dela med er!

Vi pratade om det - jag minns inte vem som tog upp det eller exakt när det var - och bestämde att vi skulle förlova oss och då självklart planera för giftermål samtidigt. Men eftersom min blivande ville att det skulle bli ett romantiskt ringväxlingstillfälle, var det "hemligt" till dess. Det var så mysigt och pirrigt att gå tillsammans och titta på ringar, och allt fortfarande var inofficiellt och lite hysch-hysch! Vi lät till slut tillverka egna ringar hos en guldsmed av gammalt släktguld, för att verkligen symboliskt förena två släkter, och ringarna hämtade min prins utan att jag fick se dem. 

På midsommardagen i somras hade vi en ganska irriterad dag, båda var stressade över en konsert vi skulle göra dagen efter och smågrälade ganska mycket. När det började bli kväll tog vi en lång promenad ute längs vattnet för att få tid till att prata och lugna ner oss lite, och det blev världens mysigaste och mest romantiska promenad! All irritation var som bortblåst och vi betedde oss nog båda som helt nykära. På väg tillbaka upp till stugan ville min blivande ta ett kvällsdopp nere vid bryggan, så jag satte mig där medan han sprang upp efter badkläder (och något annat, men det visste ju inte jag då!). Vi satt och såg solen gå ner över det blanka vattnet, och när fullmånen gick upp bakom oss sa han "Tänk att en sån här jobbig och irriterad dag kan vända och få ett så fantastiskt slut! Visst känns det så hoppingivande och tryggt inför framtiden?" Jo, jag höll med, och så frågade han om jag ville förlova mig med honom. Jag bara skrattade och sa att "Det vet du ju redan!". "Men på riktigt? Nu? Vill du förlova dig med mig?" sa han igen. Då började jag gråta, fånigt nog!, och förstod att det verkligen är nu det händer! 

Vi har planerat bröllop från första stund och gifter oss nästa år i maj, när vi båda är klara med studierna!