Augusti 2011 - del 2

Tack! Jag funderade först på att ha ljusen i ytterfatet men då kan inte dekorationerna vara där de är. Hmm, jag ska nog prova en variant av det du ska ha Kan ju alltid stoppa ner dekorationerna i vasen istället. Väl värt att prova

Nu har jag mixat klart vår bröllopsdans. :) Nu återstår bara för mig och sambon att koreografera detta spektakel...
Får väl se vad det blir av det... Kul hoppas vi. :)

Tack alla snälla.

Det var ungefär som jag trodde när jag kom hem igår. Min blivande var som ett hjärntvättat kolli och det tog väl ungefär 2 timmar innan han ens klarade av att prata. Men ultimatumet är utslängt från deras sida, att om inte vi fixar "problemet" med min mamma, då kommer de inte. De tyckte även att det är bätte att vi flyttar datummet redan nu, för det funkar inte så bra för dem att komma oavsett.

Kommentarerna om mig handlade i huvudsak om att jag är sinnesjuk, manipulativ, elak, maktmissburkare och har hjärntvättat deras son så att de inte känner igen honom längre. Jag är den som har orsakat allt detta och genom att berätta för min mamma vad som händer så har jag förstorat denna konflikten. De är oskyldiga.

Jag frågade min blivande vad de måste göra för att straffa ut sig själva egentligen? Han tyckte de kunde få en chans till men sedan är det dörren. Det enklaste (tycker jag) hade ju varit att de inte kom. Det hade besparat oss en hel del, men han vill ju så gärna att vi ska bli en enda stor familj. Så det är verkligen synd om min blivande just nu. Hur kan man utsätta sitt eget kött och blod för något sånt här?

Nåja, jag kan inte sitta och älta detta längre. Vi gifter oss om 30 dagar (japp, här flyttas inget datum). Vigseln får planeras om nu men som tur vad har vi inte tryckt några program ännu. Så nu blir det 2 solosånger och 2 psalmer och det var egentligen så vi ville ha det från början. Men min blivandes syster ville bara sjunga en sång, så då rättade vi oss efter det.

Alla vi känner backar upp oss och det stöd vi har fått här hemma är fantastiskt. Och det är som tur var ingen annan som tycker jag är sjuk i huvudet, men det får väl stå för dem i sådant fall.

Ett mentalt fuck you är skickat för länge sedan :)

Bra att du står på dig!!! Varför skulle ni ändra datum för deras skull, EN MÅNAD INNAN DESSUTOM, verkar ju helt uppåt väggarna.. För jag antar att det inte är för deras skull ni håller bröllopet ;)
Och vadå "fixar problemet"?? Det är väl de som är problemet, åtminstone en större del av det.
Man kan inte hjärntvätta folk på det viset även om man vill, nu vet inte jag alla omständigheter men om något så har du kanske gett honom en ryggrad och vettiga åsikter som de kankse inte har sett hos honom förut..?
På sätt och vis förstår man att din blivande vill tro på det fina scenariot med en big happy family, men det kanske vore lättare för er allihop om man gav upp den bilden...
Verkar ju rätt uppenbart att de i vilket fall är personer som ser alla andras fel och brister men inte sina egna, såna människor är inte lätta att leva med.
Sackars honom och stackars dig, man väljer ju inte sina föräldrar (eller sina svärföräldrar...).

Det verkar ju helt sjukt alltihop, om du kan så är det nästan så att du ska försöka skratta åt deras idioto och hela skiten

Haha bra det

Nått sjukt är det i högsta grad. Trots att du inte vet omständigheterna  så tycker jag du slår huvudet på spiken. Nu har de hört av sig och sagt at tom min blivandes mormor dör, så skall det vara 3 månaders sorgperiod, så då får vi också ställa in bröllopet. Mormorn var rätt dålig, men har repat sig snabbt på sjukhuset. Så jag bad min blivande att ringa henne och fråga hur hon ville ha det (alltså, inte hej mormor. Om du dör, ska vi ställa in bröllopet då, utan hej mormor. Vill du att vi avvaktar med bröllopet till du mår bättre?). Mormorn hade ingen telefon men yngsta mostern sa att hon redan är mycket bättre och att hon nog kommer vara kvar ett bra tag till.

Min blivande har alltid haft en ryggrad, men deras maktkontroll har alltid varit vänt från den innersta familjen. Däremot har de klippt kontakten med min blivandes farmor och farfar samt alla vänner det någonsin haft. Men det är ju fortfarande inget fel på dem... Det hela började nog med att vi köpte en lägenhetn för drygt 2 år sedan. Det gillades inte. Trots att den ökat med 600 000 på två år, så var det fortfarande omdömeslöst av oss. (Jag arbetade som mäklare vid den tiden, och kunde markanden rätt så hyffsat asbra).

Nu, när jag trodde att det skulle bli kul för dem att få gå på vårt bröllop och jag satte igång och planerade det (vet inte hur ni har det, men jag drar det tyngsta lasset och min blivande är bara med och fattar de slutgiltiga beslutet typ, 3-rätters/buffé, lila/turkost, DJ/trubbadur osv) då är jag näst intill sinnesjuk. Det gillades inte att jag ville planerat vårt bröllop helt enkelt. Vi borde ha stämt av allt med dem innan vi gjorde något. Problemet - och detta är ändå det mest intressanta - är att jag hela tiden ringt ccoh fråga vad de tycker och om de kan komma med några tips. Tyst som i graven... Tilslut brakade det loss första gången i början på juni och sedan har det eskalerat fram till i går då.

För min del så är de inga jag kommer umgås med eller träffa i framtiden. Men jag tror det är lite tidigt att säga det till min blivande man. Bättre att låta saker och ting sjunka in och så kan vi ta tag i det här nästa gång det stormar. För med den familjen, så är det bara en tidsfråga.

Jag skickade för övrigt ett sms till min "tärna" (dvs blivandes syster) i morse och undrade om de fortfarande ville ha smink och frisör, nu när de sagt att de kommer först på lördagen. Det har hon fortfarande inte svarat på, så det är ju bra. Då vet jag hur läget är. Helt sinnesjukt att hon fortfarande skall vara tärna. Jag vill det definitivt inte. Men tar jag tillbaka det, då kommer inte familjen. Och då blir min blivande ledsen. Så det är bara att svälja skiten till dess att detta är över och sedan isolera sig från dem.

SnartFruSir: jag kan inte låta bli att undra om det är dina (tyvärr?) blivande svärisar som fått kalla fötter och helt plötsligt inser att han ska ha SIN egen familj. Jag upplevde nåt liknande med mitt ex och hans mamma. Hon blev som ett sto när man separerar det från sitt föl!!! Helt galen och dessutom kom med en massa osanningar som nästan kraschade alltihop.
Stå på dig!! Eller ännu bättre, stå på DEM Funkar inte det så hota med att JAG kommer och jag är då rakt INTE liten 

Något sådant kan det säkert också vara. Sista barnet flög iväg till högskolan i våras så de har kanske drabbats av panik att de inte "behövs" längre. Dock tror jag att verklighetsuppfattningen har varit skev från deras sida bra mycket längre än så här.

Som sagt, de har inget umgänge  med någon längre. Och lär väl inte ha det med mina föräldrar efter det här heller. Så då flyttar man problemet från sig själva och lägger det på andra. Just nu är ju mina föräldrar roten till det onda och jag är djävulen själv. Och det kommer krävas att mina föräldrar kryper och säger att jag är sinnesjuk för att de ska komma. Något lägre nöjer de sig inte med.

Men vi ska kanske vända oss mot något trevligare. Känner att mina familjeproblem upptar hela tråden just nu, och det var inte tanken. Men jag är jättetacksam för alla svar jag fått!

Har precis kommit på att en bröllopsbutik som säljer såpbubblor på nätet finns som fysisk butik i Göteborg. Så i helgen ska jag traska dit och se vad det är för prisskillnad i butik kontra nätet. Frakten är ändå 40 kr, så man kanske kan spara några kronor i alla fall :)

Har även beställt organzapåsar för bröllopsriset så tanken är att hälften får bubblor och andra hälften ris. Ska ni andra ha något sådant?

Snartfrusir: lider verkligen med dig (och sin blivande)! All heder till dig som orkar med alla dessa turer och allt tjaffs, och detta under planeringen av er stora dag dessutom. Skönt att höra att ni står enade du och din blivande samt att du får stöd hos vänner och familj!! Din blivande kommer alltid vilja försöka en extra gång då de är hans föräldrar. Vi stod i ett vägskäl med mina svärföräldrar där jag kände att om de inte blir bättre så orkar jag inte mer, kan inte ha ångest och ont i magen så fort vi ska ses...men vi har lyckats få till en fungerande relation idag. Min blivande hade svårare han tyckte att vi bara skulle låsas som ingetting då han kommit på att detta var det bästa under årens lopp. Men det är inget normalt kring det och så kunde jag inte leva. Men jag bestämde mig för att prata med svärmor en gång för alla och mer eller mindre säga att vi vill ha en relation men då måste den fungera och denna gång gav jag mig inte. Tidigare när jag har försökt prata så hör hon aldrig vad de gör för fel utan bara mina. Min svärmor kan inte tänka på nån annan än sig själv...angående bröllopet har hon visat mig sin klänning fyra gånger men visat noll intresse vad det gäller min klänning. Men det kan jag ta... Så om de var något så när normala människor skulle jag ha sagt att du måste prata med dem, men dessa människor är sjuka och det kommer inte hjälpa. Jag förstår inte att de kan kräva att ni ska fixa deras problem med dina föräldrar. Eller kräva att ni ska ställa in bröllopet i 3 månader för att då SKA man sörja. Jag tycker dock att du och din blivande ska prata om de är värda allt detta, om de är värda att må dåligt över. Man kommer till en punkt då man inte orkar mer och ni kanske kan ställa krav?! Men om din blivande verkligen vill ha dem där blir det svårt då de säkert kommer säga upp bekantskapen med er! Tycker bara så synd om er och framförallt dig och vill inte att du knäcker dig själv pga dem. FY säger jag bara... Angående något annat... För mig är traditionen att man som gäst själv tar med sig ris att kasta på brudparet... Hade inte hört talas om rispåsar innan BT :p så vi kommer varken ha ris eller såpbubblor!!! Vigselprogram kommer alla att ha det? Känns svårt att fixa då vi träffar prästen veckan innan (det är iaf vad jag tror)... Tycket dock det vore trevligt...