Finns det någon om gifter sig utan att vara otroligt kär?

Sett lite som att hedra allt ni klarat och åstadkommit tillsammans för att eran kärlek är stark, tro mig rätt vad som det är står ni där väldigt tagna av stunden iaf :) och det är säkert fina tal också som hyllar eran kärlek. Och jag tycker stark kärlek är bättre än himla stormande blixt förälskelse :)

Vet inte varför jag svarar som anonym egentligen, men mitt nick är så avslöjande om nu någon skulle vara intresserad hehe...
Jag vill bara skriva att det där är fullkomligt normalt, ni har ju varit ihop i 10 år! Vissa som gifter sig efter bara något år tillsammans (inget fel i det) är såklart fortfarande nyförälskad och passionerade. Men jag tror att många, efter fler år, utvecklar en annan sorts kärlek och vänskap. Jag ser min fästman som en livskamrat, men när folk frågar typ "hur kan du vara säker på att ni ska vara tillsammans för alltid" svarar jag alltid "det kan jag aldrig vet". För det kan man ju inte! Livet förändras ständigt och vad som helst kan hända!
Och jag blir också vansinnig på min fästman då och då, vi är väldigt olika. Men jag känner inte en enda person som inte blir vansinnig på sin partner då och då.

Mina föräldrar gifte sig 2006 efter att ha varit tillsammans i 30 år, där kan vi snacka om att det rosa skimret var borta hehe... Men det var fint och gick hur bra som helst! Det är så kul med fester och ännu roligare att fira kärlek!

Här är en till som varit par i snart 13år och gifter sig först nu.Får ångest när jag ser alla "kärleks" fulla bilder på andras stora dag. Kommer vi se lika lyckliga ut?Som du säger man har gått igenom så mycket tillsammans under alla dessa åren och man flyter igenom vardagen och livet rullar på. Man känner sin partner in och ut.Men jag tror (hoppas) man kommer bli tagen av helt heten när dagen väl kommer och man hamnar bland de rosa molnen. Dels att man får se sin älskade uppklädd och att bara dagen i sig är speciell att man äntligen får tillhöra varandra även juridiskt. Få heta samma namn som sin älskade och sina barn (våra barn har pappans namn).Tänk att få bli nyförälskad i sin partner på nytt efter alla dessa åren tillsammans då vet man att man får lika många underbara år till tillsammans.           

Så där otroligt sprudlande kära har vi inte varit på flera år men det ser inte jag som något negativt? Vår kärlek har djupnat och växt till helt andra nivåer allt eftersom tiden gått. det tror jag händer för de allra flesta.

Kunde varit jag som skrev ditt inlägg...

Vi har också varit ihop i 10 år och har barn och gått igenom massor tillsammans. Om vi klarar det vi hittils gått igenom kan vi klara allt.... Jag är inte heller himlastormande kär hela tiden men jag vet att det är honom jag vill leva med... Är så tacksam över våra fina barn, hus, ekonomi mm och det vi har tillsammans. Nu vet jag inte hur det är med dig men jag älskar inte mig själv och då är det svårt att "hela" tiden älska någon annan (förutom sina barn då)

Jag tycker det ska bli underbart att bli fru (om några veckor) och få uppleva vigsel och fest tillsammans med nära och kära. Men något rosa skimmer finns inte i mitt liv. Men jag vet vad vi har tillsammans och vill inte någon annanstans. Jag är trygg och älskad och det mår man bra av :)

Gud vad underbart att läsa! Skönt att veta att det finns par som planerar bröllop när man har ett "normalt" förhållande. Jag älskar sambon och vill gärna gifta mig, men som fler av er skriver vill jag inte att det ska synas på bilderna att jag inte är upp över öronen kär. Jag vill inte att jag ska känna att det är en vanlig fest men det kommer jag nog inte göra. 

Aw..jag förstår dig helt och hållet.
Att vara kär är heller inte samma sak som att älska någon innerligt.

Jag tror att många blåser upp hela bröllopsgrejen till något man ser på filmer, men jag tror att själva dagen bara kommer handla om kärlek och överösas av kärlek.

Man kan inte vara störtkär hela tiden, det är ingen känsla man kan hålla fast vid. Jag och sambon firar snart 9 år ihop, vi har blivit vuxna tillsammans och våra familjer har blivit sammansvetsade. Vi har haft  jättetuffa perioder där vi försöker hitta våra platser i livet.
Men..jag älskar vartenda grej med min sambo, han är både lösningen på mina problem och utmaningen med alla sina egenheter.
Jag känner mig egentligen bara nykär när vi reser ensamma utomöands och får vara ifred en längre tid..annars lever vi på vardagskärleken, vi älskar varann trots alla dammråttor och all smutstvätt. =)

Vi gifte oss på vår 18-års dag. Det som genomsyrade vår dag var kärlek till varandra och våra två stora barn. Vårt bröllop var ett naturligt, om än sent, steg i vårt förhållande. Precis som du skriver så har vårt liv också inneburit många prövningar där vår kärlek till varandra har stått pall. Dessutom är vi inte direkt unga (45 % 49) och tankar på döden och vad som händer efteråt med den som blir kvar och våra barn gjorde även sin del i giftemålstanken. Det kan låta väldigt krasst, men i mina ögon är det en väldigt stor kärleksförklaring/handling. Jag vill de mina det bästa även efter min bortgång. Vi har nu tittat på våra bröllopsfoton och jag själv tycker att det lyser både glädje och kärlek om oss. Hur ser nykärt ut? Hur ser kärlek ut? Är det skillnad och spelar den i så fall någon roll? Den kärlek och glädje ni känner för varandra kommer att synas och genomsyras på alla era bilder, det vågar jag lova. Pirrigt, nervöst, spännande, allt det kommer du (och ni) att känna. Det är så stort att stå där på bröllopsdagen med alla som är med för att fira er och eran dag. Glädjen och lyckan kommer att vara stor, glöm inte att ta vara på känslan. Ta hand om varandra och er kärlek till varandra, det är det viktigaste ni har. Allt det kommer att synas, tro mig.Ett stort lycka till.  

Jag tror att de flesta känner som dig. BT är ett forum som hyllar hollywoods hetronormativa romantikideal in absrurdum. Det finns massor av människor med högst "ordinära" förhållanden och misslyckade bröllop, men BT är inte platsen man skriver ut det. Strunta i vad som skrivs i de andra trådarna och gör det som känns rätt för dig:)

Jag skulle säga att ni är de mest lämpade att ingå äktenskap. Ni känner varandra utan och innan och har upplevt lycka och motgångar ihop. Det är inte som att ni köper grisen i säcken och det bådar gott för ett långt och hållbart äktenskap :). Sen kommer ni bli småförälskade på nytt under själva bröllopsdagen, ens bröllopsdag har tendens att smyga in amors pilar. Vi var ett par i nästan 9 år när vi gifte oss förra året och vi kuttrade som små nyförälskade tonåringar på vårt bröllop.

Lite så kände nog vi också men nog tusan blev dagen ett enda rosa skimmer ändå när den väl kom! :)

Jag tycker att det är så otroligt häftigt att gifta sig av kärlek efter över 10 år! Vi känner varandra på ett helt annat sätt idag och vet på riktigt hur det är att leva tillsammans. En helt annan känsla än den som fanns när vi var hals över huvud förälskade de första åren. Det hade varit fantastiskt att få gifta sig då också, men vi har en helt annan grund idag och jag är glad att det blev som det blev, dvs att barn och jobb och hus och bil som kom före. Vår dag var ett lyckorus i stor kärlek och det kändes underbart att få gå fram i kyrkan med min stora kärlek

Det har gått lite inflation i bröllop tycker jag. Folk förlovar sig och gifter sig och lovar kärlek i nöd och lust till höger och vänster. Ett bröllop ska väl inte handla om sprudlande känslor egentligen. Det är ett seriöst beslut. Ett beslut som man får ta igen och igen. Det är ett löfte som betyder något. 

Nuförtiden kan hälften av alla brudpar lika gärna lova "jag älskar dig men om det regnar på onsdag så kommer jag inte".