Är så orolig att förlora min själsfrände

Ok, det är ju förståeligt om han blev ledsen för att du inte berättade hela sanningen - även om det finns grader i helvetet s.a.s. Och jag tycker att det finns en skillnad i varför han blev arg och ledsen, han sa att han kände sig billig som en i mängden det är i min bok inte ok, men blir han ledsen för att du ljög så kan man ju förstå.

Jag tror att man får anlägga ett visst perspektiv på det som hänt. För mig finns det som sagt grader i helvetet. Vissa lögner är oförlåtliga typ att man varit otrogen, men sedan så finns det vita lögner som jag tror att man inte kan leva utan... Att vara 100 procent ärlig hela tiden om allt tror jag också kan såra.

Jag känner ju inte dig men bli ändå glad att höra att du insett att du är älskvärd, bra och vacker! 

Det är inte ok att han sa att han kände sig billig, som en i mängden. Jag tror att han sa så för att blev ledsen, besviken över att jag inte varit ärlig. Men det sårade mig djupt för jag älskar honom, han är speciell för mig. Med tanke på att jag vill bli hans fästmö och sambo i vårt drömhus och att vi har pratat en hel del om hur vårt bröllop ska se ut, så fattar jag inte hur fan han kan säga att han skulle vara en i mängden. Jag är inte intresserad av några andra killar. Det är bara han jag vill vara tillsammans med för resten av livet. Helt plötsligt har jag börjat längta efter förlovning, bröllop och barn. Innan jag träffade han så skulle jag alldrig kunna tänka mig att vara gift och bli mamma.  

Har ni pratat om det han sa?

Det du skrev i första början är väl det du borde säga till honom?
Att han räddade dig, att han är din själsfrände....att du var dum som ljög, men ville inte se billig ut i hans ögon.
Men säg som du känner och att du inte kan leva utan honom.
Det tror jag han behöver höra och du behöver höra dig själv säga?
Lycka till!

Igår pratade vi om det han sa när han ringde till mig. Han sa att inte ville göra mig ledsen och att han inte visste att jag skulle reagera så som jag gjorde. Jag hade en panikångest attack innan han åkte från mig och flera efter han åkt. Han visste att jag inte mådde bra, att jag kände mig övergiven när han stack hem. Han frågade om det är okey om han åker hem. Jag sa att det är okey fast jag egentligen ville att han skulle stanna hos mig. Vi fungerar olika i kriser, han behöver vara för sig själv medan jag behöver han hos mig. Men jag respektera det att han behöver lite tid för sig själv. Om han få lite tid för sig själv så brukar det vara lättare att prata ut sen. Jag tror vi ska träffas i helgen, det är lättare för mig att uttrycka hur jag känner när vi träffas än genom telefon.

Jag hade samma beteende under mina tonår, har ingen aning om hur många jag varit med, men det är en del.

Jag berättade det för min M för det är nått jag mått dåligt över, och sånt pratar vi väldigt öppet om, just för att det behövs.

Hon har aldrig tolkat det som om hon bara är en i mängden för jag har förklarat anledningen till att jag legat med så många. För mig var det heller inte "riktigt". Det var först när jag hade sex med någon jag verkligen älskade som det kändes som att det räknades.

Jag tycker du ska prata med honom och verkligen förklara vad ditt beteende berodde på och att det faktiskt är skillnad på att ha sex för att det är ett mönster, ett straff mot sig själv eller en självkänsle grej, än att faktiskt älska med någon som betyder något för än själv :)

Hoppas det löser sig!

Det här låter som en sak han bara behöver komma över. Hade du berättat sanningen från början så hade han säkert reagerat på ett annat sätt. Han blev nog mest besviken över att du ljög, och reagerade på ett sätt som var "enklare" genom att reagera på det du sa, inte själva lögnen i sig.

Om ni har ett bra förhållande så kommer han över det. Det var onödigt av dig att ljuga, men jag har varit där själv. Inte i den här frågan, men i andra små skitsaker. Helt onödiga verkligen, för något viktigt har jag aldrig ljugit om för honom. Jag vet inte varför jag ens gjorde det, men jag har iaf slutat med det för länge sedan.

Sen det här med att vara 100% ärlig. Det mår faktiskt ingen bra av. Man ska inte ljuga, men man måste inte berätta sanningen alla gånger, eller hela sanningen. Min sambo har t o m uttryckligen sagt åt mig att han inte vill veta allt, och att jag själv får avgöra när det är lämpligt att berätta allt. Självklart berätta om han frågar något, men man måste inte häva ur sig allt av fri vilja.

Och det där med partners... om det är något som är väldigt viktigt att veta, då ska man nog gå med i något strikt religiöst samfund där man kan vara nästan säker på att ingen vill ha sex innan äktenskapet, för de flesta har ju haft ett liv innan den man till slut valde.

Jag har ingen aning o hur många min sambo haft sex med. Jag har iofs frågat, men han ville inte berätta eftersom han tyckte det var privat och inget han vill prata om. Han pratar öht inte om gamla flickvänner/dylikt om jag inte frågar, vilket jag iofs gör :P Men han lämnar saker och ting bakom sig som inte längre är viktiga. De han haft i sina tidigare år har format honom till den jag är, och det är jag tacksam över. Men de har inget inflytande på oss i nutiden, och är därför lämnade bakom.

Sen kan jag ju räkna ut att det är några stycken... han har bott med 4 tjejer innan mig (han är ändå 7 år äldre och har nog inte varit singel så många dagar i sitt liv) och jobbade 7 år på krogen när han var 18-25. Så det är nog utan problem ett tsiffrigt tal med råge. Men, jag kan inte bekräfta det, och trots att jag frågade så är jag nog glad att han inte ville svara på det...

tvåsiffrigt tal skulle det stå...

Idag är jag glad för jag känner att krisen är över. Vi har bestämt oss för att lämna det förflutna bakom oss, det har vi lovat varandra. Men jag känner att jag vill förklara varför mitt liv var så struligt innan vi fann varandra. Han vet att jag inte mådde bra när jag var yngre, han är väldigt förstående för han har oxå mått dåligt. När han mådde dåligt så skar han sig och jag strulade runt, brydde mig inte om mig själv och kände hat mot mig själv. Jag har inte förklarat mitt beetende och har inte berättat hur dåligt jag egentligen mådde, han vet inte att jag hatade mig själv. I helgen ska vi träffas då vill jag förklara mer och be om ursäkt för att jag ljög. Jag känner att jag inte vill ta upp detta på telefon för jag har mycket lättare att uttrycka mig när vi träffas. Vi är överens om att det är dumt att rota i det förflutna, det viktigaste är nuet och vår framtid tillsammmans. Vi har bestämt datum för förlovning, det blir vid midsommar. Ringarna är fixade för flera månader sen men vi ville vänta tills min älsklings semester.