Saknar club-kvällar.. inte barnledighet! *lååångt*
När jag fyllde 16 år steg jag in i ett nytt fas av mitt liv - jag ville helt plötsligt ha barn. Jag gick runt omkring och var avundsjuk på alla som väntade på barn - jag ville så desperat vara en ut av dem. Ett barn skulle skänka mitt liv en mening och mål. Jag skulle vara toppen som mamma!
Idag är jag 22år (närmare 23) och den där känslan av att behöva bli mamma har försvunnit helt. För bara ett par månader sedan kände jag fortfarande att barn var något som jag ABSOLUT ville ha i mitt liv. Denna begär efter barn var lika stark som när jag kände det för första gången ca 6 ½ år sedan. Hela den här tiden har jag föreställt mig själv som en ung mamma.
Jag är gift (har varit det i 9 månader) och har varit tillsammans med en och samma man i snart 5år. Jag älskar honom över allt annat, men en sak som hela tiden har varit ett bekymmer för oss har varit barn. Han vill inte ha några på ett bra tag och jag har puttat oss mot att skaffa barn så fort som möjligt. Nu har ju det problemet löst sig i och med att jag inte längre vill ha några barn.
Detta skrämmer mig mycket! Tänk om jag aldrig mer får tillbaka suget efter att ha barn? Vill ju inte heller leva hela livet enbart tillsammans med min man. Tror att det efter ett tag kan bli jättetråkigt. Behöver rätt mycket för att hålla mig nöjd och underhållen.
Just nu är vi i tagen att skaffa en fågel. Och jag tvekar till och med inför detta - planerar att avboka fågeln som jag redan tingat. Jag hatar mig själv för att känna så här. Fattar inte varför jag helt plötsligt blivit så kall mot barn och djur. Jag har ju alltid älskat både och. Och helt plötsligt känner jag inget.
Jag saknar festandet med kompisar. Min man tycker inte om när och om jag går ut på nattklubbar och festar, vilket jag till viss del kan förstå. Han kan vara sur flera dagar efteråt, vilket jag hatar. Då känner jag mig så genomrutten, men samtidigt känner jag mig som fången. Jag går till nattklubbarna för att dansa och lyssna till riktigt bra musik - inte för att dricka eller ragga. Det kanske beror på att jag aldrig riktigt gick ut och festade när jag var tonåring - jag har ju varit tillsammans med min man sedan jag var 17 år. Och innan dess släpte mina föräldrar inte iväg mig någonstans.
Kan bjuda min man med mig, men då säger han bara att han inte är intresserad. Vi var på en kryssning och under den gick vi till en nattklubb tillsammans. Han satt i ett hörn och tittade på mig när jag dansade. Efter ca 10 minuter vinkade han åt mig att det var dags att gå.. han gillar bara inte att gå på klubbar. Hans idé av en rolig utekväll är typ bio, middag eller bowling. Visst, det är roligt. Men jag tycker det är riktigt trist efter att vi gjort det så många år nu - det ger mig inget.
Jag har pratat med min man om det här, men vi sitter i ett dött läge. Jag vågar inte gå ut med mina vänner, eftersom jag inte vill bråka med honom. Men detta gör mig bara ledsen - enda gången jag verkligen känner mig lycklig är i mina drömmar där jag kan göra vad jag vill - då existerar inga regler enligt vilka jag måste leva.
Vad tror ni - vad är det för fel på mig? Vad ska jag göra med mitt liv? Jag väntar konstant att något ska komma och sväpa iväg mig som en storm.. *caught in a dream*