Hej allihop!
Jag har också väldigt "körigt"... hinner bara glutta in och läsa om er, mina fina vänner ♥
Lanovia: Så fin förlossningsberättelse, och det gick ju verkligen fort när vattnet gått!! Så var det för mig också. Som ett expresståg.
Blomman: Blir så inni hjärteroten glad att du funnit en kompis i närområdet 
Jag måste medge att jag är avundsjuk på den tjejen som får vara din vän, på nära håll... ♥
Heloise; glukosbelastning framkallar verkligen megaspykänslor... jag vet... hang in there!!!
Jag har massor med kören, det var två luciaföreställningar i helgen och nu ikväll genrep inför morgondagens konsert med bla Janne Schaffer.
Igår var jag på lilla K:s luciatåg med sexårs. Så himla fina de var!!! Särskilt min lilla ängel förstås
Det som irriterar mig fruktansvärt är att av 62 föräldrar är det ingen, INGEN som ens tänkt tanken, eller åtminstone gjort mer än tänkt, att vi kanske skulle ta och köpa varsin liten julblomma till de tre fantastiska pedagogerna som faktiskt gör ett jättejobb med våra barn... Så det blev jag som fick ta tag i det. Kan bara inte med att vi ska ha julavslutning nästa måndag, samlas i klassrummet och vi ska bara stå där som fån... Nä fan, klart att fröknarna ska ha en liten julblomma!!!
Fick med mig en annan mamma att hjälpas åt att ringa/sms:a till alla föräldar och samla in pengarna.
T har julspel med SIN klass på torsdag. Hon ska vara både ängel o tomte. Eftersom jag är klassmamma i den klassen så har jag bakat och ska sälja fika då. Som tur är, är den andra klassmamman vettig o driftig, så vi hjälps åt. Vi har även engagerat andra föräldrar att baka.
Lustigt det där, i T:s klass, där det bara är 13 barn, är föräldrarna mycket mer driftiga och mer villiga att hjälpa till. I K:s klass där det är 31 barn verkar det mest vara såna där som lutar sig tillbaka och tänker "nä, det där är inte mitt problem, det där får nån annan fixa!" Tex när det var dags för val till förskolerådet så var det INGEN som kunde tänka sig det. Tillslut var det iaf en pappa (en bekant till mig) som efter lite uppmuntran tog på sig det. Men så var det dags att välja en ersättare utifall att han inte skulle kunna nån gång. Nu snackar vi om 3, max 3 träffar per termin (denna termin var det EN träff), och chansen att man ska måsta gå på ett av dem är ganska liten... Men INGEN, I-N-G-E-N kunde tänka sig att vara ersättare!!!! VA?! Av 60 personer... Skamligt. Jag tog på mig det...
Annars så är det mycket ångest o tårar både från min och flickornas sida. Dagen D då exet lämnar landet närmar sig. Då blir allt så definitivt. Elva år tillsammans är till ända på riktigt. Eftersom han flyttar så långt bort så är det knappast troligt att vi kommer ha nån tät kontakt, inte han med barnen heller. Än mindre ses.
Iofs så vet jag att för MIN del så är det bättre så här. Det gör så ont varje gång vi har kontakt. Men att tänka sig noll och ingen kontakt med en person man fött barn ihop med, haft många fina, lyckliga år och stunder med...
Det känns sorligt att det skulle bli så här.
Mest ont gör det mig om barnen... deras sorg... Deras oro över att aldrig mer få se sin pappa...
Även om jag vet att de kommer få det lugnare o tryggare framöver, så vet ju inte DE det nu...
Så jag känner mig rätt vissen nu. Det var som att luften gick ur mig häromkvällen och allt bara sköljde över mig. Som tur är har jag ju mycket att glädjas åt också. Allt är inte svart. Men tungt är det. Och mycket ångest inför hur julen ska bli.
Jag måste medge att jag är avundsjuk på den tjejen som får vara din vän, på nära håll... ♥
Särskilt min lilla ängel förstås 
Så det blev jag som fick ta tag i det. Kan bara inte med att vi ska ha julavslutning nästa måndag, samlas i klassrummet och vi ska bara stå där som fån... Nä fan, klart att fröknarna ska ha en liten julblomma!!! 
