Hjälp mig, ska jag berätta?

Jag är verkligen ledsen för din skull att du hamnat i en sån situation som du gjort.
Har inte läst de andra inläggen och tycker inte det behövs utan jag vill bara säga att du måste tänka på dig och din lilla/lille som du bär inom dig. Gör det som är bäst för er två. Hoppas du reder ut detta och finner den bästa lösningen för just dig. Alla är olika och olika lösningar passar.
Jag skickar så mycket styrka och värme jag kan till dig.
Lycka till
Kram

Kom igen tjejer!  Som många andra skriver styrkekramar till dig TS! Lider verkligen med dig. Du måste ha varit i en gjäldjebubbla med bröllop i antågande och så en graviditet, fy vilket hemskt sätt att få sin bubbla spräkt på. Jag förstår att du inte vet varken ut eller in, men som så många andra har skrivit tidigare- prata med din sambo. Fråga honom vad det är han menar, antingen kan han komma med en förklaring eller inte. Men n behöver klargöra vad ni båda vill, ok han vill bo på skilda håll men du då? Som sagt prata med varandra. Du behöver absolut berätta om din graviditet, annars kommer du nog bara ångra dig i efterhand. All lycka till!

Min åsikt: prata med killen och gör INTE abort om DU inte vill det - jag menar om du vill behålla barnet så gör det och om du inte vill behålla barnet så gör abort (inte för killens skull alltså utan känn efter vad DU vill!).

Åh, det kan inte vara en lätt situation. Jag är så ledsen för din skull. Vet ju inte alls hur du är eller hur ni har det men om jag får råda så skulle jag råda dig att lägga korten på bordet och säga precis som det är. Berätta om graviditeten och om hur du tänker inför det. Oavsett vad det leder er till så har ni i alla fall fått en ärlig chans att lyssna till varandra och fatta ett beslut inför alla faktum som ni har. Jag önskar dig all lycka till och hoppas det löser sig på bästa sätt för dig. Jättekram från mig!

Mitt råd till dig är att sätta dig ner med din kille och prata om anledningen till att ni blev kära från början. Prata om hur ni båda vill att er relation ska se ut. Försök att hitta tillbaka till varandra, det gäller att ge och ta. Och om ni har varit tillsammans så här länge och tanken är att ni ska gifta er så finns det saker man kan jobba på. Han bör ju åt minstonde vara intresserad av att fixa relationen.

Jag tycker oxå att det hela med att vi ska bo på varsitt håll är en lam ursäkt för att "göra slut" Hade precis känt så om min sambo bara ville att vi skulle bo isär. Men som jag skrev ovan, det står ju för något som händer i honom och som direkt påverkar dig.

Jag tänker att jag inte vill ge dig råd gällande babyn för detta tycker jag är ytterst privat och ingen här vet hur du känner inför detta och hur din bakgtund ser ut. Inte heller vad detta val skulle leda till i framtiden för dig. Här känner du dig själv bäst.

Hoppas verkligen att detta löser sig för dig. Giftemål och graviditet ska ju vara det finaste och roligaste som finns.

Tusen tack för alla värmande ord, så fint ni skriver. Jag känner en styrka av att läsa om hur ni har haft det, både ni som har gjort abort och ni som lyckats vända ett taskigt förhållande. Kanske skulle jag faktiskt klara av att ta hand om barnet själv. Det har bara blivit så att allt fokuserar på min killes vilsenhet liksom. Men nu har jag också börjat tänka att om det blir slut så har jag ju i alla fall ett barn, låter knäppt kanske...

Ni var så överens om att jag skulle prata med honom och ni har ju rätt. Man ska prata mycket med varandra. Och det brukar vi kunna göra i vanliga fall.

Som jag sa så skulle vi prata mer igår, men det blev inte riktigt som jag hade tänkt. Sambon hade med sig en kompis hem efter jobbet, en jätte trevlig kille. Och vi satt och åt tillsammans allthopa och skrattade och hade roligt och när han hade gått hem så ville jag ha kvar den känslan och sambon också tror jag, för vi fortsatte att prata om ditt och datt på ett bra sätt. Men sedan i alla fall så pratade vi ju om vad vi skulle göra i helgen för jag hade ju tänkt att vi skulle vara lite romantiska och det där, och berätta och så.

Men då sa han i alla fall att han hem till sina föräldrar och det bästa kanske var om jag inte följde med. Då kunde jag inte hålla mig utan började gråta, då sa han ganska snabbt att jag fick följa om det kändes viktigt, men jag vill liksom inte klänga mig på heller om han inte vill.

Sedan sa jag att jag mådde illa och inte mådde så bra (fast jag mår egentligen rätt så bra, hihi). Men han trodde ju att jag var sjuk.

Men jag orkade inget mer sedan och gick och la mig.

Måste få ihop mod att berätta, men det känns i alla fall som han är väldigt mån om att vara schysst och snäll och sånt när jag är ledsen och det är ju bra.

Vi får se vad som händer. Jag har börjat fantisera om att vi ska gifta oss och att jag ska ha en stor fin mage, men jag fantiserar också om att jag ska kunna ta hand om barnet själv. Men att se ett liv där vi bara är vänner och gemensamma vårdnadshavare är omöjligt.
Antingen är det här nåt bra eller nåt dåligt, håll tummarna för mig.

Nu måste jag jobba lite, försöker vara som vanligt på jobbet, de får inte märka.
Men STORT TACK för att ni tänker på mig.
KRAM

Åh jag får en klump i magen när jag läser, jag vill verkligen inte förstora upp något men det måste ju vara fruktansvärt att få höra att han vill ha uppehåll, skjuta på bröllopet och nu först ville åka själv till föräldrarna,
låter lite som att han försöker slussa ut sig ur relationen. Det är inte någonting litet han klämt ur sig direkt.
MEN det kan finnas olika anledningar till det,
- kanske han har lite kalla fötter, panik att faktiskt gifta sig. Det är ju inte helt ovanligt att man känner sig lite kvävd av tanken att det här är för alltid. Lite väl starkt av honom att vilja skjuta på brölloppet för det, och egoistiskt att låta det gå ut så pass mycket över dig om så är fallet. 
- En annan tanke som slog mig är hur han mår själv, trivs han på jobbet, prestationsmässigt, med vänner osv? En anledning att vilja dra sig udan sin sambo och blivande kan ju faktiskt vara att han inte mår riktigt bra inombords.
Många har svårt att prata om när de själva mår dåligt, de kan prata om allt annat men inte sitt innersta och då är det lättare att skjuta ifrån sig någon som är nära. tyvärr.
- Eller så börjar han ifrågasätta er relation, det är ju inte heller ovanligt, och femårskrisen har jag hört fler gånger om. Jag hoppas verkligen att han tar sig i kragen och inser vad han verkligen vill,
och här har också du din möjlighet att återigen fundera igenom er relation, är det här mannen du vill gifta dig med? Antagligen Ja eftersom ni är förlovade men det skadar inte att bara tänka igenom det en gång till.

och nu till graviditeten... jag håller med flera som säger att det är helt och hållet upp till DIG, ha inte dåligt samvete om du skulle göra abort för "barnet" är knappt en liten klump än så länge, ett embryo kan inte hjärnkapacitet att tänka eller känna, så än så länge är det de facto inte ett barn, men det kan ju bli. Däremot tycker jag INTE att du ska bestämda dig angående abort utan att prata med din sambo, det är faktiskt lika mycket hans barn. Och det kan ju gå hur som helst, antingen blir han ännu mer panikslagen och springer så snabbt han kan, eller så ser han hela bilden framför sig och inser att det är ju dig han vill vara med, ha en familj med osv.  Det finns ju också en risk som du säger att han gifter sig "för att vara snäll", men skulle han verkligen göra det? Det är du som känner honom så du vet ju bäst såklart, men min sambo skulle inte göra det, för det löser verkligen inga problem. Du får helt enkelt vara riktigt tydlig mot honom att du inte vill att han ska förbarma sig över dig och blivande barnet, utan vill att han ska gifta sig om HAN vill.

Åh vad svårt att få ut allt i text, jag känner panik i hela kroppen av bara tanken på att sambon skulle börja vela och krypa iväg sådär, jag skulle vilja veta VARFÖR. Det kanske ni redan pratat om och det kanske inte är något för BT, men om han nu friat så måste det finnas en riktigt bra anledning till att dra sig undan.

Var rädd om dig, och börja inte ändra på dig för hans skull. Kanske ni måste mötas någonstans halvvägs men vrid inte och vänd på dig för att han "ska villja ha dig igen", det lönar sig inte i längden. Stå på dig och glöm inte ditt värde! Vill du behålla blivande barnet så gör det, med eller utan honom! Men tänk på dig själv, för han verkar mest tänka på sig själv!

Många kloka ord här.... Hoppas verkligen det löser sig för dig!!!!

Kram

Åh, jag blir så ledsen av att läsa dina ord om hur du har det!
Och inte kan jag komma med någon som helst tröst heller... :-/

Jag kan bara känna med dig i din chock och sorg.

Min förra kille kunde liksom aldrig riktigt bestämma sig. Han gjorde slut ordentligt en gång efter 3 år tillsammans, men ångrade sig och kom krypandes tillbaka. (han träffade dock aldrig någon annan) Men då hade jag plötsligt krav på honom. Att det skulle vara VI, att han skulle visa det och att vi skulle flytta ihop och bilda familj så småningom. (Vi hade ett distansförhållande) De följande två åren var himmelska! Han var helt förändrad, och allt var verkligen fantastiskt.

Då kommer han helt plötsligt och säger att han ville ha ett uppehåll. Jag fattade absolut ingenting! Det var verkligen ingenting som jag borde märkt eller förstått tidigare.

Att han hade träffat en annan lyckades jag DRA ur honom...och "uppehållet" som följde var ju förstås en form av slut, men ändå skönt för då fick man liksom chans att hämta sig innan den sista dödsstöten.
Konstigt, ja kanske...men det var bra för mig i alla fall. Även om det var fegt gjort av honom, som liksom aldrig kunde bestämma sig för om jag var hans livs kärlek eller inte. Och så kände han sig i alla fall inte fullt lika elak genom att erbjuda uppehåll först.

Jag hoppas verkligen att det går bättre för dig TS. Att hans vilja till uppehåll inte betyder mer än att han behöver fundera....men med ett embryo i magen ställs ju allt liksom på ända.
Usch, vad jag lider med dig! Jag vet verkligen inte hur jag hade gjort, eller velat göra om jag var du.
Men pratat med honom, det hade jag i alla fall gjort. Då får du ju verkligen veta vad han vill också. Om du ska behålla barnet, så gangnar det väl dig att du är ärlig om det från början.
Att man går och håller saker hemliga gillar inte någon.
Och kanske ser han dig på ett annat sätt, om han inser att ni plötsligt är början till en familj.

Kanske vill han då verkligen fortsätta, eller så vet han att han verkligen INTE vill det. Det är väl lika bra att få veta eller...?

STORT lycka till, och en stor kram till dig!