• Chicita

    Mamma kanske inte kommer ned

    Jag blir helt paff...

    Visst. Jag förstår att man inte vill ha folk hemma hos sig på sin bröllopsdag, varken natten före eller natten efter.
    Men då får man ju försöka hjälpa personen att fixa något annat som passar dennes budget i så fall. Kan någon kompis upplåta sin soffa kanske? Eller finns det ett vandrarhem som kan ge lite rabatt mot att man rekommenderar det till andra som reser långt för att vara med på bröllopet...
    Man kan inte bara lägga ansvaret på alla andra. Man har ett ansvar själv också om man lägger bröllopet på ett ställe dit flera får resa.

    Vi fixade extrapriser på hotell för de gäster som behövde boende. Vi fick superbra avtal. Det skulle kostat lika mycket på vandrarhemmet som ligger i en rätt ruffig del av stan...
    Saker går att lösa om man vill.

    Jag har ju läst och svarat i andra trådar om dig och din mamma. Och även om jag tycker synd om dig för att din mamma sätter sig på tvären och inte stöttar dig, så tycker jag att attityden "Om inte hon kommer till mig, så tänker jag inte komma till henne något mer" är beklaglig minst sagt.
    Du har rätt att vara besviken på henne ja, men att hota och köra med utpressning... Nej. Det är inte ett vuxet sätt att hantera situationen.

    Du får nog fråga dig själv varför det är så viktigt att ha din mamma där.
    Är det för att du älskar henne och vill att hon ska dela din dag med dig för att ni står varandra så nära?
    Eller är det "för att det ska vara så, och hennes plikt som mamma att ställa upp på dig"?
    Om det är sista alternativet så kan du lika gärna låta henne stanna hemma för hennes närvaro kommer inte att tillföra dig något ändå.
    Om det är första alternativet och det "bara" är pengar som står ivägen så får du försöka hitta en möjlighet att hjälpa till ekonomiskt. Antingen med reda pengar eller med alternativ som gör att utgifterna minskar för henne.
    Om hon inte klarar av att resa så långt ensam så kanske hon kan få ta med en vän? Eller någon annan släkting kanske kan möta upp henne på vägen och ta sällskap...

    Problem är till för att lösas.
    Men inga problem löses genom att man sätter sig på tvären själv.
    Lycka till och hoppas att er dag blir som ni vill ha den och att ni får ha dom nära och kära med er som förgyller er dag. 

  • Chicita
    Anonym (Kramen) skrev 2013-03-07 08:53:06 följande:
    Tycker kanske vi ska stödja trådstartaren lite då inget gör så ont som att ha en mamma som inte tydligt visar att man är älskad. Då har man full rätt att vara både arg, besviken och lite egoistisk.
    Visst har man rätt att känna allt det här och det tror jag inte att någon säger emot heller. Glad

    Men sen har man ju ett ansvar för hur man hanterar situationen själv.
    Om man kan säga att "nu har jag gjort allt jag kan för att det ska bli så billigt som möjligt för dig (eller gratis om man har den ekonomiska möjligheten) och jag har även skaffat resesällskap till dig (om det är där skon klämmer). Jag vill verkligen ha dig här på min stora dag. Jag vill dela det med dig och nu kan jag inte göra mer. Bollen ligger hos dig nu"
    Tja då är det en helt annan sak än att bara ge ett ultimatum "du ska vara här, annars pratar inte jag mer med dig".

    Man måste känna efter varför man vill ha en person där.
    Tillför den något, kommer den ge mig sorg eller annat.
    Svaret på den frågan bör ligga till grund för hur man fortsätter sen.

    Visst känns det svårt att inte ha sin mamma med på sin stora dag. Men är det värt all sorg, frustration och bråk innan för att kanske få henne att komma?
    Har man den relationen att man faktiskt vill ha henne där, eller "ska det bara vara så" och det känns lite pinsamt utåt om inte ens mamma kommer?... 

    Efter vad jag har läst i den andra tråden om TS mamma så verkar det inte som att dom har den bästa relationen i övrigt heller.
    Och jag hade nog i den situationen sagt att "jag har gett dig så många chanser nu. Du är viktig för mig, men om du inte vill komma och vara med på min bröllopsdag så är det här sista gången jag sträcker ut handen till dig. Nu ligger bollen hos dig. Vill du ha en relation med mig så visar du det. Vi kan mötas på halva vägen. Jag fixar en soffa till dig att sova på hos någon kompis så slipper du kostnaden för boendet i alla fall. Valet är ditt"
  • Chicita
    Anonym (beviken) skrev 2013-03-06 23:58:08 följande:
    Jag förstår din åsikt C. Jag är väl lite besviken på henne för att hon inte kommit o hälsat på Oss på 2 år utan bara sagt aldrig att jag åker till Göteborg och varför skulle jag då vilja bidra till hennes resa då det bara känns som att hon inte vill. Vi får väl se jag har pratat med pappa lite löst om att han kanske kan hjälpa henne lite. Här kommer alla pengar gå till bröllopet.
    Du har all rätt att vara besviken på henne. Dom känslorna är dina och har inget egentligen med din mamma att göra (om du förstår vad jag menar)...
    Man kan vara besviken på en person som ändå gör allt för en... Känslor och händelser kan vara helt separata. Och man har alltid rätt att känna det man känner...

    Om ni har fler gäster som kommer utifrån så kan du lyfta luren och ringa runt till några vandrarhem eller billigare hotell och säga "vi ska gifta oss och det kommer X personer som kan behöva övernattning. Kan ni hjälpa oss något med priset så det inte blir så dyrt för dom? Kan dom få bättre pris om dom kommer redan på fredagen och stannar till söndag?".
    Det kostar dig lite tid och pengar för telefonsamtal, men för gästerna att veta att "om jag bokar där så blir det X-kronor billigare" är en rätt stor grej. Det visar att ni bryr er om era gäster...
    Du kanske kan hitta någon som ska åka hela (eller delvis) samma sträcka som din mamma, men som tar bilen.
    Kan din mamma få åka med?
    Om hon tar tåget till X så möter dom upp med bil där (exempelvis).

    Det behöver inte kosta pengar för dig för att underlätta för din mamma.
    Och om inte annat så ser alla andra att du har gjort vad du kan, och om hon ändå säger nej så är det inte för att inte du har försökt...
    Och då kan du med gott samvete säga "Nu har jag gjort allt jag kan, om du inte vill ha en relation med mig så är det så. Hör av dig den dag du ångrar dig. Bollen ligger hos dig".

    Du har ett beslut att ta.
    Hur gärna vill du ha din mamma där, och varför...
    Fundera på det, och bestäm hur du ska göra efter att du kommit fram till ett beslut.

    Lycka till...
    Föräldrar väljer man inte, så om du har en mamma som inte är bra för dig... Tja vad ska du med henne till då? 
  • Chicita
    Anonym (Kramen) skrev 2013-03-07 10:49:43 följande:
    Vad vet du om vad jag har för relation till mina föräldrar? 
    Vad vet du om vad jag har gått igenom i mitt liv?

    Ja det din mamma gör handlar om vad din mamma gör... Inte om dig.
    Men ofta gör man det till något som handlar om sig själv. 
    I mitt fall har det varit min pappa i första hand. Men även jag och min mamma har haft en väldigt stormig relation.

    Och jo det är många som har problem med sina föräldrar som ändå vill ha dom där "eftersom det ska vara så".
    Det finns många som sitter här på BT och uttrycker att dom inte har någon relation med den ena eller båda av sina föräldrar men ändå bjuder dom bara för att det inte ska synas utåt att det är en trasig familj som dom kommer ifrån. I samma veva brukar dom sitta och säga att dom är oroliga för att dessa oönskade föräldrar ska förstöra deras dag...

    Min halvbrors pappa är alkoholist.
    Min egen pappa flyttade ihop med en tjej som misshandlade mig psykiskt och stängde in mig i källaren när han var på jobbet och inte släppte mig i närheten av min pappa de gånger han var hemma (jag var 3 år) för hon var avundsjuk på mig. Men pappa engagerade sig inte så mycket i mig att han såg det.  
    Min mamma ryckte upp mig från min trygga tillvaro med många vänner precis när jag börjat skolan, och flyttade 19 mil för att hon inte ville vara i närheten av min pappa och för att hon hade en kompis i den staden vi flyttade till.
    Och när jag då blev så grymt mobbad att jag hade försökt ta mitt liv 3 ggr innan jag ens fyllt 11 så märkte hon inte det heller. 
    När jag var 19 så flyttade hon ifrån mig till en stad 46 mil bort och lämnade sin bostadsrätt i mitt förvar. Mitt ansvar att betala hyra och räkningar så att hon inte blev av med lägenheten...

    Nej jag har inte haft en bra relation till mina föräldrar.
    Men som vuxen så tog jag beslutet att ändå ha en relation med dom.
    När pappa fick veta hur hans ex hade behandlat mig så bröt han ihop. Han hade inte förstått det alls. Han hade ju bara sett det hon ville att han skulle se (typ hämtat upp mig från källaren strax innan han kom hem och satte mig vid köksbordet med ett glas mjölk och bullar, vilken treåring är inte på bra humör när dom får massa godis?) 
    Mamma fick KOL och MS och flyttade tillbaka hem efter många år borta. Vilken tur att jag hade lyckats behålla lägenheten... Ibland med hjälp av henne för att rädda någon hyra som släpade efter...
    Mammas sjukdom förde oss närmare varandra och jag hade gett vad som helst för att få ha henne med på min dag men hon dog 2 månader innan...

    Mitt liv har varit ett helvete av sjukdomar, skador, hot och våld. Mina föräldrar har inte funnits där när jag behövt dom.
    Men det har lärt mig att det är mitt liv och det är mina val som betyder något. 
    Som jag skrev - man har all rätt att känna besvikelse mot sina föräldrar. Men det är ens eget val hur man hanterar situationen. Man kan inte lägga allt ansvar på sina föräldrar. Man har ett ansvar själv också.

    Nå, är det tillräckligt synd om mig för att jag ska få yttra mig i den här tråden?
    Jag trodde inte att det var nödvändig att berätta sitt livs historia varje gång man ger ett råd. 
  • Chicita
    Anonym (Kramen) skrev 2013-03-07 11:56:46 följande:
    Det var verkligen inte så menat Chicita.. Och tror inte jag skrev någon plats att man måste ha haft det jobbigt för att komma med råd. Och det var verkligen inte meningen att rikta någon kritik mot just ditt ditt inlägg. Trots att jag nu ser att det kan verka så..
    Ok, då är det lugnt. Då kan vi glömma det... Jag är inte den som är långsint Tungan ute
    Jag blev rätt och slätt arg när det lät som att man inte fick uttala sig om man inte hade haft problem med sina föräldrar...

    Nej hon har inte bett om råd uttryckligen. Samtidigt är det ett diskussionsforum. Att diskutera och "lösa problem" är ju liksom vad det går ut på här.
    Om man bara vill ha stöd och inga råd så kan det vara bra att uttrycka det specifikt.
    (som många gör: "vet inte vad jag vill med det här inlägget annat än att skriva av mig" typ) 

    Att inte ha sin mammas stöd (eller sin pappas, systers, brors eller vad det nu kan vara som man faktiskt tar lite för givet) när man behöver det som mest, är svårt.
    Det är skitjobbigt.
    Men det är också något som jag tror att många kan relatera till. Om inte annat så har väl de flesta gått igenom en fas i tonåren där man kände att ens föräldrar inte alls brydde sig och förstod något. Sen är det ju inte samma som kanske vi har gått igenom. Men man kan kanske förstå, sympatera och relatera.

    Det är hårt att köra med utpressning mot sina föräldrar. Faktiskt... Det finns andra sätt även om man kan bli desperat nog att komma dit.
    Men det finns fler än ett sätt att säga en sak på. Och talesättet att man kommer längre med honung än vinäger är rätt bra.
    Om TS väldigt gärna vill ha sin mamma hos sig så kanske bollen ligger hos TS och inte hos mamman.
    Om TS har gett upp på sin mamma och känner att det här är droppen för deras förhållande så kanske hon skulle må bättre av att säga "jamen skit i det då, det är ditt val men då kan du inte räkna med att jag är så sugen på att hälsa på dig heller"...
    Hon måste hitta ett sätt som funkar för att hon ska få ro i sitt hjärta.
    Att göra allt man kan brukar vara ett sånt sätt. För då behöver man inte dras med det där dåliga samvetet som du säkert känner till och har drabbats av - även fast det inte var du som skulle ha dåligt samvete egentligen... 
  • Chicita
    Anonym (beviken) skrev 2013-03-12 22:42:13 följande:
     Kan dessa bero på stress?
    Ett enkelt och kort svar...
    JA
    Man kan få migrän och andra konstiga symptom när man varit stressad en längre tid och det till slut ser ut att lösa sig.
    Det är exempelvis därför som många har migrän på fredag kväll.
    Arbetsveckan är över då och man slappnar av och liksom "har tid" att vara sjuk.
     
Svar på tråden Mamma kanske inte kommer ned