Hitta tillbaka till varandra

först o främst sätt dig in i vad dessa diagnoser betyder, vad innerbär dom både för henne och för dig. 
Du hjälper henne bäst genom att lära dig hur hon fungerar och vad som inte fungerar.  Tålamod helt enkelt. 

Ska du stå vid hennes sida så gör det i egenskap av vän. Inget som helst annat. Punkt.  Prata inte om framtid, prata inte om drömmar, prata inte om känslor. Det kommer sätta stor press på henne och det kan göra henne i sämre skick . Hon ska inte behöva gå med dåligt samvete och känna sig tvingad att ha ett förhållande med dig sen när tiden är mogen bara för att du stått vid hennes sida.  Då är ni fel ute.  

helt enkelt se tiden an och stötta o hjälp henne där du kan och där du får hjälpa henne.  Se vad som händer. Blir det ni så blir det ni.   

Något du ska vara fullständigt medveten om är att den dagen hon är så pass stark att hon kan känna känslor och vill bli kär igen kan det hända att det inte alls blir du,...  Den hon var när ni träffades är kanske inte alls den hon är när hon är frisk. 

Kan bara hålla med föregående. Otroligt bra uttryckt. Skriver under på varenda ord, men speciellt det om att hon kan komma ur det här som en annan person. Förändrad kommer hon absolut att vara, kanske även känslorna till dig.

Att finnas för henne och stötta henne helt förhållningslöst är det bästa du kan göra. Som en god vän, inte som en väntande partner.

Villkorslöst skulle det vara...

Jag har tidigare levt med samtliga diagnoser som du skriver om. Det var ett rent helvete, om ni ursäktar språket. Jag kan inte beskriva det på något annat sätt, och även om det är olika från person till person så är det säkert likadant för tjejen du skriver om.

Bara att hålla uppe det dagliga livet, att vakna på morgonen och ta sig hemifrån var en extrem ansträngning. Under hela den tiden hade jag min sambo vid min sida. Anledningen till att jag klarade av att ha ett förhållande med honom är att han var min bästa vän. Han tröstade mig, torkade mina tårar och muntrade upp mig så vi skrattade ihop.

Inget har varit lätt för honom under de dryga fem år vi varit tillsammans, och även om jag är frisk idag är jag fortfarande en väldigt känslig människa. Jag hanterar stress fruktansvärt dåligt, och när något allvarligare händer kan det dra ner mig till nästan samma mörka plats som jag trodde jag undsluppit.

Om du menar allvar med henne så får du sätta dig själv i andra hand, lägga dina intressen för henne åt sidan och bara vara en vän. Pressa henne aldrig, aldrig med att du vill ha ett förhållande.

Du måste också komma ihåg att det kanske inte är ett förhållande hon behöver. Att vara singel, klara sig själv och att lära sig älska sig själv för sin egen skull (inte för att man har en partner som älskar en) är väldigt viktigt. Lyckligtvis har min sambo alltid uppmuntrat mig att vårda mina intressen och relationer med mina vänner, att stå på egna ben, så jag har inte saknat det.

Det här blev ett fruktansvärt långt inlägg, men jag hoppas du förstår att det handlar om så mycket mer än att bara få någon att tycka om en. För mig har det tagit fem år av samtal, terapi och psykologer för att klara mig ensam, men jag har insett att jag aldrig kommer bli precis som innan. Nu kan jag hantera min ångest, panikattackerna och mina PTSD-spöken är borta (anledningen bakom finns kvar, men ute i ljuset är de inte samma sak som när de gömmer sig i mitt huvud).

Börja med att bara vara hennes vän, utan att förvänta dig något mer. Sedan får tiden utvisa vad det faktiskt blir.

Tack alla för bra svar. Ska ta till mig dem och vara där när hon vill ha mig. Visste om dessa problem redan innan vi träffades så har försökt att under vår relation att inte pressa eller ställa krav, men har märkt mycket att hon ställer mycket krav på sig själv. Så jag kommer att vara där och göra roliga saker med henne utan krav på något.

Tar emot att släppa denna vackra tjej, men det viktiga är att hon blir bra. Resten får tiden utvisa.