Hitta sig själv medans man befinner sig i ett förhållande?

absolut. det är nog lite beroende på person, en del behöver vara "ensam" för att göra det. en del behöver en annan att hjälpa en, som i ett föhållande. jag har själv gått igenom olika faser, visst är det kanske för att jag var bara ung tonåring när jag blev ihop med min fästman, och därmed gick igenom alla möljiga faser, och tappat bort mig själv. men jag har aldrig känt att jag vill vara ensam, singel, för att kunna hitta mig själv. min fästman har hjälpt mig, stöttat mig, gett mig sin syn på saker etc.

Kunde inte sagt det bättre själv :)

Var 16 när jag träffade maken o nu 7½ år senare tycker jag nog att jag hittat mig själv "trots" honom

Varför inte?
Man har ju redan 'hittat' någon annan

hehe :P 

Klart man kan!

 

I mitt förra (långa) samboförhållande tappade jag bort mig själv lite, min familj kände till slut inte igen mig för jag som alltid varit sprallig och lite tokig och barnslig blev en ganska inbunden och cynisk person (jag märkte det inte så mycket själv, tyckte jag hade det jättebra).

 

Men så träffade jag min man! Bröt upp ur mitt gamla förhållande och blev mig själv igen. Är nu lika glad och sprallig och tokig som jag var förr!

 

Vill dock inte säga ngt ont om mitt ex, jag tror bara inte att vi var de bästa för varandra, vi gjorde varann lite dystrare i stället för gladare.

Rebecca är det så att de tankarna du har om att hitta dig själv kommer efter att du/ni bestämmt att gifta er??

Jag chansar här nu iallafall och vill berätta lite om hur jag känner det.

Jag och min sambo bestämmde oss för 7 månader sedan för att gifta oss, jag var/är upp över öronen förälskad i min sambo fortfarande och i början gick jag på små rosa moln. I samband med att vi planerade att gifta oss bestämmde vi också att efter giftermålet ska vi börja jobba på barn (provrörsbefruktning).

Allt kändes underbart och fantastiskt och jag kände att nu jäklar börjar ett nytt kapitel i mitt liv. Detta har jag ju velat så länge. POFF sa det och så föll jag ner till verkligheten igen.

Jag började hamna i tankarna att, usch jag är ju bara 25 jag kommer förlora min frihet, jag kan inte göra det, och det och det längre. Känner jag verkligen mig själv tillräckligt. Borde jag bryta och lära känna mig själv igen. Går allt för snabbt. Är han verkligen rätt för mig. Jag började nästan leta fel för att rättfärdiga mitt tänkande.

Tills jag kom till en punkt när jag kände. Nej vettuvad. Jag har ju haft mina tidigare tankar och glädje för att gifta mig och skaffa barn med denna man. Varför ändras/tvivlar jag nu! Jag insåg att jag no drabbats av en släng kalla fötter. Jag känner ju mig själv, jag vet att detta är mannen jag vill leva mitt liv med. Jag visste det innan bröllopsplanerna och jag borde veta det nu med.

Jag tror att alla killar och tjejer på ett eller annat sätt drabbas av kalla fötter men vissa mer än andra. Och under hela denna processen har jag vetat att jag älskar denna mannen. Men jag har velat ha svar från min framtid att det är rätt (vilket är omöjligt) och inte lyssnat på mitt hjärta eller vågat ta risker.

Mina känslor är svåra att förklara och jag missar säkert en massa.

Det jag vill komma fram till är att jag tror de flesta känner inför något så stort som sitt bröllop att är detta rätt, är det detta liv jag vill leva, känner jag mig själv tillräkligt, är jag redo att lämna singellivet, älskar jag min man tillräckligt etc.

Jag tror också de flesta redan vet svaret men behöver lite tid att komma på det. Jag kan inte säga att jag inte tänker i de banorna idag för det gör jag, men jag tvivlar varken på mig själv eller min kärlek till min blivande man för jag vet att han är min framtid.

Så ja jag tror att vi kan hitta oss själva även om vi är i ett förhållande, fast jag tror ofta man tror att man inte känner sig själv tillräckligt av rädsla eller bortförklaring för en livsförändring.

Hoppas inte svaret blev för luddigt. Jag vet som sagt inte alls om det är detta du syftar på, men är det inte det kanske det hjälper någon annan, om inte annat är det skönt för mig att skriva av mig eller se om någon annan tror/tänker/har kännt som jag. 

Det tror jag verkligen att man kan! Det är ju inte den andra personen som ska hittas och även om den människan kan fungera som stöd så har den ju ingenting med din egen personliga utveckling att göra.

Jag tycker däremot att min sambo har hjälpt till att belysa många fina sidor hos mig som jag kanske inte lyft fram förut. Inte just att han säger hur "duktig" eller "bra" jag är, men att han njuter av när han ser mig hålla på med si eller så för att jag blir så inne i vad jag gör. Att han har berättat sånt för mig har hjälpt mig att själv kunna se sådant som jag njuter av och inte bara viftat bort det med "äh.. det är bara något som jag gjorde lite snabbt". Jag känner mer stolthet över sådant jag gör idag, för jag är medveten om hur mycket tid och kärlek jag lägger i mina projekt.

Vår relation har gett mig kraft att bygga upp mitt självförtroende, och sådant jag tyckte var svårt, genant eller jobbigt förut kan jag nu relatera till annorlunda - på ett mer hälsosammare sätt, som gör det MYCKET lättare för mig att leva. Och så känner jag även när han inte finns i närheten.

Fast allt det här beror säkert på vem man utvecklas tillsammans med.
När jag var ihop med mitt ex gick jag en kurs om självkänsla, och när jag började frodas och känna en trygghet i livet så tyckte han att jag blev "knäpp och galen, och vem fan är du? Känner inte igen dig längre...". Så, det är säkert olika hur det fungerar att leva och utvecklas med olika partners.

 

En bra relation hjälper ju till att bygga upp den man är, medan en dålig eller bara "fel" relation kan vara orsaken till att man känner att man tappar bort sig själv. Så ett förhållande måste inte stå i motsats till ens egen personliga utveckling på något sätt. 

jag har hittat mig själv och känner mig själv bättre sen jag och min man blev tillsammans =). eftersom jag är så trygg med honom så kan jag göra det.

Jag tänkte nåt liknande. Jag tycker jag har utvecklats och i någon mån "funnit mig själv" (vad nu det betyder) under de åren jag varit tillsammans med min man. När vi träffades var jag ganska under isen, jag var sjuk och trött och överviktig och hade tappat hoppet och förlorat mina mål ur sikte. Men han såg förbi allt det och såg vem jag var "egentligen" och påminde mig om vart jag hade varit på väg i livet innan jag gav upp. Tack vare hans stöd fick jag ny kraft att gräva mig upp ur gropen, söka nytt jobb, och tro på mig själv igen. Sjuk är jag fortfarande, men den friska delen av mig sitter inte längre nere i gropen med den sjuka, utan den är ute och gör nya erfarenheter och bygger ett bättre liv.

Å andra sidan har jag en gång i tiden lämnat ett förhållande just för att "hitta mig själv". Men då var jag mycket ung (19) och vilsen och hade varit tillsammans med en äldre kille i ett år, en kille som var bra och schysst men hade ganska bestämda uppfattningar om saker och påverkade mig en hel del och fick mig att forma mig efter hans åsikter. Jag var inte riktigt medveten om det medan det pågick, jag var också sådan redan innan att jag försökte hitta en identitet genom att härma andra som verkade ha grepp om läget, men eftersom det hände andra saker i mitt liv under det året blev jag mer och mer medveten om att jag inte riktigt var mig själv. Så jag behövde vara ensam och reda ut vad som var jag, var mina gränser gick, och vad JAG egentligen tyckte och tänkte.

Vilket inte hindrade att jag ett par år senare traskade rakt in i ett riktigt destruktivt förhållande där det tog ett par år efteråt att rätta till alla kvarvarande "buggar i systemet". Jag minns t.ex. ett tillfälle ganska långt efter att det tog slut då jag hörde en låt på radion och tänkte "usch, jag gillar inte det här bandet". Och plötsligt slog det mig att "vänta, det gör jag ju visst! Det var NN som inte gillade dem. Jag tycker de är bra!". Som en ironisk twist visade det sig ytterligare ett par år senare att han inte heller hade något emot det bandet, han hade bara ironiserat över dem av någon anledning utan att egentligen mena det. Så jag hade slutat lyssna på ett band jag gillade i flera år helt i onödan...

Jag tror alltså att man kan tappa bort sig själv i ett förhållande, men att det absolut inte är nödvändigt. Det beror nog både på hur mogen man är själv, om man är klar över sig själv till att börja med och kan vara tillsammans med någon utan att gå in i symbios och luckra upp gränserna alldeles för mycket, och hurdan den andre och förhållandet är. Kan den man är tillsammans med verkligen se en och även hjälpa en att utvecklas åt ett bra håll, eller försöker hen ändra på en, tillskriva en egenskaper man inte har, eller göra en till något man inte är?

Med min man har jag lättare för att vara den jag egentligen vill vara.

En vettig partner är en utmärkt spegel. Men det kan finnas baksidor också: Min mans första flickvän hade uselt självförtroende som han hjälpte henne att bygga upp. När hon väl insåg vad hon kunde åstadkomma i sitt liv tyckte hon att han inte längre skulle vara en del i det. Men jag klagar inte.

Såklart är det otroligt olika för alla par..Men!

Jag hade INTE funnit mig själv och upptäckt alla mina sidor om inte min älskade sambo varit vid min sida. Jag hade en rätt tragisk barndom och slöt mig som en mussla för världen, varken mamma eller x-antal psykiatriker fick komma nära inpå tankar, minnen och känslor.
Med tiden utvecklade jag en djup social fobi och torgskräck..ville icke synas eller märkas och att umgås med medmänniskor var en mardröm.

Men han hjälpte mig, medvetet och omedvetet och han stod ut, de va några gånger ingen av oss orkade mer, men då satt vi oss ner och pratade i timmar. Såklart snackar vi om flera år, vi har varit tillsammans i 8½ år och bara 3 år varit lugna som nu..haha!
Kommunication löser mycket.

Nu är jag och känner mig på topp och jag vet att jag kan ännu bättre. Jag har mål, gillar att jobba och va med människor, skyggar inte undan nya situationer utanför trygghetszonen.

Så JA, du kan hitta dig själv med rätt partner och ni kan vara till otroligt stor hjälp för varandra!