Hur ska man veta vad som är rätt?

Tror inte att det är ett dugg bättre att växa upp i ett dåligt förhållande än vad det är att leva med skilda föräldrar.

Parterapi är nog ett bra försök. Då kan ni reda ut om det finns något att bygga på eller inte. Det är bra att försöka och att inte ge upp vid första hindret men livet kan inte bara vara ett enda stort hinder år ut och år in. Det måste finnas någon balans.

Det kanske blir bättre när barnen blir större och ni får lite mer tid för er själva, både som par och som egna personer?

I stället för särbo (som jag tycker låter som ett skrämmande steg, men jag lever ju inte i er situation) kanske ni kan ta varsin semester på olika håll?

I väntan på familjerådgivning kan ni kanske vända er till kyrkan. Här i Västerås erbjuder de samtal om tex familjesituationer och man behöver inte vara religiös.

Sist men inte minst, bråka aldrig när barnen hör er och låt dem inte vara den som tröstar efteråt!

Lycka till!

Håller med 040404:s råd om att inte bråka inför barnen och definitivt inte låta dem trösta er efteråt. De är bara barn och ska INTE behöva vara med om det!

Jag vill också säga att jag tror att barnen i många fall har det bättre med två skilda föräldrar som är lyckliga än två som bor ihop och bara bråkar.

Men, det är självklart svårt att ge råd i en specifik situation. Det är bra att ni har ställt er i kö för familjerådgivning, det kan nog lösa en hel del. Om inte annat får det er att prata igenom saker utan att börja bråka. Under tiden håller jag med om att ni kan vända er till kyrkan. Präster brukar vara väldigt bra på att prata och lugna ner, och man behöver som sagt inte vara religiös.