deprimerad sambo

Bebbsen05:
Tack för ditt svar. Jag uppfattar inte att någon klagar på min sambo och jag hoppas verkligen att ni inte ser på mig som att jag klagar på honom. jag vill ju hjälpa fast jag vet inte hur. Jag har själv varit deprimerad och under lång tid fick jag hjälp på olika sätt. I fallet med min sambo vet jag att han har svårt att se hur han agerar (eller kanske inte agerar) och hur han ska komma tillrätta med sin beslutsångest. Hur vet man att det som behövs är läkarhjälp? Jag menar, han är en helt fungerande människa som bara inte vet vad nästa steg är. Och det drabbar dem omkring.

Jag är just nu inne i en depression, något som jag fick bekräftat av en läkare idag. Borde väl egentligen ha förstått det själv, eftersom jag sovit oerhört dåligt, varit väldigt ledsen och verkligen försökt undvika all kontakt med människor runt omkring mig.

Min sambo har verkligen ställt upp för mig. Han brukar komma hem med godsaker (något som han vet att jag älskar) varje dag. Peppar mig till att söka jobb, fast det inte är det enklaste i dag. Han stödjer mig hemma med att tvätta, diska, laga mat osv. fast jag varit hemma hela dagen. Han håller om mig när jag är ledsen och ger mig all tänktbar kärlek på alla olika nivåer.

Det känns ju bra att ha honom där, men visst får jag en viss känsla av ångest när jag alltid är jätteledsen och sur och han gör sitt bästa för att få mig att må bättre..jag känner mig så oerhört ledsen för att jag inte kan ge tillbaka lika mycket just nu som han ger till mig. Det var av den anledningen som jag till slut sökte mig till en läkare. Jag vill komma ur det här och bli mitt gamla vanliga jag. Jag vill kunna skratta och älska och hoppas att behandlingen som jag nu ska gå igenom kommer att hjälpa mig med det.

Jag kan tänka mig att om din man varit deprimerad i ett år, så har han en rätt så djup depression. Han kommer nog inte att orka förändra sitt liv, hur mycket han än själv skulle vilja det. Man är som låst i sin egen kropp - man vill så gärna, men man kan bara inte. Jag tycker att du ska ta kontakt med en läkare och förklara situationen. Om du håller i alla tyglar över allt, så kommer du förr eller senare att bränna ut dig själv. Och då får du också söka hjälp. Lycka till och *kram*

Loka:
Jag har inte gett något kritik!
"Slå näven i bordet!
Jag var med om exakt samma sak för ett par år sedan med min sambo och jag (precis som du) tog ansvar över allt och fixade och donade tills jag själv kände att snart orkar jag inte längre."

Jag skrev klagade inom """""" så det inte skulle låta anklagande för det var det INTE!!!
Jag bara skrev att man som deprimerad kan uppfattas som lat och slö. Jag ville bara beskriva hur det känns för den som har en depression!

VINTERSTJÄRNA:
Jag är glad att iaf du inte tog illa upp. för något sådant var aldrig menat!

Vart går gränsen mellan att "vara nedstämd" och att vara deprimerad? När ska man kontakta läkare? När klarar man sig ur en svacka själv?

Här på den här sidan har de försökt svara frågan som du ställer:

www.vardguiden.se/Article.asp

Själv vet jag vad skildnaden för mig är. Depression för mig är då jag inte orkar ta mig ur sängen på morgonen. Eller när jag känner mig ledsen utan att se en utväg i en längre tid. När allt runt omkring mig bara försvinner - inget är roligt, inte ens de saker som vanligtvis alltid kan pigga upp mig. Kort sagt ett svart hål som kanske inte är bottenlös (då skulle det vara en djup depression), men som du känner drar ner dig med en sådan kraft att du inte kan kämpa emot dig. Du kan ändå planera framåt i ditt liv och vara med på olika aktiviteter fast du är deprimerad. Depression är väl något högst individuellt skulle jag säga.

En skillnad mellan en depression och vanlig deppighet är att nedstämdheten sitter djupt inne och pågår under en längre tid. Det förekommer ångest. Jag blir orkeslös och handlingsförlamad när jag är deprimerad, när jag är vardagsdeppig klarar jag trots allt av att göra jobbiga saker. En annan skillnad är att saker som jag normalt tycker är roliga och får upp mitt humör ? som att umgås med vänner och bekanta eller gå ut och dansa ? framstår som väldigt jobbigt och ansträngande.

En vanlig missuppfattning är att det fungerar att ställa krav eller uppmuntra en deprimerad person. Det spär mest bara på ångesten. Depression är som vilket annat sjukdomstillstånd som helst, och det går inte att peppa bort en förkylning. En annan sak är att det inte är så enkelt att man kommer ur depressionen även om man kommer bort från orsaken till att man började må dåligt ? till exempel ett jobb (eller i mitt fall, ett förhållande). Kanske om man befinner sig i en inledande fas, men inte när depressionen har fått härja fritt under ett par månader eller ett år.

Jag tror att du själv vet svaret. Skulle din sambo klara av att handskas med sitt eget liv och sina relationer, om du inte fanns där för att underhålla det? Om inte, ja, då är han antagligen deprimerad, och då behöver han läkarhjälp.

Har någon utav er varit med om en depression eller långvarig nedstämdhet och själva klarat av att reda ut det?

Vinterstjärna
Jag tror det går att lösa själv. Om det är någon lätt form av depression!
Många (jag är en av dem) behövde verkligen medicinering till hjälp!

Jag ska i ärlighetens namn erkänna att jag har väldigt svårt för medicinering och väldiga fördomar mot dem. Inte menat som kritik mot någon. Däremot har jag en inställning som utgår ifrån att problemet enbart skall hjälpas med professionell terapi. Kanske beror det på att min mamma är alkoholist och jag har gått i terapi som "vuxet barn till alkoholist". Genom den kunskapen vet jag att många med problem att hantera själsliga problem tar tabletter och på så sätt inte riktigt reder ut den verkliga orsaken. Med det inte sagt att ni som tagit medicinering alls har den problematiken. Jag menar bara att jag är otroligt rädd för att min sambo skulle ta medicin mot en nedstämdhet och därmed riskera (även om jag vet att det är befängt) att hamna i något som inte är hälsosamt.
Är jag helt ute och cyklar?

Vinterstjärna: Ja, det tycker jag nog att du är. Jag gick själv i terapi mot min depression och panikångest och det hjälpte inte, där antidepressiva faktiskt gjorde det.

Ibland finns det ingen orsak till att man blir deprimerad. Inga olösta konflikter med föräldrarna, inga trauman, inga förtryckta minnen. Man bara är det i alla fall, och då hjälper det inte att prata. När man dessutom är nere i träsket börjar problemen hopa sig, för att man inte orkar att ta itu med dem när de kommer, och ångesten växer. De antidepressiva jag tog hjälpte mig att hamna på rätt köl, så att jag kunde ta hand om mitt liv på ett bättre sätt (och därmed kunna handskas med min depression annorlunda). Därmed inte sagt att terapi inte är lösningen, jag har stor tilltro till kognitiv terapi - till skillnad från den samtalsterapi jag gick i.

Man blir inte beroende av antidepressiva, och man får inte personlighetsförändringar, om man bara tar dem på rätt sätt och under observation från läkare.

Jag tycker att man absolut ska vara på sin vakt vad det gäller tabletter och medicinering mot depression. Min mamma är sköterska och mot medicinering. Så när jag var i tonåren och gick in i en depression ville hon att jag skulle istället börja träffa en psykolog. Jag gick hos en psykolog och en psykoterapeut under ett halvår. Mot slutet av denna period ville de skriva ut anti-depressiva mediciner till mig, eftersom samtalsterapi inte hade någon påverkan på mig. Min mamma sa klart och tydligt nej och då jag var minderårig, så blev det inga tabletter. Hon var mest rädd för risken att jag skulle bli suicidal och agera därefter.

Man bör nog betona i detta fall att det vanligtvis är en kombination av medicinering OCH samtalsterapi och en deprimerad får genomgå. Fast i första hand ger man ju ut medicinering, för att stärka personen fysiskt så att han/hon orkar genomgå samtalsterapi som kan vara rätt krävande.

Vinterstjärna: Johannesört kanske kan vara något istället för medicinering? Det finns på hälsokosten och är bara naturliga örter!

Jag har använt terapi och örter och det går framåt, men långsamt, särskilt eftersom jag varit deprimerad en längre tid innan jag fick hjälp.

Det är också jätteviktigt att få tillräckligt med näring genom maten, MYCKET viktigare än jag trodde förut. Och att vara ute åtminstone 15 min varje dag för att få ljus och frisk luft (helst längre för att få mer motion) är också jätteviktigt, men svårt att genomföra när man mår så dåligt... Han måste bestämma sig för att vilja bli frisk!

Jag tror inte heller att han borde vara kvar på ett jobb som han vantrivs med, särskilt om det är det som började depressionen!

Jag förstår verkligen att du är frustrerad, jag har varit mycket jobbig med min man, och det får mig bara att må ännu sämre, och så går det neråt.. Jag tror att det är bra för dig om du också kan prata med någon om detta, för du har det också jobbigt!! Och självklart får du säga till din sambo att det är jobbigt, det är inte kul att höra, men det är nödvändigt ibland.

Men han kan nog behöva att du fixar en psykolog och köper johannesört åt honom (om det lät intressant), men det är du ju redan medveten om...

Jag hoppas jag sagt något nyttigt och att det kan börja ordna sig för er!
Kram och lycka till!

För mig fungerar samtalsterapi och pykologer inte alls!! Och jag har verkligen försökt! Men det kanske är lite beroende på VAD depressionen beror på.
Jag fick tabletter och jag rekomenderar det jättemycket!!

"Har någon utav er varit med om en depression eller långvarig nedstämdhet och själva klarat av att reda ut det?"

Ja, och det är inget jag kan rekommendera. Depressioner läker _oftast_ ut sig själva på mellan 9 månader och ett år. Sedan tar det mer tid för att faktiskt komma tillbaka till sitt gamla jag igen.

När jag var sjuk (diagnosticerad depression/social fobi/ångestattacker, men vägrade äta medicin och fick en rejält dålig kontakt med psykologen jag skulle prata med, så jag gick bara inte dit) tog det ungefär ett år innan jag klarade av att sköta vardagen, som att äta när jag var hungrig och så. Efter ett år hände något konkret som vände upp och ner på min sjuka värld och blev en vändpunkt för mig. Sedan tog det ytterligare ett år innan ångestattackerna som kunde vara i dagar upphörde helt. Två år från att jag blev deprimerad märkte jag för första gången att jag faktiskt mådde OK i en tidigare ångestladdad situation. Jag hade definitift kunnat göra något bättre med de två åren. En ovilja att äta medicin är definitift inte värt det!

I efterhand önskar jag att min sambo (då särbo) hade kört iväg mig till en läkare tidigare än han gjorde för det behövde jag. Precis som din sambo förmodligen behöver din hjälp nu. Det är du som måste vara konstruktiv när han inte kan vara det. Ta inte hur mycket som helst från honom, det drar bara ner dig också! Se till att han får hjälp, för _er_ skull!

Skickar en stor *kram*!

Om man ska ta medicin eller inte måste man nog bestämma själv. Alla som jag känner har det absolut inte fungerat för, men för vissa har det varit det bästa som hänt! Så man måste nog ta ett beslut själv om man vill prova det eller inte.

Det jag har upplevt är att om det inte blir bättre med mediciner så blir det jobbigare när man slutar och försöker utan, eller så måste man ta mediciner hela livet och hela tiden höja dosen eller börja med nya mediciner, vilket inte är ett trevligt liv... Jag har sett det själv...

Men jag tror som sagt att det är ett beslut han med läkare och dig borde ta ett beslut om, efter att noga ha undersökt alternativen och hur de fungerar, även kolla hur noga hur medicinen fungerar alltså. Vi här kan ju bara ge er de erfarenheter vi haft.
Lycka till och kram till er båda!

Tack för alla som kommit med synpunkter, råd och stöd. Jag har funderat i helgen och kommit fram till att det nog inte är så allvarligt ändå. Jag har en tendens att överdriva ibland. Med det inte sagt att han faktiskt är nere och att han måste lösa det på något sätt. Vi sa att vi skulle prata mer på tisdag så så får jag se om han har velat/orkat ägna någon tid åt att sitta ner och fundera igenom situationen nu när jag varit borta i helgen.

Självutläkt depression tar ofta lång tid. Och lång tid borgar för återfall.
Var inte rädd för medicinsk behandling innan ni försökt! Det skadar inte att testa. Fungerar det inte kan man lägga av.

Personligen tror jag att om man "väntar ut" depressionen är dte lättare att den kommer tillbaka.
Det är synd att det är sån stämpel på antidepressiva tabletter. De gör underverk!