Hmm, ja man ska väl vara glad sålänge man inte behöver bli bra på begravningar - då ska man verkligen ta sig en funderare på livet. *kramar om vickan o önskar styrka inför morgondan*
Gåtor? Jag? 
Ja, lite kryptisk om tillvaron är jag väl - o så är jag väl rätt miljöskadad också.
Men musikfestivalen jag var på nu på kvällen var klockren! Fantastisk!
*kramar om vickan* Man får, nej, man kanske tom mår bra av att gråta på begravning. Det är en sorgeritual och ett avsked och det är hemskt, men nödvändigt.
Här har jag rockat loss på musikfestivalen med legendarerna - jag är i trans... 
ska bara skrapa ihop mig för vardagsliv imorrn igen
Hej zozo, tänkte på dig häromdan, kul att du tittar förbi!
Flytta? Lyxigt? skulle inte tro det...
Ja, muffins, skaffa en kompis om du känner att du behöver det!
Ja, det är fantastiskt som upplevelse. Men själva flytten kan jag vara utan, det lovar jag!
Ja, jag ska väl också gratta här i tråden, muffins!
Klurigt sånt - å ena sidan har hon såklart mer att balansera mellan - å andra sidan ska ju inte en sätt agendan jämt. Trösten är väl att en vacker dag har hon större barn och är friare och då är ni i en annan fas och behöver hennes råd och förståelse. Man ger och tar. Det får bara inte vara ensidgt åt samma håll hela tiden.
sorry om jag var otydlig!
men muffins, är du i åldern där man gifter sig o får barn? Hmm, hälften av mina tjejkompisar i 35årsåldern är singel o barnlösa... 
men vi kanske är senfärdiga av oss. Skämt åsido - är man goda vänner och ger o tar så kan man hålla levande relationer till också såna kompisar som har en annan situation än man själv. Ibland glider man isär då, för att man inte orkar alltid anpassa sig, ibland lyckas man hålla ihop. I bästa fall ändras balansen över tid.
Men visst får man vara besviken, konstigt är det ju annars - planerar man aktiviteter med sina kompisar så vill man ju genomföra dem!
Jo så är det ju oftast, jag vet ju att syrran har kompiar o kollegor i min ålder och jag umgås ibland med fd praktikanter o sånt som är jämnåriga med dig - men jag kände mig lite som en relik där - när du sa att du var i giftasigoskaffabarnåldern! Det var jag INTE mogen för för 10 år sen, men jag blev tillsammans med maken året efter så det fanns hopp!
