Så bra, blev så fel !?.
Hej ni på andra sidan. Skulle behöva råd och kanske tips?
För att göra en lång historia lite kortare så vill jag börja med att säga
att jag haft ett par förhållanden bakom mig som spruckit
p.g.a svek, lögner och "grönare på andra sidan" tendensen.
Inte från mig utan från "henne" och det har gjort mig misstänksam
(men jobbar på det),litar inte och förtroendet för "kvinnor" är inte speciellt stort.
Jag hade gett upp kärleken och hade ställt in mig på att leva själv
(är 40år och man som ni kanske förstått), men så stötte jag på en tjej som
ställde allt på sin spets. Jag blev kär, inte bara kär utan otroligt kär och det
roliga var att det var besvarat. Vi tycker att vi är två själsfränder, vi förstår
varandra utan ord.
Allt var tipp topp, mitt självförtroende började återvända och jag tänkte att allt
det jag hade misslyckats med förr skulle jag ge henne.
Vi träffades i ett år och lite till från och till, beroende på i första hand på avstånd
(vi hade 35 mil enkel mellan oss). Våran kärlek växte sig starkare och starkare, tills
vi bestämde oss för att flytta ihop.
Sagt och gjort ... dagen kom när vi bosatte oss i gemensam lya.
Där rann allt ut i sanden.. ingenting fungerade längre för HENNE!!
Hon längtade hem till sina nära och kära, hon saknade sina hästar, staden
vi bor i var bara skit och även människorna.
Hon gråter allt som oftast och det tär i mig att se henne så olycklig.
Jag har sagt till henne att vi kan flytta och det är vi överens om, men som
det verkar så vill hon ha en egen bostad "för att hitta tillbaka till sig själv" som
hon uttrycker sig. (men hon vill att jag följer med)
Jag tycker det är att stort bakslag och vill kämpa tillsammans.
Jag anser väl att om hon flyttar hem till sina kära så är det mer eller mindre
slut, tror väl inte på att det ska gå och rädda på avstånd.
Jag känner mig osäker på att flytta iväg då jag inte vet var jag har henne längre.
Tankar som att jag blir lämnad ensam dit vi flyttar, skrämmer mig.
Jag har frågat om hon inte älskar mig längre, men det gör hon.
Jag har frågat om hon vill att jag ska ta steget och ta ett beslut angående oss.
Jag har haft tankar på att göra slut med henne för hennes skull och det har jag
sagt till henne, men hon vill inte det heller (bara om jag själv känner det så på
riktigt, hon menar om mina känslor dött m.m)
Vi sitter fast i moment 22 och verkar inte komma någonstans utan istället så får jag
känslan av att vi tär sönder förhållandet tills det inte finns något kvar så småningom.
Vill verkligen rädda detta.. älskar henne otroligt mycket och det visar jag henne och
säger henne dagligen.
Orkar inte se henne så ledsen mera, men vill inte ge upp det heller.
Vill att vi ska kämpa i detta nu, nu när känslorna finns där.
Vad ska jag göra?? Någon som har ett tips?
//Olycklig men kär