egen bostad om det är staden hon inte trivs i?? Jag har givit förslaget att vi ska flytta bort tillsammans, men då vill hon "finna sig själv".. Är detta en typisk kvinnosak? För jag fattar ingenting..tänker precis tvärtom jag. Men det är ju som sagt därför jag skriver här, för att få reda på era åsikter och tankar. Så alla funderingar är välkomna, kanske får man nya perspektiver på saker och ting?

då undrar ju jag... vad är det hon plöstligt ska finna som hon inte kunde haft innan ni flyttade ihop?

att finna sig själv? en klassisk klycsha som brukar dyka upp när man inte har något bättre svar o inte vågar säga rätt ut vad som är fel....

om hon nu saknar hästar, vänner osv... är det kanske läge att göra något åt det.. Skriva in sig på en ridskola i närheten, försöka göra en aktiv handling att finna nya vänner o intressen.

Min mans ex gjorde likadant.. hon flyttade 30 mil o blev missnöjd med allt o alla o blev ovän med hela byn.. det gick jättebra att sitta på häcken o gnälla, men att göra något aktivt ÅT situtationen, nä det gick absolut inte för sig....

o då gick det ju som det brukar... åt helsicke.... de bröt upp efter 1½ år o hon flyttade tillbaka..

idag sitter hon i sin hemstad o gnäller om hur trist alt var här, hon fick inga vänner o det var fel på alla osv osv.. men att hon själv inte gjrode något åt saken, det talar hon tyst om...

tillägg...

jag tror tyvärr att om du släpper henne att flytta tillbaka o ni återigen blir särbos så kommer det att rinna ut i sanden...

Nyfiken gul , nu fru:
Precis...det är det jag undrar med och hon påstår att hon inte vet vad det är som hon ska finna mer än att hon vill bli den gamla flickvännen...glad och munter. Men ska hon behöva göra det själv flera mil bort? Om hon nu älskar mig som hon säger att hon gör?

Jag har sagt likadant, att hon ska göra nått åt situationen och inte bara sitta och gnälla. Framför allt inte bara dra upp en massa negativa grejjer utan försöka se lite positiva saker runt omkring henne, annars tror jag att man hamnar i en negativ cirkel som är svår att ta sig ur? Jag brukar säga det att "skit i det som är dåligt, du har ju mig" Jag vill dig väl, jag älskar dig. Jag är din kompis och din pojkvän. Finns för dig, stöttar dig. Varför inte se det? Utnyttja det? Jag har t.om kollat upp saker åt henne som jag vet att hon gillar att hålla på med och lämnat info. på bordet åt henne. Men det händer inget för det.
Det värsta är att jag nu går på nålar och vet inte vad jag ska göra, vad jag gör för fel? Så nu blir ju även jag spänd och nervös och det är klart att hon märker av det och återigen ... en annan dålig cirkel är skapad. Ibland tror jag det vore det bästa att "släppa" henne, men då är det som om hon märker det på mig och då kommer det fram en annan flickvän. Öm, glad (om än tillgjort?) och så säger hon hur mycket hon älskar mig. Enligt henne så älskar hon mig så mycket så hon blir tårögd när hon säger det och det är väl mycket :D.

Appropå ditt tillägg... tror precis likadant jag :(

Min egen erfarenhet:

Flyttade ihop med min pojkvän efter ca 1,5 år tillsammans och det sket sig från första dagen. Allt kändes bara hemskt, jag ville därifrån och bara grät varje dag. Självklart blev han väldigt sårad av att se mig så olycklig. jag kunde inte sätta fingret på vad det var. vantrivdes bara nåt otroligt. Vi försökte reda upp det men jag klarade det inte utan sa att jag ville bo själv ett tag för att "hitta mig själv" (jag hade flyttat direkt hemifrån och det blev väl för mycket för mig att flytta direkt ihop med någon). Så efter nio månader separerade vi (efter många diskussiner fram och tillbaka). Men vi gjorde aldrig slut på rikigt utan fortsatte ses. Jag bodde själv några år och började må bättre och vårt förhållande började återigen växa sig starkade. Förra året bestämde vi oss så för att förlova oss och flytta ihop för då kändes det rätt. Vi (och hela vår omgivning) var förstås spända på hur det skulle gå, om det skulle misslyckas igen. Men det har gått otroligt bra, det var en helt annan sak den här gången. Jag var mogen nu. Vi älskar varandra mer och mer för varje dag och nästa år ska vi gifta oss. Vi är så lyckliga och glada för att vi flyttade isär och gav oss själva en andra chans. Om vi hade bott kvar tillsammas hade förhållandet till slut kvävts tror jag. Det vi (jag) behövde var lite tid (jag var förstås ganska ung).

jag vet ju inte hur er situation och era känslor ser ut, men så här gick det för oss! Så det går om man vill, och att flytta isär ett tag kan vara precis vad som behövs.

Lycka till!

Victory: Tack för ditt svar. Fick lite till kött på benen. Tror säkert att det kan vara bra för vissa, men hur jag skulle känna är en annan sak. Men älskar man någon så är man väl villig att offra lite också. Jag ska se vad som händer och ha dina ord i baktankarna. (Och alla nadras) Är som sagt skeptisk till att dela på oss, men vem vet??