Hjälp mig att bli förlovad - eller acceptera min sambostatus!
Hej alla glada BT:are!
Long time lurker, first time poster, som man säger. 
Nej, allvarligt talat har jag hängt på det här forumet i flera år, och det finns en anledning till det:
Jag är nämligen en kvinna med det delikata problemet att ha träffat en fantastisk man. Han är snäll, och smart, och generös, och rolig, och påhittig, och ansvarsfull, och snygg. Och jag vill inget hellre än att gifta mig med honom.
Han vill gifta sig med mig också (yay!). Men "inte än". Han trivs med att vara sambo, medan jag håller på att förgås av längtan och är besviken varje dag som det inte kommer ett frieri, men allra mest på speciella dagar som Alla Hjärtans Dag, vår årsdag och nyårsafton. Att fria själv är inte ett alternativ, eftersom vi pratar väldigt öppet om det här och jag vet var han står. Det är helt enkelt jag som måste vänta på att han ska bli redo.
Men hur ska jag kunna stå ut? Till saken hör att jag är en planerare, jag vill ha lång tid på mig att förbereda allt och i synnerhet mitt bröllop. Min sambo däremot är mer spontan, hatar att planera och om jag känner honom rätt så kommer han att fria när han är redo att gifta sig imorgon, typ. Värt att notera är också att jag är sex år äldre än honom, och börjar känna mig stressad eftersom jag inte vill gifta mig "för" gammal (löjligt, jag vet). För ett par dar sen bröt jag ihop och han har lovat att vi ska gifta oss innan jag är 35, men vad han inte tycks förstå är att jag nu är 31 och jag skulle vilja ha ett par år på mig som förlovad. En annan grej som kan vara viktig i sammanhanget är att han inte är svensk; han kommer från ett land där det är vanligt att man gifter sig som 22-23-åring. För honom är det alltså att gå emot traditionen (och därmed skapa sin egen) att inte gifta sig, medan jag kommer från den generationen där våra föräldrar gjorde precis samma sak, medan jag skulle gärna gifta mig ung och ser det inte på något sätt som slutet på ungdomslivet och början på villa, Volvo och vovve.
TL;DR, vad jag vill be om råd om är följande: hur kan jag få honom att förstå hur viktigt det här är för mig att vi förlovar oss (i första hand) snart, utan att det känns som att jag tjatar fram ett frieri? Går det över huvud taget, eller ska jag ge mig och vara nöjd med att jag lever tillsammans med den mest underbare man jag någonsin träffat (inte så illa pinkat det heller, jag veeet)? Kommer jag bli en ärbar fästmö inom en snar framtid, eller måste jag fortsätta vara bridezillan som planerar mitt bröllop trots att jag inte ens är förlovad?
Hjäääälp mig BT! Jag har som sagt hängt här ett tag och jag vet att det finns många kloka människor här.
), tack för ditt svar och din uppmuntran. Och vad roligt att du blir glad att läsa om hur kär jag är (för det är jag!), det är därför jag älskar Bröllopstorget, varje dag (ja, så desperat är jag) hittar jag något att tjuta lite över (om än bara inne i mitt huvud, annars tror ju folk att man är helt knäpp. Särskilt på jobbet, de har faktiskt ingen förståelse för sånt här).
men ibland kanske killar blåser upp det till en"uppgift" som är så stor så det nästan är omöjligt?
Men jag försvarar mig med att den var från H&M, och det var limited edition så det var då eller aldrig. Den skulle passa bra ifall det nu blir ett enkelt in-på-rådhuset-och-middag-med-familjerna-bröllop.