passionsblomman skrev 2011-03-29 17:51:20 följande:
Det är ganska förmätet att tala om alla dem som genomgår ivf och andra fertilitetsbehandlingar som om det vore självklart att de all är helt besatta av gener och att prompt föra sin egen arvsmassa vidare. Då talar man knappast lite ödmjukt bara för sig själv.
Och det kan ju lätt konstateras att hade de åsikterna fått råda allmänt sett, så hade det aldrig blivit något Nobelpris till Robert Edwards heller.
Det är också rätt okunnigt om man drar sambandet mellan antalet barn i världen som lider och antalet ofrivilligt barnlösa, till slutsatsen att det "bara är att adoptera" och att man skulle hjälpa så himla mycket mer om man slätte egot och adopterade ett av de stackars små barnen. Många av världens absolut fattigaste länder tillåter inga adoptioner alls. Många av de barn som man kan adoptera, är heller inte små doftande bebisar, utan bra mycket äldre barn. Det är en lite annan situation att adoptera då.
Man ska nog akta sig ganska mycket för att förenkla världen och lösningarna på så oerhört svåra saker som både nöden bland människor i andra länder, förfarandet vid adoptioner och smärtan och resan som andra människor får göra när de upptäcker att de efterlängtade barnen uteblir. Oavvsett vad för lösningar man själv kan se utifrån och tycker sig kunna presentera, så kan det här bara upplevas inifrån och på individnivå.
Dessutom är alla de här processerna långt mycket mer kostsamma både på det mentala och ekonomiska planet än de flesta har en susning om.
Att man istället för fertilitetsutredning och hjälp, enligt vad som finns att göra för en själv, skulle tvingas hoppa över de försöken och istället "gå hos psykologen och lära sig acceptera livet som det blev" redan innan man ens fått försöka det som finns att försöka, det tyder verkligen inte på att man har begripit djupet och vidden av den sorg och smärta det är att vilja men inte kunna få barn. Här blir jag så upprörd att jag får gå från datorn för att inte skriva vad jag verkligen känner.
Visst kommer man till en punkt där det är så att man får se bakåt och konstatera "Vi gjorde allt vi kunde. Men det gick inte ändå. Livet blev ett annat än det vi tänkt oss." När man kommit dit, behöver man bearbeta det och en samtalskontakt är säkert jättebra för de flesta. Det är det för dem som förlorat ofödda barn eller redan födda också. Precis som för folk som skiljer sig, förlorar jobbet eller på annat sätt "drabbas" av livets käftsmällar. INNAN det hänt, kan man inte bearbeta det, och INNAN man kommit till vägs ände, ser man ingen anledning att vika av i en korsning som pekar åt ett annat mål.
Förstår man inte att alla människors väg inte är likadan som ens egen, har man en del kvar att omfatta med sitt förstånd och lite mer empatisk förmåga att träna upp.
IVF och all annan hjälp för ofrivilligt barnlösa behövs. Äggdonation, spermadonation osv. Här kan det vara värt att påpeka att vården får man faktiskt ofta betala själv. Det är ingen gratisfix och det garanterar inte att man faktiskt får barn i slutänden. Tyvärr.
Det är också upplysningsvis så, att alla som kan genomgå en IVF tex, inte per automatik lika gärna hade kunnat adoptera. Vi hade inte kunnat det.
Möjligheten att adoptera behövs. Och när det är en familjs val och möjlighet, så är det DET som är sättet man blir förälder på. Den processen är så lång, att man hinner landa i att "detta är vår väg". Det är inte en sämre väg eller en reservväg. Det är Vägen och det man längtar efter är sitt barn och att bli mamam. Precis som vem som helst som väntar sitt barn. Det är därmed inte så att det borde vara allas väg!
Möjligheten att bli adopterad behövs också. För fler än som får chansen dessutom.
Just eftersom blodsband sannerligen inte är allt, vore det många barn som verkligen skulle ha det bättre hos en ny mamma och pappa.
Å andra sidan finns det inga garantier att ett par som tillåts adoptera inte också är dumma i huvudet och begår vidraiga handlignar mot ett barn. Inte ens de rigorösa utredningarna inför en adoption, kan garantera det.
I den bästa av världar skulle det givetvis inte behövas några adoptioner över huvud taget, då inga oönskade barn skulle födas och ingen skulle vara för sjuk eller fattig för att ta hand om sitt barn, ingen som inte ville bli gravid skulle bli det och ingen som ville få barn skulle bli utan. Och dessutom skulle inga olämpliga föräldrar ha några barn, utan endast de odugliga skulle vara barnlösa. Givetvis av fri vilja, eftersom vi talar om en perfekt värld. OH! Javisstja! I en perfekt värld finns såklart inga usla människor alls! Vad BRA!
Mycket bra skrivet Passionsblomman. Jag känner själv att jag blev väldigt upprörd när jag läste vad folk skrivit. Jag och min sambo är ofrivilligt barnlösa. Våran största önskan är att vi ska få barn. Vi har genomgått utredningar för att se varför vi inte kan få barn och jag lovar det är inte smärtfritt varken fysikst eller psykiskt. När de kör upp en kateter i muffen och sköljer igenom för att kolla att att det är som det ska så lovar jag att det gör ont. Det är som en kraftig mensvärk sa de till mig. O jävlar i helvette vad det gjorde ont (på mig iallafall) och det var inget i närheten av en kraftig mensvärk, jag låg och grät. Men jag genomled detta för min och sambons önskan att bli gravida är så stor att det är en sådan jäkla besvikelse varenda månad mensen kommer igen. Något fel på oss kunde de inte hitta men likt förbannat bliv vi inte gravida. Någon provrörsbefruktning får vi inte då jag vägen för mycket och den kommunen vi tillhör får man bara hjälp tills man fyllt 38 år och det gör jag i år. Vi har även kollat på möjligheten att adoptera då vi pratat om det en hel del. Och en del får det att låta som att det är så jäkla enkelt att få igenomen adoption. Men det är fel. Vi som sambos får inte adoptera utan vi måste vara gifta och ska hellst ha varit gifta ett par år. Jag eller sambon får ansöka adoption som ensamstående men man får inte söka som sambos, helt sjukt enligt mig.
Det är så lätt att skriva att man tycker att det borde vara på ena eller andra sättet och att vi barnlösa borde gå till psykolog för att aceptera våran barnlöshet istället för att gå en barnlöshetsutredning mm. Som passionsblomman skrev så har vi betalat för varenda blodprov,läkarbesök mm som vi varit på så nej det är inte gratis. Fattar inte hur man skriva sånna saker, längtan efter ett barn är så stark att det värker i bröstet varenda gång man gör ett graviditetstest och det är negativt, ingen som inte har detta problem själv fattar hur jobbigt det är och hur ont det gör att man inte får bli mamma. Jag älskar barn, jobbar med barn och har gjort i många år men längtan efter egna barn är stark. Även om vi adopterar ett barn så blir ju det barnen vårat barn och jag kommer att älska detta barn som om jag hade fött fram det själv. Ja visst en del av er skriver att man kan bli stödfamilj,fosterfamilj osv. Men det vet jag inte om jag fixar. Det skulle vara så smärtsamt när barnet ska tillbaka till sina biologiska föräldrar och man inte får ha kvar det hos sig. Ja jag vet att barn har rätt till sina föräldrar och att det ska vara biologiska föräldrar i första hand om det går. Men jag skulle nog inte fixa att lämna ifrån mig barnet igen fast man måste.
Så tänk er för innan man skriver så sårande saker. Man vet inte hur det är för de barnlösa fråns man är i deras skor och har upplevt det själv.
