Vill inte ha barn

Har du någon gång provat att vända på det? Försök tänka dig att du fick beskedet att du aldrig skulle kunna få barn. Hur skulle det kännas? Skulle du sörja? Skulle det kännas skönt? Ibland hjälper det med andra perspektiv!

Den situationen sitter jag i. Jag har alltid velat ha barn. Nu är det inte säkert att jag kan få några pga av en sjukdom. Jag har en sambo som otroligt gärna vill ha barn och jag är inte säker på att han stannar hos mig om jag inte kan få några. Han säger det, men man vet aldrig.

Känn ingen press, ingen kan tvinga dig och skaffa barn. Du är 24 år, det är ingen ålder! Jag hade heller ingen erfarenhet av barn, men har lärt mig att hantera bebisar.. däremot är jag jättestel och obekväm med lite äldre barn. Förhoppningsvis kommer det med vanan och jag tror att man växer in i sin roll som förälder.

Däremot, prata med din kille! Vill han ha barn och inte du så är det ett problem i ert förhållande. Ingen mår bra av att bära på något sådant.

Att försöka tänka sig in en situation där man inte ens har möjligheten är svårt. Mest för att man omöjligt skulle kunna vet hur man skulle reagera. 

Just nu kan jag väl mest säga att jag skulle ta ett sådant besked med en viss lättnad. Då skulle det ju inte vara mitt fel. 

Det handlar inte bara om att växa in i rollen som förälder. Jag är en väldigt praktisk person och trots att jag är rädd att vi inte kommer ha råd att skaffa barn. 

Jag är som sagt doktorand och tjänar inte så jätte bra. Min fästman har precis dragit igång med en ny grej helt från 0 som vi hoppas ska slå igenom stort. 

Vi bor i en hyresrätt och att köpa hus eller att flytta över huvudtaget finns inte på kartan. Inom iallafall 10 år kommer vi varken ha plats eller råd med barn. 

i vårt fall är det lite lika.. eller.. ja typ. 
jag har 4 syskon, enligt min mors utsago, om hon inte blivit sjuk mellan jag och minäldre syster (som orsakade att det är 10 år emellan oss) så hade hon nog haft 7 barn. medan, i min fästmans fall, så är han ensambarn och väldigt glad över det. 

det kanske är så att även du är lite rädd? alltså att barnet kanske okcså får asbergers eller liknande? 

min fästman är också stel inför småbarn, vet inte exakt varför, men ja tror dels för att dom bara skiter och skriker (enligt honom) och han tål inte bajs :P men också för att liksom, dom kan inte tala om vad som är fel, och då kan han bli osäker och så, eftersom han har svårt att läsa av folk och deras uttryck och kroppsspråk ofta. han föredrar äldre barn, typ en sådär 8-12år, man kan leka med dem, men ändå ha en konversation och diskussion med dem.  jag är ju tvärtom där, jag föredrar små barn, de bara skiter och skrattar å skriker och äter. inge mer :P när de börjar gå och ska peta i allt , och senare säga emot en blir jag lite irriterad och osäker haha! men man vänjer sig ju såklart^^ 

Jag är inte så orolig över eventuella barns mentala hälsa och sociala förmåga. För min del är problemen ganska milda och jag hade kompisar som barn. Självklart har var det jobbigt också men jag upplever inte det som något problem, inte för min egen del. Min syster har mycket sämre social förmåga än vad jag har och det är klar att om jag tänker att mina eventuella barn ska bli som henne blir jag lite rädd.

Men det är även själva graviditeten som skrämmer mig. Jag tycker mest att det ser läskigt ut med gravida kvinnor för att inte tala om förlossningen. Det känns som något ur en mardröm eller skräckfilm. 

Sen är ju hela det där med bajs, spyor, bröstmjölk och annat också väldigt äckligt i min värld. Barnskrik är något som jag inte heller står ut med. 

Det finns så många aspekter av barn som jag inte gillar, orkar med, kan eller förstår... 

ok. ja det är ju rätt så mycket. 

nu låter det som att jag prackar på dig att "jo, du vill egentligen ha barn" men absolut inte, jag vill bara att du ska så att säga eliminera att det är RÄDSLOR för saker som gör att du inte vill ha barn.. 

jag är otroligt smärträdd, och har dessutom sprutfobi. därför frågar jag ALLT jag kan om förlossningar, krämpor, hur kändes förlossningen etc, för ju mer man vet, ju mindre rädd blir man, det har då jag blivit. 

sen i dagens samhälle behöver man ju inte vara gravid. man kan ju adoptera. :) bara en liten fotnot. 

dessutom får man ju faktiskt ta med i beräkningen att man FAKTIST är två. som i vårt fall, min fästman gillar inte bajsblöjor och barnskrik är det värsta han vet, ja men då kan ju jag istället ta det, medan han kanske kan göra annat som jag kanske inte orkar med/vill göra. kommer inte på något just nu... men man är som sagt två. din kille kanske kan ta bajsblöjorna och spyorna. 

men vill man inte ha barn så vill man ju inte. :) och det är inget skamligt med det. bara man är ärlig med sin partner om saken. för om man har helt olika syn på barn, då är det väldigt svårt. man måste tänka lite tvärtom, person1 vill ha barn. person 2 är osäker, eller vill absolut inte ha, men 2  kanske känner dig tvingad att skaffa, vad vet jag. men tänk även omvänt. pers.1kanske känner sig tvingad att inte skaffa. 

om en annan sak - även de som faktiskt vill ha barn, kan vara rädd, osäker och kan såklart inget om att ha ett eget barn, innan de skaffar ett. 

Vill man inte ha barn så vill man inte. Jag tycker snarare att det är sunt att man tänk igenom detta och bestämt sig, än alla som alltför lättvindigt skaffar barn "bara för att man ska". Det är oerhört krävande med barn och ett oerhört stort och livslångt ansvar och det passar långt ifrån alla. Låt de som vill ha barn skaffa dem men sluta försöka övertala de som inte vill ha att ha dem så blir alla gladare i slutändan.

Hej 
Jag är 46 och vill fortfarande absolut inte ha barn, jag lever helt enkelt inte den sortens liv och vill inte göra det heller, och jag är mycket lycklig och tillfredsställd och har ingen känsla av att något saknas i mitt liv :)  

Okej, nu har jag pratat med honom och det gick väl sådär. Han säger att han älskar mig och att han vill leva resten av sitt liv med mig. Jag vill vara med honom också men jag är ändå osäker på om jag verkligen kan göra något sådant mot honom. Om vi nu inte skaffar barn tar jag inte bara ifrån honom barn utan även framtiden för hans företag som grundades av hans farfars farfar. Situationen är alltså ganska komplicerad.

Just nu är det sent. Jag har precis återregistrerat mig på alla bostadsförmedlingar för studenter och doktorander. Mest utifall att... 

Så eventuellt är min tid på detta forum slut för denna gången. Jag vet inte än om vi kommer att klara oss igenom detta. Vi får väl se...

Min man ville ha barn mer än jag och jag "gick och väntade" på att jag skulle få känslan: "NU vill jag ha barn, nu är jag redo" men den kom aldrig. Året när jag fyllt 28 fick min man i födelsedagspresent att jag slutat med piller. Jag var asnervös i början; inte alls redo. Sen tog det drygt ett år innan vi blev gravida och under det året hann jag verkligen börja längta efter barn. Nu har jag två barn och de ger ju verkligen livet mening. Jag är dock inte heller någon "barnmänniska" som tycker om alla barn; snarare tvärt om. Inte ens min systers barn känner jag så mycket för. Står bara ut med mina egna. ;)

Hoppas det "löser sig" för TS och fästman på nåt vis.

Han har lugnat ner sig mycket. Vi pratar inte så mycket om det just nu. Jag har väl sagt att det är mycket som förändras nu och att jag känner så starkt mot barn just nu är för att jag har svårt med förändring generellt. 

Vi får väl se vad som händer med våra liv. Vi kommer säkert vara tillsammans länge. Sen får vi väl se när vi blir äldre och pressen ökar. 

Om båda din fästmans systrar har barn så ser jag inte varför inte någon av dem skulle kunna ta över företaget. Även om ni får egna så finns det absolut ingen garanti för att någon av dem skulle vilja fortsätta i familjetraditionen. Ännu mindre chans att ni dessutom får en pojke som vill (låter lite som om din fästman är fast i det tänkandet). Det är få företag som överlever den tredje generationen - statistiskt sett går ni på övertid redan nu.

Min fästman är femte generationen som driver företaget så det är inget vi oroar oss för. Jag hoppas att han ska vänja sig vid att något syskonbarn kanske måste ta över. Men han är väldigt inne på att de är "oäktingar" och ja... Det är lite anting hans barn eller ingen alls. Att han ser det på det viset vill jag inte riktigt se som mitt problem. Men självklart känner jag mig lite pressad av hans familj. 

Att skaffa flera barn bara för att vi ska ha en son är något som inte ens finns på kartan. 

Vill du inte ha barn ska du inte skaffa barn. Barn är det största beslutet man kan ta och går inte att ångra. Det är en enorm uppoffring att skaffa barn även om man inte vill. De flesta blir nöjda med sitt beslut i efterhand, eftersom hjärnan är konstruerad så, men det är tråkigt om man är den som ångrar sig. Min kompis skaffade barn efter påtryckningar från mannen och ångrade sig sen. Givetvis älskar hon sitt barn, men hon hade hellre velat leva ett liv utan barn.

Själv tänker jag inte skaffa barn, och de flesta av mina vänner vill inte heller ha barn. Mitt liv är alldeles för underbart som det är för att vilja skaffa barn.

Hoppas det var till nån hjälp.

Jag tycker alltid att det är hjälpsamt att höra andra människor syn på saker. Det är därför jag är här. 

Om jag ska skaffa barn så skulle han få vara den som stannade hemma och tog hand om dom. Ingen av oss har någonsin gått på dagis och vi ser det som en fasa och i många fall skadligt. Jag har mycket svårt att tänka mig att släppa mitt liv och min eventuella karriär för något sånt och eftersom han är ensam på sitt lila företag så går inte det heller. 

När vi pratar om det så kommer vi mest fram till att det ändå ligger så långt fram i tiden att det är ganska meningslöst att spekulera i hur man kommer känna då. 

Skadligt med förskola/dagis?!

Hur tänker ni nu?

Jag är inte insatt eftersom det inte är något jag är intresserad av. Men i våran stad är det stora problem med mögliga dagis och för stora grupper. 

I min familj har vi dessutom lite Asbergers och barn med den typen av problem passar absolut inte i stora grupper. Jag hade väldigt jobbigt under hela min tid i grundskolan. 

Det finns många problem med dagis och skola idag. Det är självklart inget som väger in i mitt beslut att kanske inte skaffa barn. Det är mer ett konstaterande. Klart att det finns bra dagis också, jag tror mycket på Waldorf (min mamma var antroposof). 

Vad de som har barn gör lägger jag mig inte i. Jag säger bara att det är inget jag önskar för mina eventuella barn och jag är evigt tacksam till mina föräldrar att jag slapp gå på dagis. 

Bristerna i skolan är väl något som kanske skulle driva mig mot en politisk karriär. Jag tycker också att dagisen lider av en viss genus hets just nu. Men jag tänker inte ha en massa åsikter om barnuppfostran eftersom det absolut inte rör mig. 

Jag har inte läst alla andras svar, då jag har svårt med koncentrationsförmågan men för att svara på ditt originalinlägg:

Ett bra tag så ville inte jag ha barn heller. Då min m2b är infertil, så skulle inte det vara så konstigt heller att bli utan. Anledningen till att jag inte ville ha barn var bla. min hälsa som har varit och är krasslig, mina familjeförhållanden m.m.

Nu flera år senare är barn en av de saker jag inte kan få ur mitt huvud (tillsammans med bröllopsplanerna såklart). Det skulle vara trist att aldrig få barn, vilket inte är säkert att vi kommer att ha rätt till.

MEN

Om du känner att du vill inte ha barn, och det känns som att du inte kommer ångra dig så få du sätta ner foten och säga till ordentlig. Först till sambon och prata med honom om det och sedan få hans stöd när hans familj sätter press på er att ni faktiskt har bestämt att inte ni vill ha barn. Långt ifrån alla vill bli mammor och det är inget konstigt med det. Det är viktigt att ni talar om det.
Även fast man alltid älskar sina barn så kan man också tycka att de tagit ifrån en så mycket, om man egentligen inte ville bli med barn till att börja med.

Så mitt tips: Säg till din sambo hur det är, få hans stöd när folk undrar och (framförallt) ser till att du använder en bra och tillförlitlig preventivmetod så att du slipper eventuellt stå där med en unge i magen, för den diskussionen skulle vara ytterligare på en helt annan nivå.

Hoppas det gå bra för er

Det är självklart helt okej att inte vilja ha barn. Däremot tycker jag att du ska vara ärlig mot din pojkvän angående detta. 

Det känns inte riktigt rätt att vara i ett förhållande där man vet att den andra absolut vill ha barn och inte berätta att man själv inte vill det. Älskar du honom borde du lyfta frågan och vara ärlig med hur du känner. 

Skaffa inte barn om du inte är 110% säker! Det förstör ditt liv, i alla fall det livet DU älskar att leva. Finns många som ångrade att de skaffade barn, min mamma och min syster är två av dem.

Jag är snart 32, min sambo snart 35. Vi har inga barn och kommer inte skaffa heller.

Det är helt okej att inte vilja ha barn. alla vill inte det och de är väl inget fel på det? Men om din fästman så gärna vill ha barn så borde ni bryta upp. för det är inte rätt mott honom eller dig. Ska du behöva tvinga dig till att bli gravid eller ska du tvinga han till barnlöshet? Båda är gryma. Jag ville aldrig ha barn. var som eller ja är som dig. Jag får ett obehag när jag har ett barn nära mig speciellt om dom är små under året upp till 4 år. Jag är dock en småbarns mamma själv och blev gravid på p piller. Behöll min dotter var ensamstående mamma sen gravideten tills nu och ångrar det verkligen inte. Älskar min dotter hon är den mäst intressantaste och underbaraste lilla människan jag någonsin träffat :). men tycker inte om andras barn haha.