Pajo! Jag förstår ditt resonemang, men måste ändå säga att man har lite rätt att gnälla om man som vuxen högutbildad ensamstående kvinna knappt kan klara sig från månad till månad på sin lön.
Jag vet inte hur du har det, men jag har ingen att dela mina levnadskostnader med, så det är faktiskt tufft. Jag fattar inte hur ensamstående kvinnor med barn klarar sig... jag är djupt imponerad av dem som klarar sig själv och sina barn på en sjuksköterskelön.
Jag har alltid älskat mitt jobb, älskar interaktionen med människor, älskar känslan av att kunna stötta, trösta och finnas till för en annan person, men jag kan inte säga att jag älskar den känsla av att inte räcka till som jag får när tidspress och resursbrist visar sitt fula tryne... jag är en jävligt bra sjuksköterska, och jag gör ett jävligt bra jobb när jag har utrymme till det. Som tur är har jag det just nu på det Hospice jag jobbar på - men jag har aldrig kännt att jag haft utrymme att göra mitt allra bästa på någon annan arbetsplats inom vården. Jag älskar mitt Hospice-jobb, men realisten inom mig vet att min tid på Hospice är begränsad - jag kommer inte att mentalt kunna klara att arbeta med människor som dör under resten av mitt arbetsliv - en dag kommer jag inte längre klara att göra ett bra jobb. Då är det dags att byta - problemet är att jag inte vet vart jag skall söka mig då... Jag tror att den här sjuksköterskan har ett bäst före datum - och det datumet är inte allt för långt borta - oberoende på hur bra eller dåligt betald jag är.
Jaja... nu blev det tungt... och dessutom helt OT, jag ber om ursäkt till trådstartaren för att jag stal hennes tråd...
