Tvinga mamma att hålla tal?

Jag tänker också på den sortens brudar som dyker upp här ibland, som vill detaljstyra allt och alla och får spel om någon inte låter sig regisseras. Visst hoppas man som brudpar att ens föräldrar vill säga något, och eftersom det är något som förväntas i sammanhanget kan det kännas konstigt om de inte gör det, framför allt om ingen av föräldrarna säger något. Jag ser också att en del av kommentatorerna på DN menar att eftersom mamman enligt egen uppgift inte är så bröllopsvan kanske det skulle kunna vara en vänlig upplysning om vad som förväntas. Däremot låter det ju oerhört otrevligt att kräva att hon ska göra det och meddela att det är hennes plikt.

Men framför allt tycker jag det känns sorgligt att mamman är så rädd för sin dotter. Hon vågar varken säga att hon faktiskt inte klarar av att hålla tal, eller säga att dottern faktiskt får lov att vara nöjd med det tal hon i så fall levererar. Damned if you do, damned if you don't.

Min mamma tycker inte om att hålla tal, och jag vet att hon på både mitt och brorsans bröllop bad att få tala först för att få det överstökat så att hon kunde slappna av sen. Jag är jätteglad att hon ändå gjorde det och skulle inte drömma om att kritisera innehållet eller framförandet. Och gjorde jag det hoppas jag hon skulle ha självkänsla nog att säga att "nu får du väl ge dig"!

Ingen av mina föräldrar höll tal och det kände jag på mig att de inte skulle. Jag skulle aldrig komma på tanken att säga åt dem att de måste. Jag tycker inte att man kan kräva sånt. Om personen som talar inte gör det självmant så blir säkert talet mycket mer krystat så att det kanske inte ens känns trevligt att lyssna på i slutändan. 

Jag tycker faktiskt att en mor gott kan säga några ord på sin dotters bröllop... om inte annat läsa en dikt. Såå svårt kan det väl inte vara...

Man ska absolut inte tvinga någon, det är inte brudparets sak att bestämma om det blir tal eller ej. Däremot håller jag med Sofiia ovan att något borde man kunna säga till sitt barn. Kan ju vara en dikt eller ett bildspel eller att man reser sig upp och bara säga "jag älskar dig". Även det lilla är mycket uppskattat. Jag höll själv tal på min bästa väns bröllop och även om det kändes som att få en karatespark i magen varje gång toastmadam sade "och nästa talare.." så fanns det inte i min värld att inte säga något till henne på hennes stora dag. Sen tror jag man gör sig själv en stor tjänst att våga utmana sina rädslor. Men som sagt det valet ska komma från hjärtat och inte via påtryckningar.

Min mamma höll inget tal. Däremot så pratade hon personligen med mig. Det min mamma sa till mig behövde ingen annan höra. Jag är tillräckligt stark som person och behöver inte visa våra gäster att min mamma är stolt över mig.

Jag höll ett tal till min man, han höll inget för mig. Det är för att vi är sådana personer, jag har lättare att tala än vad han har.

Man behöver inte göra allt enligt konstens alla regler.

Suck. En del brudar är mer egoistiska än andra. Om min mamma håller ett tal, vilket jag inte har en aning om huruvida hon kommer att göra, så vill jag att hon gör det för att hon vill och inte för att jag har sagt att hon måste. Punkt.

Vi gör tvärtom. 
Vi tvingar svärfar att INTE hålla tal. Och alla andra också för den delen. Vi vill inte ha några tal alls. Punkt. Och så hoppas vi att alla respekterar det. Jag vet att min mamma inte vill hålla tal heller..

tycker det är tråkigt om man måste känna sig tvingad att hålla tal... jag skulle kanske be min mamma/pappa snällt, men ville dom inte så skulle det inte göra nåt. på syrrans bröllop höll brudgumens far och brudens mor tal, de prata lite om hur de var som små (faktiskt uppskattat hos de flesta gäster) att syrran var så lugn, tills hon kom upp i tonåren. haha. eller hur brudgummen var tråkig hela sin tonårstid... vi fick några skratt. sen höll dom ju såklart tal om hur fina dom var och lyckönskningar m.m. 

Haha och jag önskar att vi kunde tvinga min mor att inte hålla tal. Eller ja, åtminstone hålla sig till ämnet och korta ner det. Hon älskar att hålla tal, gärna spontant oxå. Som regel handlar det om henne i 15-20min...

Haha! Den tanken for genom mitt huvud när pappa på bröllopet började med "jag håller aldrig anföranden under 40 minuter" och sedan börjar gå tillbaka i släkthistorien till 1700-talet :) han skämtade ju förståss och höll ett jättebra tal men under några sekunder viste jag inte vad jag hade att vänta :)

Jag skulle aldrig tvinga någon att hålla tal (tänker lite på hur det var i skolan och alla hemska redovisningar..) Min släkt är inte så pratig av sig, så jag tror faktikt inte att någon av dom kommer hålla tal och det är lugnt för mig. Vi kommer ju prata med dom under kvällen, så då får dom chansen att säga det dom vill ändå:) 

min mamma höll ett tal till min syster för att hennes svärfar gjorde det så jag skrev ett exempel till min mamma och hon läste upp det på syrrans bröllop.

jag frågade henne om hon kunde säga ett till mig med eftersom min svärmor skulle göra det och då skrev jag ett exempel till min mamma eftersom hon inte visste vad hon skulle säga. men det var inte alls kul att höra hennes  tal eftersom jag själv hade skrivit det =( trodde inte att hon skulle läsa det rätt av =(

så hellre inget tal än  ett påhittat tal...   Tror inte min mamma kände sig tvingad utan mer att hon inte "visste" vad hon skulle säga.

Vill man inte hålla tal så bör man få slippa utan att folk ska behöva slänga onda blickar efter en. Det sista man ska behöva göra är att tvinga en människa att göra något mot sin vilja oavsett vad saken gäller. Något som kan uppfattas som en struntsak för vissa kan för vissa innebära sömnlösa nätter. Vi har sagt till de som kommer att vill de hålla ett tal så får de gärna göra det men vill de inte så gör det inget. Vi är två väldigt enkla människor men med mycket kärlek både till varandra och till de som kommer till vårt bröllop.