Hjälp mig att bli förlovad - eller acceptera min sambostatus!

Jag förstår dig, jag vill pckså (nu är vi inte riktigt i samma sits såklart). MEN om han nu är så underbar som du beskriver - vänta tills HAN är redo! Om det är viktigt för honom att få gå emot hans lands/familjs traditioner och att få skapa egna (med dig!!!) - låt han få göra det! Det borde gå före allt annat även för dig.

Jag är också en planerare, så planera allt du kan sålänge och njut istället av din man. För din man är han ju - ni är bara inte makar... Ännu!

Tack för ditt fina svar Jossen! Jag vet ju att du har rätt. Egentligen har jag haft sån tur, och jag är faktiskt glad över det fina vi delar! Det är nog mycket mina självförtroendeproblem som spökar i den här frågan. Jag vill att han ska säga till mig och hela världen att vi tänker leva förevigt tillsammans, och jag vill kunna planera och kunna "skylla" på att jag vet att det finns ett bröllop i pipelinen.

Blir lite glad i magen av att läsa om din längtan och kärlek ^_^ Tänk vad GLAD du kommer vara den dagen det händer!

Vill mest bara önska lycka till och att du står ut lite till! Det kommer bli skitbra den dagen han väl kläcker frågan :D

Hej LyckligaBruden (lyllos dig! ), tack för ditt svar och din uppmuntran. Och vad roligt att du blir glad att läsa om hur kär jag är (för det är jag!), det är därför jag älskar Bröllopstorget, varje dag (ja, så desperat är jag) hittar jag något att tjuta lite över (om än bara inne i mitt huvud, annars tror ju folk att man är helt knäpp. Särskilt på jobbet, de har faktiskt ingen förståelse för sånt här).

P.S. Din kille/man (jag antar att det är han på din avatar) är lik ett av mina ex! (Det är inte han, men när jag ser bilden hajar jag till litegrann innan jag ser att det är nån annan.)

Du sager: "Värt att notera är också att jag är sex år äldre än honom, och börjar känna mig stressad eftersom jag inte vill gifta mig "för" gammal (löjligt, jag vet)."
Nej, det ar inte lojligt att du vill ha lite stabilitet i ditt liv nar du borjar komma till den alder da kvinnor bade socialt och biologiskt ar i den ideala aldern for att skaffa familj och barn. Spelar detta in ocksa? Vill du ha barn? Vill han? Har ni pratat om detta? Ar det i sa fall viktigt for dig att fa detta loftet innan eventuella barn? Det ar inte heller det minsta lojligt, i sa fall utan i min mening helt forstaeligt.
Du sager: "Ska jag ge mig och vara nöjd med att jag lever tillsammans med den mest underbare man jag någonsin träffat...?" Det kanske du kan ett tag till, det beror nog pa hur lange ni har varit tillsammans och hur lang tid han tar pa sig. Men detta verkar sa otroligt viktigt for dig att det faktiskt ar en ganska stor kompromiss fran din sida, hur underbar han an ma vara i ovrigt.
Jag far intrycket av att du nedvarderar dig sjalv lite i ditt inlagg, medan du hojer honom till skyarna. Ar det lite sa att du kanner att han ar sa fantastisk att du ar radd att forlora honom om du staller nagra krav?

Det jag tänker är att om din kille kommer från ett land där många gifter sig ganska unga.....kan det vara så att man i det landet också verkligen går in i "familjelivet" på ett mer tydligt sätt när man gifter sig?
Alltså man hela ens liv riktas mot villa vovve volvo och att det är en tydlig ändring i livet på ett annat sätt än här? Många här är ju sambos innan man gifter sig och livet kanske inte ändras så mycket efter bröllopet men kanske är det annorlunda i hans land? Kan det vara så att hans familj skulle se honom som familjeförsörjare om ni gifter er men nu är han "ung och har inte så mkt ansvar" och att han vill fortsätta att känna sig "ung"?
Även om ni lever som sambos och ert liv inte kommer ändras så mkt efter ett bröllop så kanske en del av att han inte är redo kommer från att han vuxit upp med ett annat synsätt där mannen ska försörja familjen efter bröllopet? Även om din kille inte skulle bli familjeförsörjare efter ert bröllop så kanske han känner att han på något sätt skulle förväntas vara "vuxen och ordentlig" om ni är gifta?
Jag vet att det finns en rädsla från många killar ( oavsett vilket land de kommer från) att "livet tar slut" om man gifter sig eller får barn och att killar ibland mognar senare än tjejer och om din kille dessutom kommer från ett land där livet verkligen ändras mkt efter bröllopet så kan nog alltihop kännas väldigt STORT för honom. Och det är ju stort att gifta sig men ibland kanske killar blåser upp det till en"uppgift" som är så stor så det nästan är omöjligt?

Min spontana tanke är att du kan börja planera, spara pengar och annat så att du är redo den dag han säger "nu är jag redo".
Lätt upp två planer.
1: Kort tid till bröllopet. Hur gör vi? Vad är viktigast att få med? Vilka lokaler kan vara tillgängliga med kort varsel och hur gör man dom mysiga på bästa sätt.

2: Om ni sätter datumet långt fram... Vad är drömlokalerna? Kan ni få någon av dom? Kan ni lyxa till det lite extra nu när ni har extra lång tid på er att spara.

Men alltså, inget hindrar ju dig från att börja planera redan nu även om du gör det på bred front så att säga  

Jag kan redan ha köpt en möjlig klänning... Men jag försvarar mig med att den var från H&M, och det var limited edition så det var då eller aldrig. Den skulle passa bra ifall det nu blir ett enkelt in-på-rådhuset-och-middag-med-familjerna-bröllop.

Förstår precis hur du känner, fast för mig kanske det är lite mer "löjligt" så jag känner eftersom jag bara är 21 och min sambo 27... Alla årsdagar och högtider som passerar förbi och man sitter och tänker idag, idag händer det. =P Hade jättesvårt i flera år att acceptera att han inte vill nu, särskilt eftersom han varit förlovad förut  så det var mycket tanker om varför han inte ville förlova sig med mig när han kunde med sin förra flickvän, men dagen innan vår sista årsdag satte han sig ner och pratade med mig på allvar och sade som det var, att han mådde lika dåligt över det faktum att han inte ville förlova sig nu, men kände att jag förtjänade någon som ville det, som att jag inte "fick" min förlovning. Vi pratade en lång stund och han sa att han kommer göra det, när han känner sig redo, och när han gör det kommer han inte dra på det utan det kommer ske direkt, så det känns ju bra.

Det jag försöker få fram är att jag gick i flera år och hintade och smågnällde över att det aldrig kom, och sedan fick jag reda på att han mått dåligt över att han inte kunnat ge mig det han tyckte jag förtjänade för att han inte riktigt kände sig redo. Ibland är det väl så, antar jag.Det viktigaste är ju att man är lycklig och nöjd med där man är i livet, och det har jag börjat inse det senaste med par runt om oss som bryter up eller bråkar konstant, jag har det j**ligt bra. Så han får ta den tid han behöver. Tänker inte fråga själv heller för då känns det också som att jag tvingar honom till något han inte vill.

Och som tidigare inlägg har påpekat; You are awesome! Tänk absolut inte nedvärderande om dig själv bara för att du är den som vill NU(!), utan det är dina känslor och absolut inget du ska strunta i! =)