Hjälp mig, ska jag berätta?

Tusen tack för alla värmande ord, så fint ni skriver. Jag känner en styrka av att läsa om hur ni har haft det, både ni som har gjort abort och ni som lyckats vända ett taskigt förhållande. Kanske skulle jag faktiskt klara av att ta hand om barnet själv. Det har bara blivit så att allt fokuserar på min killes vilsenhet liksom. Men nu har jag också börjat tänka att om det blir slut så har jag ju i alla fall ett barn, låter knäppt kanske...

Ni var så överens om att jag skulle prata med honom och ni har ju rätt. Man ska prata mycket med varandra. Och det brukar vi kunna göra i vanliga fall.

Som jag sa så skulle vi prata mer igår, men det blev inte riktigt som jag hade tänkt. Sambon hade med sig en kompis hem efter jobbet, en jätte trevlig kille. Och vi satt och åt tillsammans allthopa och skrattade och hade roligt och när han hade gått hem så ville jag ha kvar den känslan och sambon också tror jag, för vi fortsatte att prata om ditt och datt på ett bra sätt. Men sedan i alla fall så pratade vi ju om vad vi skulle göra i helgen för jag hade ju tänkt att vi skulle vara lite romantiska och det där, och berätta och så.

Men då sa han i alla fall att han hem till sina föräldrar och det bästa kanske var om jag inte följde med. Då kunde jag inte hålla mig utan började gråta, då sa han ganska snabbt att jag fick följa om det kändes viktigt, men jag vill liksom inte klänga mig på heller om han inte vill.

Sedan sa jag att jag mådde illa och inte mådde så bra (fast jag mår egentligen rätt så bra, hihi). Men han trodde ju att jag var sjuk.

Men jag orkade inget mer sedan och gick och la mig.

Måste få ihop mod att berätta, men det känns i alla fall som han är väldigt mån om att vara schysst och snäll och sånt när jag är ledsen och det är ju bra.

Vi får se vad som händer. Jag har börjat fantisera om att vi ska gifta oss och att jag ska ha en stor fin mage, men jag fantiserar också om att jag ska kunna ta hand om barnet själv. Men att se ett liv där vi bara är vänner och gemensamma vårdnadshavare är omöjligt.
Antingen är det här nåt bra eller nåt dåligt, håll tummarna för mig.

Nu måste jag jobba lite, försöker vara som vanligt på jobbet, de får inte märka.
Men STORT TACK för att ni tänker på mig.
KRAM

Hej på er! Hoppas att ni haft en bra påsk. Jag sitter här på jobbet idag, vilket jag är stolt över att jag tagit mig hit efter allt som har hänt i helgen. Vet inte vart jag ska börja...
Sambon åkte till sina föräldrar med han kom hem på söndagen för han hade träning. Efter det så sa han att han ville prata, innan jag hann säga nåt. Jaha, sedan klämde han ur sig. HAN HAR TRÄFFAT EN ANNAN!!!!!!
Jag trodde att jag skulle svimma. Det är en gammal flamma som han var ihop med lite i högstadiet och nu har de börjat snacka på facebook och börjat träffas. Hon bor i närheten av hans föräldrar med han säger att de inte sågs i påsk, men det spelar ju ingen roll.
Jag blev helt chockad och bara grät och grät och typ hyperventilerade.
Och det var ju helt fel tillfälle så klart men då slängde jag bara ur mig om graviditeten, precis som nån dålig hollywood film.
Och då var det hans tur att bli chockad för han fattade direkt att det var allvar, det såg han ju på mig.
Han började också och gråta, vilket han typ aldrig gör. Sen var det så där till långt in på natten, bråk och gråt och prat.
Igår åkte han tillbaka till sina föräldrar, han ska bo där, vilket han kan göra även om han får långt till jobbet varje dag. Känns inte så kul att han bor närmare HENNE. Men jag kan ju inte göra nåt åt det.
Jag vet inte alls hur framtiden kommer att bli för oss. Nu bor vi inte tillsammans och så har vi lyckats bestämma två saker.
Vi ska inte gifta oss. Tyvärr! Men jag kommer väl att fortsätta att hänga på den här sajten. Vem vet, en vacker dag kanske även jag kommer att stå brud, även om det inte blir med han. Eller så blir det han...
Den andra saken är att vi ska behålla barnet.
Hur vi än vände och vred och bråkade så var det inte som ville ta bort bebisen.
Det känns skönt att jag har knyttet i magen och jag hoppas att det blir bra på nåt sätt.
KRAM och TACK för alla era fina ord!!!

Jaha, svärmor (eller vad man ska säga nu när det är typ slut) gör ju inte saken bättre. Igår skulle jag ringa honom för jag har bokat tid för inskrivning på mvc och vi har ändå bestämt att han ska vara med på sånt. I alla fall så svarade han inte på mobilen så jag blev lite nojig och ringde hem till hans föräldrar.
Har inte pratat med dem sedan han flyttade dit.
Det var jättenervöst att prata med hans mamma. Jag har alltid sätt upp till henne och vill att hon ska tycka bra om mig.
Och vet ni vad hon sa!
Jag hörde om det där med barnet och jag måste säga att jag tycker att det är onödigt.
Fatta.
Hon tycker att det är onödigt med ett barnbarn eller?
Inte blev det bättre av att hon inte ville avslöja vart han var. Jag fattar ju att han var hos henne, den nya.
Bläää, hur ska detta gå?
Sedan ringde han upp i alla fall, men då bestämde vi bara helt kort att ses sedan på mvc.
Jag måste ladda inför den dagen och var snygg och stark och duktig.
Eller hur!