"Plastmammor"!?

Jag HAR en plastmamma - eller två egentligen, fast den andra är ett sent tillskott, så henne räknar jag inte. Jag har ju inte vuxit upp med henne.

Min andra plastmamma (dvs min pappas x) har jag träffat lika mycket som jag har träffat min pappa. Hon är jättebra! Har nog en närmre relation till henne än till pappa. Det var hon som tvingade honom att intressera sig lite för mig. Nu när det är slut mellan dem så hör jag inte mycket av gubben. Hon har inga egna barn, kanske är det därför hon engagerade sig så mycket i oss. Hon var ju inte som en mamma, mer som en storasyster kanske. En person med erfarenhet och humor som jag lärt mig mycket av. Tyvärr har hon lite personliga problem, som gör att vårt förhållande är lite sporadiskt. Och hon kan inte komma på mitt bröllop pga pappa, vilket är jättesynd. Hon är nästan mer intresserad av klänning och allt sånt än vad min mamma är. Så det kändes trist att säga att jag inte kan bjuda henne, tror hon blev ledsen.

Mandelmassan

Får jag fråga om du själv hade barn då?
För det känns som att han hela tiden ligger "före" hehe...

Och hur blev det sen när du "provade"?

Den biologiska mamman i det här fallet tycker ju inte direkt om mig, och jag lever i tron att det är jätteviktigt att barnen inte ska behöva känna av konflikter som framställer deras föräldrar som "dåliga", vilket jag tror att de gör, i och med att hon påpekar hur dum han är som vill ha mig osv.
OBS! MIG gör det inget, jag är liksom bara en bisak. Men jag vill inte att barnen ska få en dålig relation till sin far, pga mig.

Vet inte om jag skriver surrigt nu.

Ja, här är en till!

Tycker inte om min roll som styvmamma. Däremot tycker jag om styvbarnet(tack och lov! För garantier finns inte). Men det är baske mig inte någon lätt situation.

MacGyver- Det går nog inte att föreställa sig innan. Det är inte något jag skulle VÄLJA men nu är situationen som den är och det är värt det

Det finns tusen jobbiga saker runtomkring och sen så har det sina ljusglimtar.

Mac Gyver- Om hans ex gör så nu så kommer hon att göra det med vem det än gäller. Det är INTE ditt ansvar om hon gör så. Det är väl bättre att han har någons stöd när det händer? Han kan inte måsta vara ensam för resten av sitt liv bara för att hans ex inte gillar hans partner.

Maica

Så klart, men jag vill ändå att barnen inte ska ta skada av deras separation.

Hade du barn själv?
Jag funderar nämligen på om det är "lättare" om man så sett är på samma nivå?

Jag hade inte barn själv men stod väl i begrepp att själv skaffa barn när jag träffade min sambo så det kändes inte som något jättesteg att få in ett barn i mitt liv.

En sak kan jag säga..man lär sig mycket om sig själv när man är "styvmamma" och det är definitivt inte bara bra saker

Förstår din tankegång om att de inte ska behöva ta skada, för det vill man ju inte. Trots det så tycker jag att det enda du kan göra är att vara dig själv och känna efter om du vill vara en person i deras liv. Huruvida föräldrarna sedan bråkar/snackar skit det måste DE stå för och det kommer garanterat att hända med eller utan dig i bilden.

Det finns SÅ många människor som saknar spärrar. Det man kan göra är väl att föregå med gott exempel. Bita tungan av sig in i det sista. Då får ju barnen åtminstone se att det finns olika sätt att uppföra sig på.

Kanske skulle svara lite på frågan också


Jag är glad att jag inte själv hade barn innan. Tror att det skulle ha blivit svårare att känna samhörighet då eftersom mitt barn skulle ha kännts viktigare. Får jag barn nu så sätter det istället en länk mellan mig och styvbarnet som vi inte har sedan tidigare.

Maica

Ok, tack för råden.
Jag får pröva mig fram, även om det känns som att jag måste VETA mycket mer än om han inte hade haft barn.
Knepigt

Hallå!

Jag är mamma och styvmamma. Jag hade 4 egna barn när jag träffade min nya som jag ska gifta mig med 6 mars. Och han hade 1 barn och nu har vi ett gemensamt oxå.

Det här att vara styvmamma är inte lätt men man måste försöka att tycka om sitt styvbarn på samma sätt som sina egna men det är inte lätt. Sen beror det ju på den biologiska mamman oxå. Är hon inte så förtjust i en så är det svårt. Det jag har lärt mig är att lyssna på barnen och vara både mamma, kompis på en och samma gång. Jag kanske skulle skriva att mina barn är 20, 18, 15 och 12 år och hans är 12 år vårat gemensamma är 1,5 år. Mitt och hans barn (12 åringarna) skiljer det bara en månad på så dom är som tvillingar. Det tog ungefär ett år att få ihop familjen och att det blev lungt.

Jag hoppas att ni blir lite klokare på det jag har skrivit. Är det något ni undrar över så får ni fråga.

Kram Annkie

Hej jag är både mamma o styvmamma. Styvbarnen är jättesnälla o har accepterat mig sen dag 1. Ändå tycker jag att det är skitjobbigt i perioder. Jag tycker inte om dem alls på samma sätt som mitt egna barn o jag stör mig på dem osv. Jättelöjligt- visst! Men jag jobbar ständigt på problemet o försöker bete mig bra mot dem, vilket jag också gör. Det är bara det att det är jobbigt. Men men, vad gör man. Jag älskar ju deras pappa o dem är ju en del av honom så det måste ju gå... Skönt att vi är fler som känner likadant i alla fall!
/ Cielle

Jag var en plastmamma i flera år och vill säga att det fanns både positiva och negativa sidor. Deras mamma tyckte inte alls om mig och sa det till barnen till pappan och alla inblandade! Vad skulle jag säga till barnen när kom alla frågor på en och samma gång, så klart ljög jag att jag tycker om deras mamma, vilken jag mådde så fruktasvert dåligt av men jag tänkte på barnen då inte på mig eller mina känslor. Nu efter flera års förhållade och allt kärlek till PAPPAN tog det slut för 2 månader sedan. Jag är sååååå ledsen.

Intressant tråd. Jag är plast- eller styvmamma (bonusmamma brukar vi säga!), och har i perioder tyckt att det varit hemskt jobbigt. Jag var INTE ALLS inne på att skaffa barn när jag träffade min kille - faktiskt, hade jag aldrig tänkt göra det. Men så stod han där då, och barnet var liksom en del av paketet om jag ville ha honom, så det blev som det blev.

Det fungerar väldigt bra, även om jag kan vara så trött på grabben ibland att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Det som är jobbigt då är att det inte känns som om jag FÅR bli trött, att jag liksom måste bevisa att jag klarar av situationen fast jag inte är hans riktiga mamma. Och det gör jag för det mesta.

Sen är det rätt kul ibland också. Man får ju se kul filmer och åka till äventyrsbadet... *skratt* Plus att det är rätt häftigt att få en sån inblick i en pojkes liv. Han har precis blivit tonåring, och på typ tre veckor har det vänt från att vilja vara hemma med oss och mysa till föräldrafria discon...

Här använder vi också Bonusmamma istället för alla andra namn... Jag har också en bonusmamma som jag har mer kontakt med än min riktiga mamma och när jag får barn om 2-3 veckor så komemr hon nog bli mer mormor än min riktiga mamma....

Känner inget krav alls på mig att måsta tycka om styv-/bonus-/extra-barnet lika mycket som ett eget. Jag har ju heller inga förväntningar på henne att hon ska känna för mig som för sin egen mamma.

Vi har helt enkelt en annan sorts relation. Vi tycker om varandra och kommer bra överens.

Man får känna vad som helst (ibland är det väl inte det mest smickrande för en själv ). Det viktiga är att man har spärren att inte bete sig hur som helst.

Tänk om barnen också kunde ha en spärr om att inte bete sig hur som helt *sarkastisk*

För det mesta brukar det fungera bra och jag blir stenhårt testad av dottern eftersom hon har ADHD och helt enkelt inte tänker sig för utan ska se om jag blir lika förbannad varje gång hon gör fula miner, räcker ut tungan bakom ryggen på pappa åt mig och jävlas i största allmänhet... hon är en ängel när pappa är i rummet men går han ut ur rummet blir hon en jävel emellanåt... Men jag vet ju att det beror på hennes problem och inte att hon är elak egentligen... men det är svårt att tänka så ibland...

jag har också en "plastmamma" dock har jag som tur är aldrig levt med henne, de träffades ca 2 dagar efter mina föräldrar skilt sig, eller kanske fyra år innan vem vet? de hade jobbat ihop i 26 år. iaf flyttade hon in i mitt hus ca två månader efter jag och mamma hade flyttat ut, ingen vidare bra start alltså. Försökte vara neutral när jag lärde känna henne och det lyckades jag ganska bra med, min mamma var väldigt noga med att jag inte fick dömma henne och var ett stort stöd (dvs. mamma var inte alls otrevlig mot pappas nya eller pratade skit till mig om henne). Jag kom dock fram till att hon var en dominant kvinna som gärna snålade på min pappa. Nu är det DE som har ett strandhus, en mercedes cabbe etc. etc. trots att det är min pappas pengar och hans egendomar. De är nu gifta och jag försöker undvika henne. Som tur är har de skrivit äktenskapsförord, hur han nu fick henne till att göra det. En sak är säker skulle min pappa gå bort skulle hon åka ut från huset illakvickt. vad henskt det låter.

Men detta är bara min erfarenhet och jag har hört om många lyckliga plastmammor och plastbarn. Så jag är utantvivel säker på att det kan fungera i andra fall. Jag var i stortsett vuxen när detta inträffade och inte i behov av någon ny eller någon extra mamma.

Nu blev detta inlägg mest om mig och min historia. Kände nog att jag behövde skriva av mig. Förlåt mandelmassan.

Jag är gift med en man som har en dotter sedan tidigare. Jag har även en son sedan tidigare. Jag har jättesvårt att tycka om han dotter. Jag kan inte sätta fingret på vad det är men det är många saker som spelar in. Tex så kan hon inte fatta ett enda beslut själv utan måste hela tiden fråga sin pappa. Spelar ingen roll om det så är att ta ett glas vatten.... Hon är hos oss varannan vecka så hon borde inte känns sig som en gäst. Pratar jag med min man så kommer hon alltid och avbryter. Till saken hör att min man är i mina ögon väldigt strång mot min son. Han säger ofta till honom när han gör fel. Men han (min man) accepterar samma beteende från sin dotter... Jag känner det som om att hon utnyttjar situvationen och spinner vidare på saker eftersom hon kan göra saker men min son inte kan göra det... vilker oftast slutar i att han får en tillsägelse men hon "klarar" sig....
Jag försöker att hålla mig i bakgrunden vad gäller hans dotter men försvara självklart min son. Vilket leder till att min man och jag blir osamas. Kan tillägga att dotterna är 12 och sonen 7.
Usch det här blev långt men jag ville bara skriva av mig.

En bonusmamma till och även biomamma! Vi har två barn var från tidigare äktenskap och de är i samma ålder. De funkar utmärkt ihop och har gjort från första början.Mina barn har nu levt i denna konstellation längre än den tid de fick tilsammans med vår biologiska familj. Men det är inte alltid lätt! Även om alla tycker om och resoekterar varandra! Som någon tidigare skrev tog det ca 1 år innan allt lugnade ner sig när vi alla flyttade samman. Alla testade alla på alla sätt och man var helt slut. Det mest påfrestande i vår familj är hans ex. som ringer varje dag och kontrollerar vad vi gör,äter, osv. när hans barn är hos oss.

Är också bonus-mamma. Min man har en dotter som är 8 år, mina minsta är 7 år, som tur är så leker de jättebra och jag och hans dotter kommer också väldigt bra överens.Men jag kan tycka att hans är lite väl bortskämd, men det beror väl på att hon är enda barnet hos både min man och hennes mamma. Kan också bli lite sotis när hon klänger på honom, hon är väldigt pappig. Är också barnsligt irriterad/sårad över att hon inte tycker att jag tillhör familjen utan det är bara hennes mamma och pappa. Samtidigt så kommer hon och vill ha hjälp och ligger på min arm om jag läser vid sovdags och kallar mina barn för plats-syskon.

Mina andra barn är lite äldre. Kan bli lite sur när han har alltför många åsikter om hur jag uppfostrar mina äldsta barn och så blir han irriterad när jag säger att han inte kan förstå hur det är att ha tonårsdöttrar.

Men på det stora hela så funkar det riktigt bra!

Själv föredrar jag att säga bonusmamma/bonuspappa..
Är skilsmässobarn, så jag har båda!
Vet själv inte hur det är att vara i mamma-/papparollen till någon annans barn, men jag har tänkt väääldigt mycket på hur jag själv skulle göra och inte göra om jag hamnade i den "situationen". Har både bra och dåliga minnen från när jag växte upp.. det tog tex. en bra många år innan vi barn fick en schysst kontakt med vår styvmor (hon har själv egna barn i samma ålder), medans allt flöt på super med bonuspappan (som inte hade egna barn).
Den ena hade svårt att acceptera oss, medans den andra tog oss till sig som om vi var hans egna barn.
Han har alltid varit en bonuspappa.
Hon har gått från att vara styvmor till att vara en bonusmamma.
Tror orden talar en del för sig själv ;)

Bara ett litet inlägg från ett barns synvinkel..