I vått&torrt när midvinternattens köld är hård

Heloise, svåra val ni ställs inför. Jag undrar lite också varför ni börjat tveka, är det nåt speciellt som hänt eller så, som gör att ni tvekar?

Vinkar in hastigt. Hade "grannfruarna" på gatan (6 st) på glögg och pepparkakor här på förmiddagen. Nu dagishämt och så nästa besök snart. Kram!

Tack alla fina för omsorg!
Man får en del tankar och behöver en stunda att liksom låta livet passera inombords och minnas, fundera, göra avslut. Försöka ta in att människor omkring en försvinner. Att man själv flyttas närmre åt det håll där evigheten är. Att det vi inte minns av det de gamla har berättat, vips är borta och glömt om vi inte påminner oss. Och så vidare. Man blir lite trött och tagenn av alltihop märker jag, men det är ändå fint att få ta sig den stilla stunden och "tuna in" lite.

Flamman, jag förstår att den delen som kommer nu och all sorg som väller fram hör ihop och är nödvändig. Det blir lite av "sista rensningen" inombords också. Få ut allt och göra riktigt avslut. Sedan finns där plats för så mycket mer av den kärleksfulla vardag som du beskriver med din nya man. 
Flickornas sorg ser ju lite annorlunda ut, och de kommer ju att få fortsätta leva med risken att bli sårade och övergivna av en av dem de verkligenborde få ta för givna i livet. Sin egen pappa. Men det får ni ju ta en dag i taget och en händelse i livet åt gången. Viktigast av allt är ju såklart att de alltid vet att deras känslor får finnas och att det är OK att vavara både sårad, arg. ledsen och allt vad det nu är. Med tiden kommer de-saom alla vi andra, att vara tvugna att välja att försonas med hur uppväxten blev och de tillkortakommanden och felsteg som ens föräldrar utsätter en för, alla på sitt vis. De kommer att inse, att även om där finns svarta stunder och djup sorg bakåt, så kan de leva ett rikt och fullt liv framåt. Inte minst för att dekommer att kunna räkna in så mycket kärlek och trygghet ifrån sin mammas sida.

Det där känner jag så igen! Bl a när min farmor dog.
Tror också att det är viktigt att man stannar upp ett slag och tar in alltihop, känner av, funderar, gör avslut och "tunar in", som du så träffsäkert beskriver det.
Jag är då i alla fall sån att jag kan inte bara skynda igenom en sorg. Jag måste bara få vara i den ett tag, endel kanske skulle kalla det för att "frossa", men det är inte det... mer som bara att känna av hela spektrat av känslor och tankar och verkligen våga låta dem kännas och göra ont och våga tänka dem. Få gråta tills gråten tar slut.

Ja, visst är det så... Det är "sista rensningen" inombords som börjar nu. Allt ska ut för att göra plats för annat, som förhoppningsvis är bättre, tryggare, stabilare och sundare. En vardag med kärlek och omsorg, där alla i familjen får plats och respekteras. Det är dags att göra avslut och försonas med det som hänt.

Självklart så får flickornas alla känslor finnas och det är nog just det att de vet att hos mamma är det okej att gråta, vara arg o besviken och sårad, som gör att alla de känslorna och de former som de uttrycks i såsom gråtattacker, tjurerier, rädsla, osv osv, kommer när de är hos mig.  Det brukar vara andra dagen hemma efter att de varit hos pappa. Då kommer det. Och det får det göra. Jag finns där hela tiden.

Flamman: all styrka åt dig och dina fina flickor! Du är en så omtänksam oc lyhörd mamma, jag hoppas att jag också kan vara så mot mina barn Musikern,  vilken härlig man du fått slag på

Blomman: som vanligt beskriver du allt så fint så att jag får tårar i ögonen!

Ang mkp, det har smygit sig på, den här stora kärleken till det där lilla lilla pyret i magen. Mkp innebär ju en risk för missfall även om den är väldigt liten egentligen så är den större än vid fvp. Jag har bara så¨svårt med alltihopa, nu, när det liksom är dags.  Tänk om lilla pyret är helt friskt, syndromfritt och så får jag missfall, då orsakade vi ju det! Missfall kan komma veckor efter ett mkp, även om risken är störst det första dygnet, samt 1 veckan. Ska det bli mer gå på tå vi varje toabesök och frukta blod? Samtidigt som vi ska frukta svaret?

Det finns 2 sorters "prov/test" det "lilla" som är standard, då testar man för trisomierna samt i vårt fall kromosom 15, det brukar ta en vecka att få svar. Det stora går igenom alla kromosomer och tar ca 3 veckor att får svar på. Är det egentligen någon poäng att utsätta sig för allt det här om vi inte kollar allt? Löper linan ut liksom och tar det stora provet?
Anledningen till att jag ville göra mkp är för att man får göra det tidigt och skulle något vara snett så kan jag ff göra en "vanlig" abort, utan att söka tillstånd sånt. Ponera att mkp görs i v 12, så kommer inte svaret på stora förrens i v16 någon gång, sen ska tid ordnas etc, då är det v 18, jag har sett barn på neo födda i v 22, jag vet inte om jag skulle kunna abryta en så sen abort, såvida inte fostret inte var livsdugligt och skulle dö i magen ändå eller senast direkt efter förlossning. Så då faller ju stora provet lite bort så vida man inte kan garantera att vi får svaret på 3 veckor prick och en ec aborttid inom några dagar.

Ibland får man inte allt "material" man behöver under ett mkp, så att man får ändå göra ett fvp, fvp känner jag är helt uteslutet eftersom man gör det så sent och det finns risker för att barnet kan bli sjukt av fvp.

MEN om vi skulle avstå ifrån mkp, så kommer vi ju att vara så jävla rädda att något är snett den här gången med. Jag vill ju vara glad över att vara gravid itne se det som 10m transportsträcka, sen så har vi ju också oron för att få förtidigt, det kanske räcker med den?

Sen störst av allt är ändå känslan av att om vi är redo för att välkomna ett till barn till vår familj och vårt liv, ska vi då bestämma "vilket" barn som håller måttet? Är det inte så att man egentligen ska välkomna det barn man får, oavsett och förlita sig på att nästa barn blir syndrom/sjukdomsfritt, för att E inte var det? Om nästa barn inte skulle vara "friskt" så kommer vi tveklöst att klara det med.

Det är de delar av hjärtat som talar EMOT mkp.

De som talar för är lite mer rationella.

Det stora provet kommer inte att visa något, det är fantastiskt få som får missfall pga mkp, vi har större risk för en kromosomavvikelse än för missfall. Vi ÄR oroliga för ett till syndrom, ett värre än pws, vi vill faktiskt ha ett "friskt" barn. Vi måste ta hänsyn till det barn vi redan har. Vi har faktiskt redan välkomnat det barn vi fått, reservationslöst. Är det inte okej att vara lite självisk nästa gång? Jag vill ju ha ett liv jag med, inte bara vårda barn med syndrom. Jag vill också få möjlighet att jobba med något som ajg älskar och inte ha hela huset fullt i assistenter om jag väljer att jobba med något annat än mina barn. Vi är redan så rädda för både syndrom och prematurfödsel att det skulle lätta bördan om vi visste att syndrom, det har bebben iaf inte, sen kan man inte grantera något. Det skulle vara som om en sten lyftes ifrån våra axlar, och skulle det hemska hända, så var det kanske också meningen?'

Som ni märker är vi inte direkt nära ett beslut, remissen är skickad och vi borde få en tid inom 1-2v.

Vet du vad, jag önskar av hela mitt hjärta att det verkligen vore självklart. För alla barn. I alla hem. Att man inte måste gömma, dölja och mörka hur man känner. Att alla små barn, förutom sorgen över separationen i sig, slapp bära skuld över sina egna känslor dessutom. Jag vet att dina tjejer har dragit vinstlotten där, men faktiskt tror jag det är alldeles för vanligt att det inte alls är OK att lätta på trycket och släppa fram det man har inom sig.

Fru Sy: det går bättre med illamåendet, ajg har knäckt koden haha. Jag får itne under några som helst omständigheter bli hungrig, då kommer det, på en gång. Jag ser till att småäta hela tiden, inte stora saker, en halv banan, en kiwi, några salta kex, lite då och då. Det stora problemet har blivit att ajg är så överjävligt trött, somnar överallt som en narkoleptiker, somnade stående på bussen idag ex. Det är jättejobbigt, jag försöker bara få E att sova middag hela tiden nej inte riktigt, jag kan för det mesta hålla ånga lite lite upp så länge jag är hemma med E, när Panzer kommer hem som kraschar jag, oftast är jag så trött att jag mår fysiskt illa och det är itne ovanligt att jag kräks för att jag är så trött.

Det är en trötthet jag aldrig upplevt förut jag hoppas innerligt att den snart ska gå över för jag känner mig som en usel mamma, ajg orkar gå på ÖF, typ leka lite, busa lite, sen måste vi vila, iofs är itne E alls oävent inställd till powernapps och sovstunder

Heloise, usch och fy vad jobbigt att fundera "å ena sidan å andra..." Det är inte svårt att förstå båda vågskålarnas tankeinnehåll. Hoppas ni får känna att ni landar i ett beslut där ni kan känna ro och frid att vila i det ni bestämt. Det är SÅ hemskt tärande att vackla hit och dit.

Apropå vackla: gubb-j**eln som ville köpa vagnen, ni vet han som skakade hand på ett pris förra söndagen...

...har varit alldeles bortblåst och oanträffbar sedan i söndags och inte gått att nå.
Då säger man ju "skit i honom och där ser man vad hans handslag var värt."

...men sedan ringde han idag. Ja, och då vill han såklart ändra i det bestämda och betala 10 000 mindre. Fast då stå för frakten själv (han hade förut lyckats övertala min sambo om att de skulle dela på frakten)

Tur att det inte var mig han pratade med för liksom "hallå? ringer DU nu? Jamen vad fint, fast vet du, jag gör inte affärer med sådana som inte står vid sitt ord och jiddra kan du göra med någon annan, ajöken" skulle jag haft väldigt nära till att säga, gärna med lite fler ord.
Men nu sa visst sambon att då får han fanimig se till att få arslet ur och betala snarast för annars skiter vi i det här. Och jag sa till sambon att han ska styra upp gubben när de pratar ikväll igen, så att de TRÄFFAS imorgon och sambon får se på plats på valfri bank att det BLIR betalt. Och köpekontrakt ska undertecknas så det inte ska jiddras något mer senare. Så, nu får vi se om han går med på det upplägget. För isåfall drar vi till Kalmar imorgon och fixar det hela. Och vi hade förvisso behövt de där 10 000 han prutade, men vi har förbanne mig ínte råd att vara stolta, utan får vi loss de där pengarna, kan vi åtminstone klara ut allt som släpar efter, även om där inte kommer att bli över.
Men som sagt var tidigare, så ropaas här ingenting och dras inga lättnadens suckar utan att jag sett pengarna på kontot. Men kanske då iallafall....

Blomman: beklagar sorgen efter din morfar!