Avundsjuk på nybliven mamma.

Jag kan omöjligt veta vart din avundsjuka sitter och varför du känner som du gör, men jag vet att du inte är ensam om att känna så. Även om vi redan har ett barn, så har vi försökt väldigt länge (till och från) med att få ett syskon och det vill sig inte. Många bekanta som fick sitt första barn samtidigt som oss är numera inne på nr.2, 3 och till och med nr.4. Ja, det är även de som får nr.1 nu och där är inte avundsjukan från min sida på samma sätt, men det triggar igång längtan ännu mer.

Jag känner mig hemsk som inte kan glädjas till 100% med dessa människor, för jag vill verkligen göra det, men det går inte. Självklart är detta inget jag visar utåt, för jag vet ju att det handlar om något inom mig och jag vill inte att det på något sätt ska få förstöra deras lycka.

Skulle du inte kunna prata med din blivande om detta? Hur du känner och vem vet, han kanske inte heller vill vänta 5år med att skaffa barn? Det finns ingen rätt tid för att skaffa barn och ifall ni är så pass säkra på era känslor, så ni vill gifta er.. ja, då borde ni ju också vara så pass säkra på era känslor så att ni kan skaffa barn tillsammans. Med det menar jag inte att ni ska kasta er in i en bebisverkstad på en gång, men kanske att ni skulle ta upp och diskutera ämnet.

Jag och min make hade bara varit tillsammans i 6 månader när vi fick reda på att jag var gravid, men nu har vi snart varit tillsammans i 7år och varit gifta i 1år. Det finns aldrig några garantier och oavsett hur länge man varit ett par, så kan man välja att gå skilda vägar. Min makes föräldrar, som varit ett par i 30år, håller just nu på att separera och även min makes mormor och morfar - trots att de är 75år och levt tillsammans väldigt länge. Det betyder dock inte att du och din make, eller någon annan, kommer göra det. Oavsett när ni skaffar barn och hur ni planerar livet.

Planerar ni bröllop just nu?

För, lite snat är det ju, att vänta uppåt 6 år på att ens börja försöka när man redan längtar som du gör. Det förstår jag känns asjobbigt.
Och är det så att ni gifter er snart, så hiner ni ju vara gifta ett tag utan barn, även om ni börjar försöka inom tex två år istället. Jag vet ju inte på vilka premisser ni satt en så avlägsen gräns, men jag villl peppa er att se möjligheter istället för hinder runt barn.

Är det pluggande och andra saker involverat, så går det faktiskt att kombinera med föräldraskap och väntar ni på att "fixa allt i vällanerad ordning först" så är det också så att man kan vänta förgäves på att bli tillräckligt redo och förberedd, ävenom det givetvis är bra tt ha nått en mognad tillsammans, ha någorlunda stabil ekonomi, tak över huvudet osv.

Men, hur ni än gör med era planer, så kan du vara fast övertygad i förvissningen om att du inte är ensam om den där avundsjukan. Bra här på BT finns ett par riktiga långkörartrådar där barn, graviditeter, svårighet att bli gravid, missfall, dödsfall, för tidig födsel, barn med syndrom och en massa annat som varit svårt att möta i livet, avhandlats under åren. Och jag kan försäkra dig, att avundsjukan ropats ut högt många många gånger! Vi vet så väl att det är en "ful och föbjuden känsla". Men den är mänsklig och den är där om den är där. Den försvinner inte av att förnekas. Däremot behöver du ju hitta redskap att hantera den så att den inte tar över din värld.

Och där är frågan om det verkligen är nödvändigt att behålla planen om så lång väntan, eller om ni kan göra en ny plan? Lika mänskligt som det är att känna avundsjuka, lika mänskligt är det att reflektera, summera och ändra sig!

Försök också att inte låta din mammas liv och vägval styra för mycket i ditt eget. Det här är ditt liv, ditt förhållande och dina val. Resultaten behöver inte bli ett smack lika din mammas i slutänden.

Jag kan inte ge dig några tips. Men du är inte ensam. Jag har redan ett barn sedan tidigare förhållande som snart fyller 5 år. Och min barnlängtan går i perioder. Det verkar triggas igång av när andra får barn och blir gravida. Just nu är det ganska lugnt tack och lov, men det är nog för att jag har annat att tänka på. Planerar bröllop.Men min bästa vän fick barn för 3 månader sen, min syster är gravid, flera vänner och bekanta är gravida... Det var svårt att glädjas med dom. Jag kunde inte ens träffa min syster ett tag.
Men håller med föregående talare om att du inte ska lägga så mycket vikt i vad andra gjort och gör. Det finns inget som säger att ni kommer hålla ihop bara för att ni gifter er först och väntar några år och sen skaffar barn. Jag tror att det handlar om att man måste kunna prata med varandra, förstå varandra och när det gäller barn, att man har samma åsikter om uppfostran osv. Annars kan det leda till mycket bråk.

Kan också förstå hur du känner dig. Jag själv blir också så enormt avundsjuk på mina vänner, min syster som nu har tre barn t.o.m min mamma som fått mig och två syskon till. 
Jag har levt med min fästman i snart tio år, ska gifta oss i juni-12. Barnlängtan har funnits där sen jag blev runt 18år. Efter flera års försök till ett barn fick vi veta efter utredning att jag har pco på äggstocken (idag på båda) hans spermier i sin tur är för få och för sega.
Det kom som ett knytnävslag i magen, ville inte vara nära honom alls. Inte kännas vid mina vänner som fick barn eller blev gravida.

Idag trots allt ser jag hur mina jämnåriga samt vänner m.m börjar skaffa barn. Men jag har försökt få andra saker att ha i tankarna som jag kan glädjas för, men det är oerhört svårt att försöka hålla denna goda minen och säga -va kul, grattis :) Det svider inombords. Men känslan du har är naturlig i mina ögon. 

Sänder dig en bamse kram!  

Vill bara berätta att du absolut inte är ensam!!

Både jag och maken har längtat efter barn i flera år. Jag har velat att vi ska försöka hålla oss då jag går en väldigt lång utbildning och inte är klar än på ett par år. Men till slut kommer man till en gräns där man känner att man inte är ärlig mot sig själv och hela tiden går emot sitt hjärta.

Där är jag nu. Då man inte kan tänka på något annat och alting runt omkring så som utbildning plötsligt känns oviktigt och motivationen finns inte där längre. Den finns någon annastans. Hos familjen och längtan efter ett nytt litet liv.

För tio dagar sen fick min makes syster barn och för två dagar sedan fick min syster barn. Stor lycka!! Men visst finns den där även om jag inte viser den, så finns den där. Avundsjukan.

Och den egna längtan gör sig än mer påmind. Det värker i hjärtat.

Under våren bestämde vi oss för att det var dags för oss att ge efter för vår enorma längtan och igår tog jag mitt sista p-piller. Nu hoppas vi på ett litet mirakel!

I din situation tänker jag lite som någon annan skrev att du kanske kan ha en dialog om detta med din blivande och att ni kanske kan göra nya planer? Behöver ju inte vara nu, men kanske inte om 5-6 år heller?

Förstår dig verkligen i din längtan och varken den eller avundsjukan betyder att det finns något ont i dig! Du är bara mänsklig. KRAM!

TACK! Tack tack tack för att ni tog er tiden att skriva. Det lättar lite på skuld tankarna. Väldigt skönt att veta att man inte är ensam, att man inte är konstig som känner på det sättet. 

Jag kan förstå att ni undrar över våran tids plan. Och jag kan förstå det.
Vi har varit tillsammans i (idag) 17 månader. Visst det är ingen jättekort tid. Och han är mannen i mitt liv.

Men både jag och min blivande vill ha ett stort bröllop och om vi ska ha råd med det så får vi spara ett bra tag. Så vi har satt att vi ska gifta oss året jag fyllt 26 och han fyller 28. Det är dock om tre år.. Så ja vi är kanske lite tidigt ute med planeringen.

När vi precis hade träffats så låg vi en kväll i soffan och pratade barn (han som drog upp det den gången faktiskt) Och vi diskuterade när vi skulle vilja ha barn. Han sa 30 och jag sa att jag gärna hade haft ett barn innan 30 gärna 28. (För det är vad min hjärna säger. Och vad den nog alltid sagt). Sen insåg vi att det var ju på samma år så det var ju lätt uträknat. 
 Nu är planen att vi ska hinna vara gifta ett år innan vi börjar med att försöka skaffa barn. Men om vi följer den planen exakt vet jag inte. Men båda vill vara gifta innan. Jag är helt medveten om att bröllop egentligen inte är en garanti för att ett par ska hålla ihop. Men jag kan ändå inte släppa tanken att jag vill ha allt i "rätt" ordning. 

Har precis kommit hem från att ha passat en lite två åring. Att vara barnflicka för mig hjälper faktiskt till att hålla barnlängtan i styr. I alla fall vissa dagar. Idag var det väldigt skönt att få leka lite och inte bara tänka på hur avundsjuk jag är. För egentligen så är jag ju oerhört glad för min vän, jag hade bara velat vara med om samma sak nu och inte sen.  

Jag kan förstå att du känner som du gör!

Min bästa barndomskompis har precis blivit mamma och om jag säger så här; hon är inte den första i min bekantskapskrets som blivit förälder..

Men jag och min karl är inne på samma spår som ni är.
Gifta sig först och skaffa barn sen, vi vill inte rusa in i det trots att längtan är stor från bådas sidor (antar dock att längtan att ha den dagen NU är från min sida, haha).
Men jag tar min högskoleexamen nu i början av juni och sen ska jag försöka få tag på ett jobb (sommarjobb och extrajobb är redan fixat, men vill ha något stabilt).
Så fort jag också fått en stadig inkomst så blir det till att köpa hus för vår del i alla fall, längtar till den dagen också! 
Så vi tar en sak i taget, men så fort jag fått jobb så kommer det att gå fort med allt tror jag, hehe.. 

Men klart har jag oro i mig också, att vi inte skulle kunna få barn på naturligt sätt (vilket är det sätt som vi absolut skulle föredra). 

Är också ett skiljsmässobarn, mina föräldrar skiljde sig när jag var 6 år och min bror var då 4,5 år.
Det har varit jäkligt tufft att växa upp med skiljda föräldrar, men på samma gång så är min mamma gift med en underbar man och han har varit kanonbra för henne och mig och min bror också.

Så jag antar att allt har två sidor, jing & jang liksom, hehe.
Men frågan är också, är det inte lite av charmen att man måste vänta saker här i livet?
Att man har något att se fram emot liksom. 
 
Kram till er alla! 

Jag har en dotter som ær 5 mån med min gubbe jag varit tillsammans med i 1 år och 7 mån (tror jag) och att få barn har bara gjort oss starkade och mer som ett riktigt par. Vi ska gifta oss i sommar. Om jag hade varit du hade jag nog inte blivit riktigt klok. Jag hade också velat ha barn sen jag var 16! Men om ni vill ha barn, och ni ska gifta er och vill spendera livet tillsammans, varfør inte skaffa barn då? Att gå runt och vænta på rætt tillfælle tar hela livet, før det finns inget :) Och om det ær mannen du ska gifta dig med som du vill ha barn med, så sæger jag go for it!! Hade jag varit du hade jag aldrig tvekat, kør på bara :D Om det ær vad ni båda vill! Men i ert fall ser jag ingen mening med att vænta :) Hoppas du inte missførstår mig nu :) Lycka till!!

Och att skaffa barn ær det bæsta jag gjort, helt klart. Och pappan visste jag skulle bli en fantastisk pappa, och jag hade helt rætt :)

förstår eran känsla. Har egentligen inte haft svårt att bli gravid, men fick ett missfall och därefter tog det lite tid. Hade ångest när jag såg andra gravida kvinnor eller en barnvagn. Ville bara gråta. Men jag blev gravid efter ett tag och har tre fina pojkar. Men tiden fram tills dess var jobbig.

Men det var inte det jag ville berätta om.

Vid ett tillfälle så träffade jag en fd klasskompis från gymnasiet.. hon arbetade i en klädesaffär stod faktisk i kassan när jag kom för att betala.

och hon började prata med mig visste om att jag fått barn.. o eftersom hon drog upp det där med barn så sa jag..Ja jag har ju tre pojkar.

Då började hon.. Nästan anklagande.. jaja du ska vara glad du.. hon hade minsann gått igenom både det ena ivf försöket efter det andra..berättade högt och tydligt i affären. Det stod fler kunder bakom mig i kön..

Jag kan förstå att hon tycker det är jättejobbigt Men jag upplevde denna situation som oerhört jobbig. Kände mig påhoppad för att jag hade kunnat bli gravid och få barn. Det är ju inte mitt fel. Jag kan också förstå att man kan uppleva att det är orättvist och visst är det. Men att hoppa på någon och nästan anklaga dom..kändes inte alls ok.

Hon var kanske inne i en speciellt känslig period vad vet jag, känner ju inte människan har gått tillsammans i skolan. Jag säger inte att alla "går till attack" pga avundsjuka, sorg, eller saknad. Men jag tror att det lätt kan bli så.. eller att dom som har svårt att bli gravida drar sig undan. Det är även jobbigt för dom som blir gravida... min svägerska ville bli gravid och fick det ena missfallet efter det andra.. o tro mig det var inte kul att ha stor mage då. Ville nästan gå och gömma mig för jag visste hur jobbigt dom hade det..och vågade definitvt inte säga något positivt om min graviditet när hon hörde...