Att leva med smärta

Jag har ju haft smärta sen 1996, vi har pratat om det förut du och jag bland annat 

Långvarig smärta är ett sjukdomstillstånd. Det har med nervbanor och hur smärta tas om hand i hjärnan att göra. Har man smärta tillräckligt länge så trubbar man av vissa saker och smärtan kan både uppfattas som svårare än den egentligen är (hos vissa personer) eller mindre än den egentligen här (hos andra).
Jag hör till nr 2.
Jag kände ju att det gjorde ont när jag landade på jobbets marmorgolv med knäskålarna först, men jag kunde ju gå - det gjorde ont men jag kunde gå... alltså kan det ju inte vara så farligt? 
Nej... just det... 6 veckor senare visade det sig ju att jag hade spräckt båda knäskålarna men då var det för sent att göra något.

När jag har ont och åker in akut så tas jag inte på allvar för jag verkar inte ha så ont osv...

Det här har i samband med att inte ha ett fast jobb (ingen fast inkomst alltså) och vara konstant stressad över både arbete och av smärtan i sig lett till att jag gick in i väggen.
Och där vill du inte hamna.

Tro mig...

Tror du det kan hjälpa att gå ner i tid och bli sjukskriven på 50% eller 75% eller något? Om du inte tror det så acceptera sjukskrivningen och se till att dom kollar upp axeln ordentligt. 

Och väljer du deltidssjukskrivning så var observant, du ska inte "bita ihop och kämpa på för att du jobbar så lite, så det borde du väl klara?"
Utan du behöver i så fall vara ärlig mot dig själv och säga "nej jag klarar det inte, jag behöver vara sjukskriven mer".

Jag funderar just nu på att jobba 75 % till att börja med, och om armen inte klarar det får jag gå ner lite mer i tid.

För mig innebär smärtan att allt gör ont, jämt. Jag måste tänka mig för vilka kläder jag har eftersom sömmar eller resårer på fel ställen gör ont. Tidigare var det bara i ryggen och underkroppen, nu har det börjat i axeln också. Allodyni, smärtöverkänslighet. Vissa dagar kan jag inte ens ha ett lakan på benen eftersom det gör ont.

Och jag har trots det kunnat jobba heltid. För det mesta. Med hjälp av värktabletter dagligen. Därför känns det lite surt att en liten sak som min axel ska stoppa mig nu. Jag ser mig inte som någon som har ont, utan som en helt vanlig person.

Det sista där är viktigt. För när du låter smärtan definiera dig så har du förlorat...

Börja med 75%, testa en eller två veckor, funkar inte det så gå ner till 50% och känn efter.
Om inte det heller går så kanske du behöver en tids sjukskrivning där du kan bara få tid att återhämta dig lite för att sedan kunna ta nya tag.

Lycka till och hoppas att smärtan i axeln försvinner (eller tja återgår till det normala, men du vet väl vad jag menar ) 

Jag tycker att du ska lyssna på din kropp! Det är inte värt något bröllop i världen om man inte mår bra. Låter du inte axeln vila kommer det aldrig bli bättre. 

Börja med 75% och se om det funkar, annars får du gå ner mer. 

Förhoppningsvis blir det bättre snabbt om du får vila lite =)

Jag har levt med kronisk smärta sedan 2002. Min smärta sitter i höger hand, arm och skuldra, samt bröstryggen. Då jag är högerhänt gör detta att jag har svårt att skriva mer än några ord på ett papper då handen och armen sedan domnar bort och jag tappar all motorik. Detta gör ont dygnet runt, året om, även då jag inte använder handen. 

Nåväl.

För några år sedan var jag tvungen att klara en stor tenta för att kunna fortsätta min karriär. Min smärtläkare "stängde då (tillfälligt) av" smärtan genom injektioner så jag skulle kunna använda högerhanden några veckor. En tillfällig lösning som gav mig den tiden jag behövde för att läsa in det som krävdes för att klara tentan. 

Kanske sjukvården kan göra något liknande för dig? Så du kan jobba heltid den tid du behöver för att få råd med ditt drömbröllop?

Det är inget en husläkare förstår, men en duktig smärtläkare bör kunna hjälpa dig. 

Lycka till!

Tack Jag kommer aldrig låta den definiera mig. Och jag tänker inte på och planerar mitt liv utifrån att jag har ont. Det är snarare ett undantag varje gång det hindrar mig från att göra det jag vill. I perioder blir det många undantag... men likväl undantag!Min kropp säger så mycket tokigheter att jag slutat lyssna på den för länge sedan Jag vilade över julhelgen utan att det blev någon skillnad, så jag har satt allt mitt hopp till ortopeden och en grundlig utredning.Är det en kortisonspruta du fick? Läkaren pratade om det när jag var där, men sa att det inte skulle bita på min smärta. Jag har provat allt, och just nu är det Alvedon och Ipren som gäller. Och värme på axeln för att kunna sova.

Jag tror jag ska sluta vela och börja jobba 75 % för att se hur det funkar. Känns det likadant kommer jag nog jobba heltid och bara medicinera som ett pucko, det är ingen poäng att få mindre betalt för samma smärtbelastning. Fast jag kan ju vara masochist också, vad vet man