Ni fruar som var nervösa...

Hej!
Jag har svårt att le när jag blir nervös.Detta hände ju när jag och min pappa gick längs altargången jag ville ju le men det blev något stelt flin i ansiktet.Framme vid altaret var jag fortfarande nervös.Men jag och min man kunde le efter ett tag när nervositeten lagt sej.Försökte ta vara på den fina stund som fanns där då.Tiden gick så fort och plötsligt var vigsel akten över och vi var man och hustru.

Försök att slappna av och bara vara och njut av den stund som är.Gör man något fel så är det inte hela världen .

Min man är precis som du och stackaren höll på att bryta ihop precis innan vi gick in i kyrkan. Vi stod på varsin sida om kyrkdörren, utomhus, och väntade på att det skule bli vår tur att gå in. Först var det ju brudnäbbar, tärnor och marskalker som skulle gå in. Medan musiken spelade och de andrade började gå in stod han i princip dubbelvikt och hyperventilerade av nervositet. Han var livrädd för att säga fel eller att missa när han skulle säga ja. Det var bara jag som såg hans nervositet men så fort det blev vår tur att gå in och han fick mig vid sida och jag fångade upp hans hand i min hand så gick det hela hur bra som helst. Nerverna släppte för honom när vi började gå in. Jag viskade lite uppmuntrande ord till honom precis när vi skulle börja gå och sen hade prästen sagt åt oss att fokusera på henne längst fram och ignorera alla gästerna. 

Det är inget fel att vara nervös men att gå tillsammans in, hand i hand, och att fokusera på prästen är bästa tipset jag kan ge. 

Jag har också 53 dagar kvar och jag har också ganska lätt för att bli nervös.
Vår plan är att jag ska själv gå fram till mannen som står framme vid vigselförrättaren och väntar, men jag har tänkt att om jag i dagens hetta blir alldeles för nervös så får han helt sonika gå in tillsammans med mig.

Något annat som jag faktiskt helt tänkt om gällande, är fotograferingen. Jag hade inte tänkt att ta fotograferingen före vigseln - men har läst att många var så glada över att de valde att göra en "first look" - alltså såg varandra före vigseln och att det hjälpte till att reducera nervositeten en hel del. Så jag har också tänkt göra så, det känns som ett bra val nu när det börjar närma sig..

Annars försöker jag fokusera på att de flesta människorna som kommer dit känner mig ju faktiskt väldigt väl och att jag alltid vanligtvis känner mig trygg tillsammans med dem. Försöker förlita mig på människorna jag har omkring mig och att de stöttar mig genom "altargången" även om de inte går bredvid mig. 

Så spännande :)
Förstår att du är nervös, det var jag också-  och helt i onödan! Men det är helt ok att vara nervös, det är nog alla!
Vår vigsel gick jättebra (hade ju världens roligaste präst också som fick alla att skratta) och det var en helt underbar känsla. Min nervositet la sig helt efter att vi sagt ja till varandra.

Ett bra tips som jag fick (förutom att faktiskt äta och dricka under dagen) var att 1 litet glas chapagne faktikst gör skillnad samt att ha med Dextro (druvsocker) i handväskan. Både jag, min pappa (som gick med mig in i kyrkan) samt mina tärnor la en (jag åt 2  ) på tungan innan vi gick in i kyrkan (min man och hans bestmen gjorde likadant) eftersom jag fått höra att när man blir nervös så sjunker blodsockret och då är det lätt att man blir mer nervös, mår dåligt eller t.o.m svimmar (vill absolut inte skrämma upp dig med detta, endast dela med mig att vad jag fick berättat för mig)
Tänk även som så att ja visst är där mycket som kan gå fel men det viktigaste är att ni båda är där och säger ja till varandra och att alla ni älskar är där för ER skull. Det är den bästa dagen någonsin och den går fort så passa på och njut av den!
Önskar dig/ ert ett stort lycka till med ert kommande bröllop! Hoppas ni får en UNDERBAR dag!

Åh  det är så härligt att gifta sig!
Kom i håg att andas och försök fokusera er på att pränta in dagen i minnet. Känn in alla känslor, våga visa er glädje och blir ni rörda så blir ni - det är er bröllopsdag - då "får" ni gråta av glädje
Kom ihåg att försöka sova ordentligt veckan innan och om ni har möjlighet så försök att inte ha massor att göra dagen innan. Försök att ha lite ledigt ett par dagar innan bröllopet och försök att sova så ni är utsövda när bröllopsdagen kommer. Om man är utsövd så är det lättare att ta motgångar och det är oftare lättare att hantera nervositet om man är pigg än om man är trött!
Och glöm inte att dricka vatten och äta ordentligt ( om det går ) för ett brudpar med vätskebrist och hunger blir lättare nervösa och darrar lättare på rösten
Ha dextrosol och russin i väskan/ i en ficka på fracken eller kavajen så om någon av er känner sig lit svag i knäna så kan ni ta en dextrosol innan ni går in i kyrkan....
Och jag kan lova att om det märks att ni är nervösa- vad gör det egentlgien? Ni är ju bland de människor som betyder mest för er eller hur? Ni har antagligen era familjer och vänner där och de är ju männsiskorna som ni bryr er allra mest om och som älskar er - inte skulle väl dom "döma er" om ni darrar på rösten?
Jag grät och snörvlade och darrade på rösten och jag kan lova att jag darrade i händerna så brudbuketten darrade till ett par gånger ( den var tung som tusan plus att jag var nervös)... men inte tusan gjorde det nåt, alla gästerna grät ju också av lycka och glädje.....

Jo jag glömde säga att jag minns hela bröllopsdagen som det var igår, trots att jag var nervös

Jag är ju en blivande brud men har redan börjat få nojja. Jag har en massa drömmar om att ja får fel klänning fel får inte fram ett ord framför min blivande man. Har massa gäster ja inte vill ha :/ kanske bara är normalt eller kommer ja bli en bridezilla?

Jag var skräckslagen under lång tid innan, så till den grad att vi beställde alternativa inbjudningskort där vi istället bjöd gästerna på bara middagen och tänkte ha vigseln med bara familjen. Kan få svår panikångest i trängda situationer och jag visste inte alls hur vigseln skulle gå, OM den skulle gå att genomföra, om jag skulle ta bilden och dra, om jag skulle bryta ihop, vägra gå in i kyrkan osv. Vi skickade ut de ordinarie korten till slut och det var bitvis ganska hysteriskt på psykesfronten, minst sagt.

Jag överlevde vigseln, det gick galant. Men tack gode gud att en av fotograferna filmade vigseln för jag minns knappt ingenting... Det skedde som i ett töcken, väldigt luddigt alltihop. Men jag överlevde, det gjorde jag!

Jag hanterar min ångest genom acceptansträning, bland det mest effektiva som finns. Alltså att man bestämmer sig för att acceptera, till och med välkomna ALLT under en begränsad tid (vigseln). Det tar lång till att öva upp den här tekniken men är säkert användbart ändå. Come what may, typ.

åh, blir verkligen lugnad av alla era svar, Tack så himla mycket!!

Vi ska absolut se till att inhandla druvsocker, och

varsitt glas champagne hade vi tänk ta också.. ;)

Känns som att en intensivkurs i acceptansträning skulle vara nåt också.. :D

Tack, tack tack allihop för peppen!

Hypnos kan bota "scenskrack"!