Barn.. eller inte?

Det är inget lätt beslut att ta.
Även om du slutar med piller så kan det av flera olika orsaker ta flera år innan du blir gravid. Eller så blir det pang på rödbetan och en bebbe tillverkas under bröllopsnatten...

Har du pratat med din blivande om dina funderingar? Han kanske känner som du.

Jodå, vi har pratat om det. Han är rätt så medgörlig oavsett åt vilket håll det lutar, så beslutet ligger hos mig. Det är iofs himla skönt, det vore värre om det var en sak vi grälade om.

Det skulle dessutom inte förvåna mig det allra minsta om det blev en liten på bröllopsnatten! Med tanke på att vi är fem syskon (varav tre har barn) och att jag är faster åt nio barn så verkar fertilitets-genen i familjen (om det nu finns någon sån) vara synnerligen aktiv. ;)

Jag har ju tänkt att det nog tar ett tag att bli gravid, trots allt. Ett halvår - ett år är ju inte onormalt. Ett av mina argument för är: att skulle det då helt plötsligt kännas riktigt starkt att vi vill ha barn så vore det ju skönt att ha fått fart på alla processer i kroppen som p-piller stoppar upp.

Dessutom: skulle det visa sig att vi har svårt för att bli gravida så vet jag det när jag fortfarande är ung. Då kan man testa andra insatser eller adoptera en liten parvel någonstans ifrån.

Men jag har ju, trots mina argument, en knasig känsla i magen som säger att det kanske är för snart..

Jisses så många barn.
Ja ni får nog vara 100% säkra på saken för det blir nog napp på en gång.

Fundera ett tag till, du är inte så gammal att det börjar bli panik.

Om du känner dig osäker varför inte ta dig lite tid och fundera på det hela i nåt år. Du är bara 25 och har fortfarande gott om tid på dig. Det är trots allt ett stort steg att ta.

Texas: Jo, det vore väl kanske läge att fundera lite till. Man är ju inte precis lastgammal, det är väl kanske det att alla i familjen varit relativt unga när de skaffat barn så det är på nåt vis dags.

Santidigt är det ett tillfälle i livet där det skulle funka med en bäbis. Tog ut min examen för drygt ett år sedan, har en tryggad tillvaro (statens kaka är liten men säker, eller hur är det man säger) och funderar mycket på meningen med tillvaron. Är rätt säker på att den har med barn att göra, men så är det ju fantastiskt kul att efter år av ekonomisk knapphet äntligen kunna göra saker som förut var svåra att få ihop och att egoistiskt få ägna sig åt sig själv och den man älskar. Det blir ju på ett annat sätt när det kommer en till i familjen, även om det inte nödvändigtvis blir sämre..

Helt säker på att man vill ha och helt förberedd för att ta emot barn är man nog egentligen aldrig, även om det kan kännas så innan. Jag var själv väldigt beredd på det här med barn, trodde jag, och jag är inte purung och har inte en massa "ogjort", men ändå - nu när vår son fötts - så känner jag mig lite överrumplad.

Är du så pass ung som 25 skulle jag unna mig lite mer barnlös tid. Ni kan ju börja bäbisverkstan på er ettåriga bröllopsdag i stället.

Min gynekolog sa att man ofta blir "hyperfertil" när man slutar med p-piller, så har du dessutom en "fertilitetsgen" i släkten kanske du blir på smällen med en gång...

Bror mig har fyra töser - en tjej på 11, tvillingar på tre och en illbatting till på två. Huanamig. Jag har inte träffat de tre sista, men jag har lyssnat på dem i telefon. Det är kriget, jag lovar.. *skrattar*

Tack för att ni finns och bryr er. Det är lite märkligt att helt plötsligt ha helt andra känslor i kroppen och då behöver man någon att bolla med.

Bror min skulle det vara..

Jag tycker inte att det är så konstigt att du känner som du gör. Förut har det ju legat i framtiden och bara varit en "hypotetisk" fråga. Nu står du ju där med p-pillerkartan i handen och beslutet är bara några veckor bort. Klart att det blir en massa funderingar! Det är bara sunt.

Bara du är säker på att det är rätt man så kan du ju fortsätta dina planer som tänkt, men fortsätta med p-pillrena ett tag till. Värre är det ju om hela grejen med blivande make och bröllop känns jättefel. 25,26,27 eller 28 spelar inte så stor roll. Njut av att vara nygifta ett tag till, några månader hit eller dit spelar ju ingen roll, eller hur :)

Hej!

Tack för era råd.. Jag och min M2B tog ett ordentligt snack häromkvällen - vi kom fram till att jag skippar p-pillren men vi kör med lite säkra perioder ett tag. Blir det så blir det, så får vi väl hålla en liten tumme för att det inte blir något på bröllopsnatten. Det är egentligen helt fel tidpunkt att inte skydda sig, men jag störtvägrar att pilla med en kondom den natten *skrattar*.

Jag har lite ödestro i det här, 'är det meningen att det ska bli en bäbis så blir det så, annars inte' ;), men det visade sig i alla fall att vi båda två kände likadant.

Waimea:
Slutade också med p-piller. Det var väl 2 månader sedan nu. Fick reda på att jag var gravid igår! Vi hade trott att det skulle ta lite mer tid tills kroppen hade ställt in sig (har tagit p-piller i 15 år) och att det kunde bli lagom till efter bröllopet! Fast det är klart att vi är jätteglada! Ingen champagne eller alkohol då! Så nu hoppas jag att bröllopsklänningen passar i augusti! Men man kanske inte går upp så mycket i vikt de första 3 månaderna?

Mjölk: Vad roligt!! Härligt med bäbisar - jag var och lånade en liten Judith igår. Hon är två månader, är jättejättegullig och kräktes på mig. Men vilken mysprick.

Jag tar mitt sista piller i morgon och vi gifter oss den 2/7, så vi ska försöka se till att det inte blir något innan i alla fall.. *skrattar*

Ev. är jag redan i 10:e graviditetsveckan vilket innebär att jag är i 4:e månaden vid bröllopet. Alltså kommer det finnas en liten bula då! Jag får väl ta o sy ut klänningen...jaja, inget att klaga på egentligen. Jag är ju gravid!!!