Mr Right?

Hej.

Å ena sidan så tar livet knappast slut för att man köper lägenhet, eller gifter sig. Man måste ändå göra skojiga och spännande saker, som att resa, lära sig saker, träffa nytt folk, osv. Annars får man bra tråkigt.

Å andra sidan kanske ni inte vill samma sak just nu.

Prata med honom. Sätt ord på vad du är rädd för, och vad du vill, och hör hur han svarar.

Lycka till.

Hur menar du med att du vill träffa någon som är mer engagerad i dig och ert gemensamma liv? Det lät intressant. Du skrev att han pratat om lägenhet och giftermål, men det är alltså något du saknar, eller...!?

I övrigt tänker jag att du kanske kan testa att uppleva mer, helt enkelt satsa på dig själv, sådant du tycker är kul/spännande/intressant/utvecklande utan att för den delen göra slut. Alltså jag menar att det kan vara svårt att tänka: "jaha, nu måste jag bestämma mig på studs - är det här rätt eller inte, ska vi leva tillsammans för alltid eller göra slut?" Håll inte tillbaka dig själv utan gör saker DU vill göra, ta beslut DU vill ta. Det är ju ditt liv det handlar om och i slutändan är det ju dig själv du måste leva med - tillsammans med honom eller inte - och håller inte erat förhållande för de val du gör osv, så är det kanske inte menat heller...

Ojj.. läste igenom mitt inlägg och upptäckte att det nog var virrigt och svårt att förstå.. Hoppas NÅGOT var till hjälp...

Tror jag känner igen mig lite väl mycket i mitt och sambons förhållande just nu.. Har nog någon slags fyraårskris just nu då i princip de flesta av våra vänner (i och för sig med längre förhållanden) skaffar barn, hus mm och jag ifrågasätter ALLT i mitt eget förhållande... Det är SÅ SVÅRT att veta "hur bra är ett bra förhållande"? Det går upp och ner - men när går gränsen för hur mycket/länge det får vara ner? Eller det behöver ju inte vara ner.. när det bara känns ...ja, "tråkigt". Inte spännande. Kan ett förhållande bli FÖR tryggt? Älskar vi varandra som ett par eller mer som "familjemedlemmar", kompisar? Suck.. vem har svaren????

Just ja, det var ju inte mig det handlade om. ;) Gå på magkänsla Giovanna, men du behöver väl inte stressa fram något beslut, något slags svar på om detta är rätt FÖR EVIGT eller inte.. Satsa på dig själv och det du vill göra, hur du vill leva ditt liv och undersök på vägen om det passar ihop med erat gemensamma. Låter det helknasigt?

Lycka till! kram //ami

Jag känner med dig och förstår hur du känner det. Upplever liknande känslor då och då själv.

Har hittills tvingat mig att kväva dem. Kan inte lämna allt jag har.

Är man i olika åldersgrupper så är man självklart i olika stadier i livet, oavsett vad vissa säger.
Jag tror att det är normalt att känna som du gör och jag tycker att ni borde prata med varandra och berätta hur du/ni känner.

Lycka till!
Jema

Hej Giovanna!

jag levde i en liknande situation som du i mitt förra förhållande. Jag var väl inte kär längre helt enkelt, och vårt förhållande hade blivit jättetråkigt.
men jag stannade ändå kvar i flera år, för jag var så rädd att jag inte skulle hitta något bättre... "Det kanske är så här det ska vara..." ¨tänkte jag.

Till slut bestämde jag mig för att flytta hem till mina föräldrar, för att få lite distans, och jag insåg att jag inte ville leva i det förhållandet längre.
Jag gjorde slut, och vi började hela den jobbiga processen med att sälja hus, dela saker etc... Han ville ju att vi skulel fortsätta... Jättejobbigt men det var värt det sedan.
Jag träffade min nuvarande man under den här processen och han har bevisat att jag kunde faktiskt hitta bättre.
Nu är mitt liv precis så som jag drömde att det skulle vara under de dåliga åren med mitt ex.

Kanske skulle ni sätta er ner och prata igenom vad ni vill ha ut av förhållandet var för sig, och se om ni vill samam saker.
Kanske ska du flytta ut ett litet tag och få dig en funderare... Ibland när man är mitt upp i det så får man inget utrymme att reda ut sina känslor...

Lycka till!
Jag hoppas att det löser sig till det bästa oavsett hur det blir...

Hej Charlize,

tack för ditt fina svar! Jag tror att det är precis som du skriver, man stannar för att man tvekar på att det finns något bättre och så går tiden... Jag har haft turen att genom mitt jobb träffa en underbar man som jag har långa diskussioner med, och jag tror att det var precis vad jag behövde för att inse att ett förhållande faktiskt skall vara mer än det jag är i nu. Har precis bestämt mig för att flytta hem till mina föräldrar igen nu under sommaren för att få lite distans och känna efter, precis som du skriver, och jag tänker vara stark för nu är jag övertygad om att det vackraste i livet ligger framför mig.
Tack igen för ditt svar och ha en härlig sommar med din man.

Hälsningar Giovanna

Jag tror du gör rätt. Jag har haft flera förhållanden tidigare och liksom nöjt mig med dem och trott att det skulle kunna vara något för resten av livet trots lite lite tvekan. Men det är ju inte så konstigt att tänka så, man vet ju inte vad man missar, eller hur bra det faktistkt kan vara i ett förhållande. När jag träffade min man fanns ingen tvekan alls. Det finns ingenting i vårt förhållande som jag stör mig på eller som jag är besviken på. När jag jämför honom med andra trevliga killar som jag pratar med så vinner han alltid med hästlängder. Våga ta steget! Du är ju trots allt "bara" 23år.

Amiore...vill bara tacka dig för ditt inlägg i den här tråden. Det är alltid så ini h*lvete skönt att läsa att det finns andra som tänker som en själv. Personligen ägnar jag just nu dygnets alla timmar åt att grubbla över vad vad jag vill, och inte vill. Hur vi egentligen har det, hur SKULLE jag VILJA ha det....Men hittills sätter separationsångesten käppar i hjulet för mig. Skulle önska det var lite mer stake i mig, att vela blir man inte lycklig av....