Nöja sig och kompromissa vs. drömmannen

Jag håller med föregående talare: Alla kompromissar. Om du och din nuvarande verkligen inte har behövt göra det någon gång, så kommer ni förr eller senare att komma till den punkten.

Jag och min fästman trodde vi var lika åsiktsmässigt i allt som var av större vikt än intressen (löpning vs. soffpotatis) och politik, men ju mer vi lär känna varandra desto mer olikheter hittar vi hos varandra. Det förändrar inte det faktum att han är perfekt för mig, därför att han har alla de egenskaper som är allra viktigast och som gör mig lycklig och vice versa.

Visst kommer vi att få kompromissa ibland om det praktiska, men vi gör det med respekt för varandra och är duktiga på att lyssna på varandra och ha en god kommunikation. Och det går alltid att hitta en kompromiss som båda är nöjda med. En kompromiss blir bara negativ i samma stund som den ena vinner sina drömmar på den andres bekostnad. Rätt utförda kan kompromisser leda till att man utvecklas och hittar nya drömmar, gemensamma mål och större lycka än man någonsin hade kunnat föreställa sig!

Jag och min sambo kompromissar, diskuterar och pratar om allt. Det är vad vi lärt oss fungerar för oss. Vi kommer aldrig vara överens om allt, men vi hittar lösningar som fungerar för oss båda. Han ville inte gifta sig när vi träffades, och när han ville det till slut så var inte jag redo för förlovning. Men nu sitter en ring på mitt finger och en på hans, och det känns helt fantastiskt rätt. 
Trots (eller kanske på grund av) alla våra diskussioner om stort och smått och ingenting så har vi kommit varandra nära och lärt känna varandra på helt andra sätt än vad jag trodde var möjligt. Och samtidigt vet jag på vilka punkter vi absolut inte är överens och aldrig kommer bli heller  

Det viktigaste för mig är att jag för första gången i mitt liv kan vara precis den jag är med honom, att jag får vara så stor och stark jag vill, eller liten och hjälplös och han älskar mig precis lika mycket ändå. Och jag känner likadant för honom. Däremot blir jag så otroligt ledsen och sorgsen när jag ser hur människor i min närhet ger upp sig själva för att få vara med någon annan. Den man älskar ska göra dig till mer av dig själv, inte begränsa dig så att du inte får vara den du är. 

Nu låter det som att jag och min sambo är osams precis jämt, men det är vi absolut inte  

Så fint skrivet! 

Ja, jättefint skrivet och så sant! Jag håller helt med dig.

Hej!

Kul att så många kommenterat. :) Självklart så kompromissar vi om småsaker, som vilken ras vi skulle ha på hönsen och om vilken tv-kanal vi ska se på. Säkert kommer det mer saker senare, men vi är på samma plan om alla framtidsplaner.

Jag menar att behöva nöja sig med mindre än sina drömmar. Jag tror att man får ett lyckligare äktenskap och en lyckligare familj om inte en behöver "gå med på" äktenskap, flytt och barn osv. Självklart ska man kunna diskutera saker och ibland tycka olika men om man ska hålla ihop i 50 år så är det nog bäst att båda är påväg åt samma håll, att båda har samma värderingar och mål.

Jag fick höra en tjej säga " Det är nog bara att bestämma sig för en kille och sedan stanna med honom, ingen är perfekt" Det gjorde mig ledsen, ingen ska väl behöva ha det så i sitt kärleksliv?

Jag tycker att min blivande är perfekt. Jag skulle aldrig lova evig kärlek åt någon som inte gjorde mig lycklig 100% av tiden.

Det är sorligt att människor stannar med en partner som dom grälar med varje vecka, behöver gå med på saker som inte känns ok och inte kan uppfylla sina högsta drömmar med! Jag tror att den perfekta partnern finns för alla :)

Hör ofta uttrycket "man måste jobba på sitt förhållande" Jovisst jobba om det betyder romantik och uppskattning.. Men inte ska det väl betyda att man ska gå i terapi hela tiden, gräla 50% av tiden och försöka lösa problem efter problem? Att jobba på sitt förhållande låter jobbigt ;) Borde man inte istället se till att NJUTA av sitt förhållande 100% istället ;)

 

Människor glömmer nog ofta bort att bara njuta och tänka på hur bra man har det :D

Min stora dröm är att få gå i parterapi Tänk vilken utveckling!

Enligt mig, nej, så ska man inte behöva ha det och det var oxå precis därför jag valde att skilja mig. Jag la mitt liv i två vågskålar: en med skit och en med lycka. Och det vägde över i skitskålen. Då blev jag tvungen att ta mig en funderare på vad som var godtagbar balans för mig: 50/50 lycka/skit? Nej, jag var inte nöjd med det, jag ville ha minst 80/20 lycka/skit, helst 90/10. Och då insåg jag att det var dax att lämna för om jag stannade kvar så skulle jag nöja mig med mindre än jag ville ha.

Självklart måste man kompromissa. Kompromissa är inte att göra partnern nöjd, det är att båda jämkar lite så att man hittar någon slags komfortabel mittenväg. Och ibland och med vissa saker är det jag som makar mer på mig och nästa gång är det han. Då kompromissar vi. Om jag hela tiden måste ge med mig och släppa det som jag vill och jag tror på, då är det inte en kompromiss utan då blir jag överkörd, bortsuddad, raderad, oviktig. Och då är man inne på farliga grejor..... Det är väl där nånstans jag tycker att man ska jobba på förhållandet: att se till att båda jämkar lika mycket och lika ofta. Och emellanåt vara den som bjussar på att se den där filmen fast jag kanske hellre hade sett en annan eller träffar de där vännerna som jag kanske inte har roligast med men som han gillar. För nästa gång är det han som bjussar mig bara för at han vill att jag ska må bra och bli glad. Då har man balans i förhållandet.

Min karl gör mig glad, lycklig, arg, ledsen och alldeles pirrig inombords, allt på samma gång ibland. Jag tror inte på att vara lycklig jämt, utan att vilja fortsätta även när det är tungt. Vi har både skrattat och gråtit ihop och haft helt vanliga tråkiga onsdagar tillsammans. Att jag älskar honom precis lika mycket (kanske lite mer) på grund av att vi haft prövningar på vägen är för mig ett starkare tecken på att vi kan klara 50 år tillsammans än att vi är lyckliga varje minut av varje dag. 
När man förlorat en närstående och det känns som att man aldrig kommer kunna bli glad igen - då behöver man någon som finns där och torkar tårarna och säger att allt kommer ordna sig. Och låter dig gråta.

Det är ju meningen att man ska dela både glädje och sorg. 

Jag håller helt med, men jag måste också säga att min man inte nödvändigtvis gör mig till mer av mig själv, utan ofta mer av den jag vill vara. Jag vill vara mer ordningsam hemma, komma ihåg alla saker jag ska ha med mig och ställa upp för andra. Med en liten puff från min man på rätt ställe så blir jag mer av det där.

Gud va svårt!

Jo, men en relation måste man jobba på eftersom du ständigt förändras och båda kan inte utvecklas i samma takt, kan låta konstigt, men jag har genomlidit en sådan period och den höll på att kosta oss förhållandet.
Större grejer som jag anser att jag behöver i en relation kompromissar inte jag heller om, för då kommer jag bara att kika över staketet hela tiden. men kompromisser inom vardagen, de går fint och smidigt.

Nu när jag tänker efter kompromissar jag bara om sådant som har med pengar och tid att göra. Men det finns miljoner småsaker man kompromissar om fastän man inte tänker på det. Eller "offrar" sig som vi kallar det med glimten i ögat.

Att behöva kompromissa i livet tror jag inte man kommer ifrån. Man kommer ju aldrig hitta någon som är exakt som man själv är.
Men jag har verkligen inte kompromissat i valet av livspartner. Min kille är mina drömmars man. Han har sidor jag är mindre glad i, precis som jag har. Vi tycker inte lika i allt men vad gör det?

Ett exempel för oss. Båda älskar att resa, vi är väldigt överrens om att vi ska resa mycket och ofta. Däremot är jag riktig sol och bad människa. Min kille är otroligt kultur och arkitektur intresserad. Han avskyr charter, jag älskar det! Där har vi fått kompromissa. Vi väljer ställen som bjuder både på sol och bad och kultur och stad. Vi reser inte med charterbolag utan bokar flyg och hotell separat. Vi väljer ett billigare hotell för att kunna vara borta längre för att båda ska få ut så mycket som möjligt av sina respktive intressen. Så det gemensamma intresset är att resa men hur vi gör det har vi fått hitta en kompromiss. Han ger mig alltså det jag vill ha i en kille, viljan och intresset för att resa, så jag kompromissar inte i valet av partner bara hur vi utför det vi båda vill ha. Jag hoppas ni förstår hur jag tänker. =)

Jag tycker att man ska vara med någon som gör en lycklig. Sen om man kanske får välja bort något ur livet som man velat ha, men han är värd mer än saken i sig. Men att ha någon bara för att ha någon är för mig idioti. Jag skulle hellre leva ensam än med någon som jag inte är lycklig med.

"Hur tänker ni? Skulle ni kunna gifta er med en man som inte passar in på alla krav ? Skulle ni kompromissa om boende, familjestorlek, sexliv och drömmar för att slippa vara ensam?"

-Nej det skulle jag inte. I tidigare relationer har det alltid funnits nagot som storde mig. Att jag inte var fysiskt attraherad av mitt ex, att jag inte hade samma politiska asikter som mitt ex, att ett annat ex hade konstiga saker for sig i sangen (och i ovrigt) som jag inte gillade. Jag inbillade mig att det alltid ar sa i relationer, att man inte kan fa allt. Men jag hade fel. Min blivande man har allt jag vill ha och behover i en partner.

"Är det fler som jag som har en relation där kompromisser inte behövs och där alla drömmar uppfylls?"

-Japp!! Och jag ar sa glad att jag inte "nojde mig" utan letade vidare. :) 

Hej!
Jag trodde att jag hittat den rätta i mitt X, så var inte fallet. När jag träffade min blivande man så visste jag att det var rätt.. Det går aldrig beskriva för den som ännu inte träffat den personen i sitt liv.

Från den första kyssen, eller innan tom så visste jag att han är den rätte. Vi har talat om detta och han har berättat att han kände det samma.

Vart vill jag då komma med detta? Bråkar vi aldrig, kompromissar vi aldrig eller är jag alltid 100% glad och lycklig på honom? Nej! Jag är alltid 100% säker på att jag skall vara med honom, men jag blir förbannad och ledsen på honom ibland. Vi kompromissar även om stora saker.

Det jag vill komma fram till är att de kvinnor som här har hittat män de aldrig behöver kompromissa med har hittat män som gör precis som de kvinnor de föraktar här inne. Kvinnor som "nöjer" sig. Dessa män är nöjda och blir enligt min mening förtryckta, precis som kvinnor kan bli. Det handlar inte om att "nöja" sig med en man eller kvinna, lika lite som att leta tills du hittar en du inte kompromissar med. Det finns inget par som alltid kan vara överens, bestämmer den ena allt så är det enligt min mening något som inte står rätt till i förhållandet.

Nu blev det invecklat som attan här, men ni kanske förstår vad jag menar?

Intressant inlägg.
Jag tror faktiskt att det är så som du beskriver för en del men självfallet inte för alla. Min sambo låter mig kanske "komma undan" med en del små grejer men det gör väll jag gentemot honom också.
Det här med att nöja sig är en svårdefinerad term men jag skulle påstå att man nöjer sig om man stannar i en situation enbart för att man inte fått ett bättre erbjudande... Men för någon annan kan termen innebära något helt annat.

En sak att tänka på att det som en del tycker är stora och viktiga frågor som barn, sexliv, boende, utseende etc kanske inte är lika viktigt och stort för de som kompromissar. För en del är det viktigt att tex få barn och bo i villa men det är det inte för alla så man ska akta sig för att döma och tro att de som "kompromissar" gör det för att slippa vara ensamma. De som säger "men jag kompromissar" kanske inte alls upplever att det är en stor och jobbig uppoffring utan de kan mycket väl tycka att det är helt okej utan att må dåligt på något sätt.

Och vad är det som säger att de gör det för att slippa vara ensamma?

Jag tror inte att det finns en relation där man aldrig kompromissar, att kompromissa är en naturlig del av ett liv tillsammans. Sen är det såklart skillnad på att kompromissa om viktiga saker eller att kompromissa om småsaker. Men om någon kompromissar om något som h*n tycker är viktigt tex boendeform så måste det inte betyda att den ena har "nöjt sig" med något halvdant för att slippa vara ensam. Det kan mycket väl vara så att den ena parten har ändrat sig i frågan efter att man blev ihop, man vet aldrig vad framtiden för med sig - man kan ändra sig även om de stora och viktiga frågorna i livet. Sånt vet man inte i förväg. Man kanske tror att man vill ha samma antal barn tex men sen kan den ena ändra sig efter att man fått ett barn och så hamnar man i ett läge där någon kompromissar.

Jag anser för övrigt att det är helt normalt och sunt att jobba på sin relation. Om man tror att ens relation ska hålla hela livet utan att man behöver anstränga sig, då är man uppe i det blå. Om man tror att man kan leva ett helt liv och hela tiden tycka att den andre är perfekt och att man alltid ska ha exakt samma mål och drömmar vid exakt samma tidpunkt och att man aldrig ska kompromissa....näe det tror jag faktiskt inte är möjligt.

Man får inte glömma att de flesta har drömmar och mål även när de är äldre. Även de som redan har villa, vovve och barn osv har drömmar om framtiden. Då kanske drömmarna handlar om resor eller jobb eller flera barn eller skaffa flera husdjur eller nåt annat och dessa saker kan vara lika viktiga för dom som antalet barn eller boendeform är för andra. Att tro att båda ska vilja samma sak hela tiden genom hela livet och att ingen ska behöva kompromissa eller att man aldrig kommer förhandla typ " Vi åker till Grekland i år som du vill och till Egypten nästa år för det vill jag" ...näe det tror jag faktiskt inte är möjligt. Och JO resor kan vara extremt viktigt för vissa, lika viktigt som boendeform är för någon annan!

Som ett exempel kan jag ta min syster och hennes man. Min syster ville ha barn vid 27, hennes man var inte redo förrän vid 29....hon väntade in honom i 2 år.....Nu har de 2 barn och han är världens bästa pappa! Hon väntade på honom,betyder detta att de inte var rätt för varandra? Betyder det att hon borde gjort slut? Näe jag tycker inte det! Hon fick istället sin vilja igenom med boendeform.

Att jobba på sin relation betyder inte att relationen är i kris utan det betyder att man är medveten om att man inte ska ta varandra för givet och att man inser att man är 2 individer i relationen. Jobba på relationen behöver inte vara krävande och jobbigt utan något som man gör med kärlek för att man vill leva tillsammans.

Oj, okej, din trådstart fick mig precis att inse att jag var på väg att kanske begå ett rejält misstag. Jag har kompromissat på i princip alla punkter som du nämner, samt några till. TACK för att du gav mig en liten funderare...

Att kompromissa är någonting vi alla måste klara av som människor. Att vi gör det behöver inte alls betyda någonting negativt utan tvärtom att vi växer och utvecklas som människor. Jag har en relation med en man som har två egenskaper av det jag värdesätter. Han är intelektuell och han är lång ;). Han är inte som någon man jag tidigare mött men berör mig, rör mig, glädjer mig, irriterar mig. Han är tvärtemot allt jag trodde jag ville ha. Det som är fantastiskt är att det är en levande utvecklande relation där ingen dag är den andra lik, det som kan vara jobbigt är att det är just en utvecklande relation där ingen är den andra lik ;) Jag älskar årstidernas växlingar och vår relation är likadan. Det passar mig, vi lär av varandra och utvecklas tillsammans. Jag tror på att leva och uppleva livet, inte fastna i fack eller vara statisk i mitt tänkande.Det sista jag vill är nog att vara tillsammans med någon som är precis som mig, det skulle vara jätte trist för MIG men alla är ju olika :)