När är det rätt att gifta sig egentligen?

Fast jag tycker inte att just den där lögnen är så illa.
Om du skulle fråga om en tjej som du inte har en aning om vad han tycker om och han svarar att han inte finner henne attraktiv alls, kan inte du känna en lättnad då. Å gu så skönt typ.

Sen så måste jag ju säga att det är väldigt onödigt att fråga sådana frågor (vilket du sa själv också), antagligen så tycker du att andra killar ser bra ut ibland och jaa antagligen tycker han att andra tjejer ser bra ut. Men han har valt att leva med dig och du med honom, det måste väl ändå betyda någonting.

Man kan inte gå runt i världen och tycka alla andra människor är fula för att allt ska vara bra, för att man ska vara lycklig.
Det skulle verkligen bli en sjuk värld.

Du får väl tänka till lite om de kommer en kille som ser helt ok ut, reflekterar du nå mer över det?? vänder du dig om och dregglar eller börjar flirta?? ja skulle du göra så, ja då kan jag förstå att du tror att din kille också skulle göra så.
Men ser du bara människan men lägger ingen stor vikt vid det, Ja varför skulle inte han kunna göra samma sak.
Bara för att man ser människor som är fina betyder inte det att man vill ha dem!

Det är rätt att gifta sig när man känner att det verkligen är det man vill. Att man är 100% mogen för det.

Själv tycker jag att det är onödigt att gifta sig om man inte litar på varandra.

När man borde gifta sig? När man känner för det OM man man känner för det. Vilket kan vara bra att ha diskuterat innan man blir ett par ;)

Mtp att ni redan har barn tillsammans är ni ju redan bundna på ett ästt som äktenskapet aldrig kan binda två människor. Således handlar det för mig mest om den juridiska och ekonomiska aspekten och tryggheten ett äktenskap kan ge.

Jag ser inte heller riktigt hur tvivlen kan vara just runt ett bröllop, när ni redan har barn tillsammans. Tvivlade du på relationen som sådan kunde jag förstå det (även om jag tycker anledningen känns onödig, men begriplig - jag kan bli vansinnig just av konflikträddhet och konstiga besked som man vet inte stämmer), men att fortsätta förhållandet men inte vilja gifta sig - jag ser inte riktigt hur det gör skillnad? I praktiska termer har ni ju redan bundit ihop era ansvar och framtider med era gemensamma barn - tänker jag. Och då ser jag få skäl till att inte gifta sig. Tryggheten, juridiskt och ekonomiskt, för er och er familj ökar.  NI är ju redan en familj, varför inte formalisera det? 

För mig var äktenskapet inte bara den ekonomiska tryggheten utan det var så mycket mer. Ett "bevis" på vår kärlek till varandra. Även om jag är medveten om skilsmässostatistik och att det aldrig finns garrantier så ville vi lova varandra evig kärlek och trohet. Att bära min makes ring på mitt finger, betyder så otroligt mycket för mig. När det är rätt.. ja du.. den frågan kan bara ni svara på om det känns rätt.

Meningsskilkjaktigheter finns säkerligen hos alla par. Personligen så har jag haft stora problem med svartsjuka det är mycket bättre nu dock. Det är relaterat till en osäkerhet hos mig och en rädsla att förlora min partner.

Jag har varit väldigt känslig för vad min make tycker om andra eller om andra tex flirtar med min make.

Men jag försöker intala mig själv...att det är hos mig han är, mig han vill leva med inte andra. Min man är väldigt frikostig med komplimanger och har alltid varit. Det har gjort mig tryggare än vad jag var innan. Sen att det finns kvinnor som är avundsjuka på mig, att dom flirtar med honom.. det kan ju inte han hjälpa.. Det handlar om vad hur han reagerar när det händer. Om han ignorerar det. Ska jag vara ärlig så märker han ofta inte det, och tycker att jag överdriver när jag påpekar det.

Det är detsamma med hur andra kvinnor ser ut. Spelar ingen roll hur vacker man är, det kommer alltid att finnas andra som är vackrare. Detsamma gäller där. Hur reagerar han på en vacker kvinna. Glor han långt efter henne och dräglar, glömmer att jag är närvarande ja då hade det tagit hus i helsike kan jag säga..Men om han kanske bara reflekterar över det, eller om han och någon vän nämnt något.. ja då får jag bita ihopa. För i ärlighetens namn så kan jag tycka att det finns andra som ser bra ut. Men i mina ögon är min make den vackraste- inte bara utseendemässigt utan även som person- och han är min .. bara min. Dessutom så kan jag tänka att din pojkvän inte säger det direkt till dig.. titta så snygg hon är.. utan du frågar efter informationen. Klart som fanken att han inte vågar säga om han tycker att hon är snygg med tanke på att han vet att du blir ledsen och sårad. Men jag förstår din tanke om att "låta dig sura" men är det bara så.. att du surar..inte att du pikar honom sen.. tex hade du hellre haft henne.. eller tänk om jag varit lika snygg som henne.. ??? vi är tramsiga vi kvinnor ibland. Det har hjälpt mig att intala mig själv att han älskar mig inte någon annan..

Jag tror tyvärr att det ofta är så när vi kvinnor träffar en annan kvinna eller kommer in i en lokal..att vi spanar in "the competition" vilka kvinnor finns där.. hur snygga är dom.. är dom ett hot mot mig ??? Jag vet inte men tror det är en tanke som kommer från vår "reptilhjärna" Visst kvinnor kan ofta vara på "jakt" och är ofta hänsynslösa men det innebär inte att våra män är hjälplösa byten för deras klor.

Du är inte ensam min vän. Men jag tror att du behöver jobba med dig själv när det gäller denna fråga, försöka på något sätt höja din egen självkänsla, att du duger, det är dig han älskar. Många som inte upplevt något sådant som svartsjuka uppger ofta att det handlar om att inte lita på sin partner, jag hävdar att det inte alltid är svaret. Det kan enligt min uppfattning många gånger handla om en osäkerhet på sig själv att inte duga. Du får rannsaka dig själv och ta reda på vad handlar det om hos dig.. det är där du behöver lägga kraften. Vackra kvinnor finns överallt.. men alla vill inte ha din man. Och din man vill bara ha dig :)

Jag tror att det är helt normalt att ibland ha tvivel på sin relation, hur bra den än är. Jag tror att ingen innerst inne alltid är 100% säker på att man ska leva med den personen för resten av livet, även om man oftast är 110% säker! Alla par har puckade gräl, det viktigaste är att båda två har en gemensam vilja att ta sig igenom dem, och att man jobbar mot ett gemensamt mål. Just beslutet att gifta sig ställer ju frågan på sin spets s.a.s - älskar jag verkligen den här personen tillräckligt mycket för att lova resten av livet till honom? Hur pass säker man kan bli, eller hur mycket det är ok att tvivla kan man rimligen inte svara på, det är ju bara du som vet det. Men bara för att man grälar om småsaker så behöver det ju inte innebära att man inte är redo att gifta sig. Frågan är väl snarare hur man handskas med de där grälen, och hur mycket av tiden som går ut på att verkligen ha det fint o bra tillsammans istället.

Hej, lite nyfiken, men varför vill du starta en konflikt med honom genom att ställa en sådan fråga där du veta att oavsett om han drar en vit lögn eller säger sanningen så blir du sur? är inte det att sätta honom i en onödigt jobbig sits? Låt bli att ställa sådana frågor och lita istället på att det är dig han älskar även om han tycker att andra människor kan se bra ut (tycker inte du att andra män kan vara snygga?). Jag skulle säga att svartsjuka och brist på tillit är värre saker som gör att man bör avvakta med ett bröllop.

Snacka om att måla in honom i ett hörn... Som tidigare talare/skrivare sagt, snygga människor finns överallt, men det är ju dig han är med. Det är ju knappast så att skygglapparna åker på så fort man hamnar i ett förhållande, ögonen funkar ju fortfarande...

Tillit är ett bra ord tycker jag.

Nu vet jag ju inte hur länge era gräl varar och hur ofta de återkommer. Men det tär ju väldigt mycket på ett förhållande att ha återkommande gräl. Själv har jag haft ett förhållande då vi visserligen inte bråkade om samma saker som ni, men hade bråk med återkommande tema. Och då kunde det hålla i sig så att det var dåligt eller halvbra i veckor. För att sedan blir bättre och då var ju allt hur bra som helst för vi tyckte ju verkligen om varandra.

När jag ser det hela i backspegeln så inser jag ju att vi bråkade ju nästan jämt och både han och jag försökte bortförklara hur pass mycket vi bråkade egentligen. Vi har barn ihop och gifte oss, mer som en naturlig del av att ta förhållandet till nästa steg, och kanske med någon form av förhoppning om att det skulle stärka förhållandet, vilket det såklart inte gjorde. Det räckte inte med bara kärleken, när resten inte funkade. 
 
Numer är vi skilda och jag är ihop med en annan man. Vi planerar bröllop under nästa vår. 
I detta förhållande så funkar allt. Vi bråkar inte alls på det sättet, och självklart kan vi "gnabbas" men de gånger vi bråkar förekommer ytterst sällan, kanske en gång per år. 
Jag vill gifta mig med honom för kärleken, han är min bästa vän och fortfarande kan vi föredra att bara sitta hemma och babbla, och bara vara. Hans sällskap är det jag uppskattar allra mest faktiskt. Vi är ju egna individer och gör saker utan varandra med, men det är så underbart att vi kan ha hur kul som helst ihop, trots att vi bott ihop länge. Att gifta sig för oss gör ingen större skillnad på förhållandet, rent praktiskt. Allt är helt perfekt och jag vill ha honom precis så som han är, inte med förhoppning om att något ska bli annorlunda. För mig handlar det om en mental inställning, att vi väljer att leva tillsammans och vill lova varandra dessa löften om nöd och lust och livet ut. 
Och denna gång så känns det i hela kroppen att det är rätt, att det är såhär det ska kännas när man vill gifta sig.