Förlovad "för många" gånger?

Din omgivning kanske tycker att det är för tidigt, eftersom du bara varit tillsammans med din nuvarande pojkvän i ett halvår. Ofta tar det ju ett tag innan ens "riktiga" personlighet visar sig, vilket blir tydligt i berättelsen om din andra förlovning. Förälskelsen tar ju slut någon gång, och då blir man mer sig själv. 

Det jag undrar är varför det är viktigt för dig att förlova/gifta dig? Om du är säker på att den nuvarande är den rätte, varför måste du "sätta en ring på det"? Ni kommer ju med all sannorlik att vara tillsammans ändå, om det är så att ni är rätt för varandra. Naturligtvis är det inget fel i att gifta sig, och du skriver att du tar det allvarligt, men det jag undrar är hur du själv ser på det hela? Varför nu och inte om ett, två år? Sen tycker jag att det beror på vad som hänt under den tid man vart tillsammans som kan bidra till att man känner att man vill gifta sig (många dödsfall, eller andra svåra saker man tagit sig igenom tillsammans till exempel) 

Ärligt talat så är det ju upp till dig att gifta dig när du vill gifta dig, vad andra än tycker om det.  

Just på grund av mitt förra förhållande så hade jag inte tänkt gifta mig nu, nu. Han friade väldigt oväntat, och han ställde frågan "vill du spendera resten av ditt liv med mig?" och eftersom jag vill det, så sa jag "ja".
Vi kommer gifta oss först nästa år, och det hinner hända så mycket på vägen.

Det är säkert också därför jag inte vill säga något till min familj än. Jag vill inte göra dem eller mig själv besvikna. Och sen är det ju såklart så också att jag är den som dömer mig själv hårdast...  

Min första reaktion när jag läser ditt inlägg är att självklart ska du göra det du vill! Känns det rätt för stunden, så kör på det! Sedan är det ju såklart viktigt att tänka igenom ett beslut om att gifta sig och tänka igenom varför man vill brådska?

Jag kan också samtidigt förstå dina vänners reaktioner även om det är ganska okänsligt av dem. Men det är ju så vi människor fungerar. Vi ser gärna mönster och trender i allting och har väldigt svårt att förlita oss på slumpen. Nu kan det ju vara slumpen som gjorde att du träffade rätt på tredje försöket. Det måste ju inte bli "ännu en..". Men jag tycker att du också ska lyssna på dina vänner eller familj, i alla fall de du känner förtroende för om du har några som har förtjänat din respekt och förtroende för tidigare saker du gått igenom. När man är upp över öronen kär, när man är inne i sin bubbla av lycka eller inne i ett "flow" så vill man inte höra något annat. Men de som står en bit utanför kan kanske se saker som du inte ser.. varningssignaler och annat de kan tänkas känna igen, osv… INTE för att det betyder att det måste vara så nu, men det kan ju vara sunt att få en objektiv bild av det hela. Men sen kan det ju vara klurigt att lyssna på RÄTT personer. De som verkligen menar väl och inte de som gärna målar fan på väggen bara för att du har två riktigt dålig förlovningar bakom dig.

Jag tycker det är synd att dina tidigare killar som har behandlat dig illa ska sätta en stämpel på DIG. Det är ju inte du som har betett dig illa, det är ju DE och det ska ju inte hindra dig från att bli lycklig igen, förlova dig igen, kanske bilda familj och leva ett lyckligt normalt liv. Jag tycker det verkar sjukt att du aldrig skulle få förlova dig igen bara för att du redan gjort det två gånger. Finns det en max-gräns? Men vill du vänta  med att berätta för din familj, så gör det. Det är ju ändå inget kul att berätta om folk inte blir glad för en.. Sug på den här karamellen för er själva ett tag om ni så vill! (Men tänk också på att folk kan överraska en.. jag hade en sak jag skulle berätta för min bästa vän som jag inte trodde hon skulle bli glad för min skull för, men det blev hon och det gjorde mig så glad och lättad!)

Nu fick du visste ett långt svar, men jag vill också säga; (även om jag vet att det är lätt att säga, men svårt att göra) skit i vad andra tycker. Kör på det som gör dig lycklig!

Hej Äntligen lycklig! Jag blir så glad av att läsa att du äntligen är lycklig. Och hoppas det fortsätter så livet ut.

Jag håller med Ema här. Eftersom du har så dåliga erfarenheter av förhållanden vet du ju att det tar ett tag att lära känna en person riktigt bra. Även om han inte visar sig vara lika elak som dina tidigare pojkvänner så kan himlastormande förälske faktiskt dö ut, även om man ALDRIG trodde det skulle hända. Trust me på den :) Förhoppningsvis är han ju Mr Right och då gör det inget att ni väntat ett par år...

Angående personer i din närheten som suckar över att du redan är förlovad igen... Finns det någon av dem du kan prata med på riktigt? I såna fall tycker jag du ska fråga hur dom ser på det hela? De kanske inte menar det du tror, eller så ser de saker du inte gör.

Jag har en nära kompis som träffar Han med stor H en gång i halvåret. Jag skojjar inte. Som närstående tröttnar man faktiskt på att höra att hon har träffat Mr Right bara någar dagar efter att de blev ihop. Det visar sig ALLTID ganska snart att den nya kärleken var ett pucko :) Det är tråkigt att se henne bli sårad och inte lära sig av sina misstag. Jag skulle bli GLAD om hon kom och frågade mig vad jag tycker och tänker och be om några goda råd. Men sådana vill hon inte ha några. Jag menar ABSOLUT INTE att jämföra dig med henne. Inte alls. Det jag däremot menar är att likställa mig med de i din omgivning. Testa att fråga hur de tänker! Och be dina föräldrar om råd - de brukar oftast ha sitt barns bästa för ögonen :) Jag tror stenhårt på att be om råd ibland istället för att tro att ingen förstår en...

Hoppas verkligen att allt blir toppen för dig!

Jag måste nog säga att jag hade reagerat som dina vänner. Inte för att jag inte tycker att du ska förlova dig igen utan det hade nog varit min spontana reaktion. För mig är förlovning något som har blivit väldigt förstört och tappat helt sin mening i många fall och därför anser jag att man endast ska förlova sig om man planerar bröllop inom ett år.
Men därmed inte sagt att du inte ska göra det igen. När man läser din historia och förstår hur du har haft det så förstår jag absolut varför du vill förlova dig igen. Du har ju varit förlovad förut och det har inte funkat men bara för att vissa känner som till exempel mig så ska inte det hindra dig från att vara lycklig. Jag menar det är ju inte så att man har ett visst antal gånger man får vara förlovad och sedan har man förbrukat sina gånger.

Nu när du äntligen känner att du själv är stabil och har en bra syn på livet och sedan hittat en sådan perfekt man så ser jag absolut varför du vill det. tredje gången gilt brukar dom väl säga? Och alla goda ting är tre.
Dock är det kanske lite tidigt efter ett halvår. Man är då oftast långt ifrån att ha kommit ur nykärhetsfasen och som du nämnde med kille nr 2 så var ju han också underbar till efter han friade då ni hade varit tillsammans 1 år. Nu menar jag inte att kille nr 3 kommer att göra samma sak. Men det är kanske vist att vänta lite och lära känna varandra bättre än man kanske kan åstadkomma på 6 månader. Dessutom om du är säker på att denna kille är rätt och du verkligen vill dela livet med honom så finns det ju inget att skynda med. Han kommer ju inte försvinna någon stans.

Men i slutändan är det helt du som bestämmer. Du behöver inte alls lyssna på vad jag eller dina vänner eller vad någon annan säger. Du bestämmer helt själv och så länge det känns rätt för dig och DU känner att du gör det av rätt anledning så finns det ju ingen orsak till att tvivla.

Vad underbart att du äntligen tycks ha träffat den rätta!

Du skulle självklart kunna strunta blankt i vad alla tycker...men å andra sidan så skulle du ju kunna vänta ett tag med giftermål. Alltså...vad jag menar är att bara för att man vill visa världen att NU har jag träffat rätt, så måste man ju inte gifta sig direkt för det. För man KAN vänta. Tro mig! Om inte, så bara för att kärleken bara skall få vara ifred ett bra tag utan bröllopsplaneringar. Man kanske känner att det är helt rätt att fria och att tacka ja bara efter ett halvår, MEN för det första så vet ni ärligt talat inte hur ni kommer vara mot varandra om ett år. Och om ni dessutom bara skall planera för giftermål året framöver så har ni stora krav på att ert förhållande verkligen måste vara perfekt på alla vis i världen. Det är faktiskt rätt tufft att planera och fixa ihop ett bröllop. ja, i alla fall om man vill ha ett stort....

Jag var på ett mastodontbröllop mellan två som äntligen hittat rätt. (De giifte sig 1,5 år efter att de blivit ihop) Det höll ett halvår. Och ärligt talat tror jag att bruden börjat tveka redan innan bröllopet, MEN man kan ju inte börja dra sig ur när man bjudit in en massa människor och engagerat hela släkten.

Du väljer självklart själv hur du vill göra, men att kompisar reagerar på att du har så bråttom en gång till är inte konstigt alls. De tycker nog kanske att du har en tendens att råka ut för fel män, och så ser du bara hans bra sidor i början, fast hans utvecklas tll en skitstövel efter hand.

Jag är jätteglad för att du verkar må så bra nu, och för att mannen du träffat verkar vara så fantastisk. Var glad och tacksam för honom, men skynda inte om du inte måste. Det är roligt att gifta sig ioch att vara gift, men om du vill att folk omkring dig skall glädjas med dig så ge dem mer tid att lära känna honom och er tillsammans innan ni ens sätter ett datum.

Själv har jag också mått dåligt och träffat dumma män tidigare. När jag mötte min nuvarande underbare man så vågade jag mig verkligen in i det förhållandet för att han verkade så snäll och underbar mot mig. Inget att förlora tänkte jag, som egentligen var skitledsen pga att den förra just dumpat mig. Man får inte en sån här chans en gång till resonerade jag dock. Han har allt och vi skulle kunna ha en möjlighet att göra varandra lyckliga. men om ett halvår eller längre tid kommer någon annan ta honom om jag inte gör slag i saken. NU.

Numera är vi äntligen lyckligt gifta, MEN ärligt talat hade ett frieri ett halvår efter att vi träffats ändå satt förhållandet lite på sin spets. Jag hade nog börjat få en massa dumma funderingar och inre frågor istället för att bara tycka att allt var så underbart som det faktiskt var. (Jag friade dock till honom efter två år.)

Men nu skall du vara jätteglad över din blivande man! Men ni behöver inte skynda om ni inte måste. Det är väl roligt om vänner och släktingar står på din sida och gläds med dig istället för olyckskorpa sig. Ge dem lite tid. Och låt dem lära känna honom ordentligt.( Inte bara presenteras för en gång)

Lycka till!

om man mår dåligt psykiskt så är det mycket lätt att fastna i destruktiva förhållanden. Man behöver inte ens må dåligt innan man går in i förhållandet utan en del män har en förmåga att trycka ner kvinnor.. det börjar med psykisk misshandel. Om man då dessutom har låg självkänsla och tycker att man inte duger så gör man allt för att inte personen ska lämna en. Det är ju ofta det som får kvinnor att stanna hos män som slår dom osv. Du ska skatta dig lycklig att du faktiskt har underbara människor runt omkring dig som bryr sig och stöttar dig. Annars vet man inte hur historien hade slutat.

Med tanke på relation nr två. Det är ofta att man i början av ett förhållande blundar för hur det verkligen är.. och då tänker jag på drickandet.. och att personen i fråga "skärper" till sig i början. När det börjar gå upp ett liljeholmens då vill man inte se.. Inte ännu ett misslyckande.. inte ännu en gång..

Relation nr tre.. skulle vara intressant att höra exakt vad det är som gör honom sååååå speciell`? om jag inte missat det i texten..

Jag har själv ett långt äktenskap bakom mig med massa lögner...o därefter en väldigt destruktiv relation med en alkolist.Och strax efter brytningen med den sista personen så inledde jag ett förhållande med min m2b. Han hade nyligen separerat från en kvinna med alkoholproblem. Detta gjorde att vi har en helt annan förståelse för varandra. Vi kan stötta och trösta och peppa. vi blev inkastade i verkligheten ganska snabbt inget rosaskimrande moln för oss inte. Men jag har trots att jag känt mig nere emellanåt och mina sk demoner visar sig... dock mer och mer sällan.. så har jag ALDRIG känt en sådan trygghet och tillit till någon.Den kärlek jag känner är helt annorlunda..trodde inte att det fanns över huvud taget..

Så om du ärligt kan säga.. utan "rosa glasögon" att du känner och har funnit något liknade det vi har.. ja då säger jag " go for it.". Men från en kvinna till en annan som upplevt liknande saker.. var försiktig, var rädd om dig..

Jag blir verkligen glad av att läsa att du äntligen är lycklig!! En underbar känsla!!!

Det jag reagerar på är att du inte vill berätta för din familj än.. Du är rädd att göra både dig själv och dem besvikna.. I min värld betyder det att du kanske inte är redo ändå? Bara min tanke..

Jag förstår att du vill gifta dig och förlova dig med en man som behandlar dig rätt och som älskar dig för den du är. Och självklart att du också älskar honom. Men var rädd om dig! Det skadar inte att vänta för att vara på den säkra sidan och jag tror verkligen att om din blivande bryr sig om dig på det sätt han bör göra så förtstår han. Vet han om allt som hänt i din bakgrund?

Jag önskar dig al lycka!! Gör det du känner är rätt, men var då säker på din sak och stå för att ni har ett bröllop inom en hyfsat snar framtid, det SKA vara en glad tid :)

Vi har berättat för min familj nu, och det visade sig vara så att vännerna som jag berättat för först kanske inte känner mig lika bra som min familj; som istället för att vara "emot" vår förlovning - tog emot det med bländande glädje och ville veta allting som var planerat och hur de kunde hjälpa till.

En stor sten släpptes från mitt bröst, och nu är det verkligen mest glädjefyllt!
Berättade också för dem om varför jag inte velat säga något (pga tidigare reaktioner) och de blev mest förfärade över att någon inte kan se vilken skillnad det är, både på mig, men också på den relation som jag har med min underbara karl.

 Jag har också pratat mer om ämnet med min blivande man, frågade bland annat varför han just vill GIFTA sig. Tillsammans kan vi ju vara även utan vigselringar, menar även jag.
Jag berättade även att jag startat denna tråd för att få lite åsikter om mina funderingar och tankar. Han vet allt från början, med andra ord. Alla min rädslor, förhoppningar, drömmar, önskningar, farhågor.

Jag är så glad för att ni skrivit, svarat och berättat era spontana känslor och tankar. Det har hjälpt mig mycket att komma vidare i mina egna banor. Jag har helt ärligt gått igenom alla scenarion som ni har ställt upp för mig, tänkt igenom alla förslag, noggrannt funderat över vad giftermål betyder och ja - jag är bara så glad att ni har hjälpt till. Det betyder väldigt mycket att ni vill bidra till mig och mitt liv, och min glädje.

Tack!  

Tycker det låter som att du inte ska förlova dig. Det är för tidigt, ge det flera år. Det har ju gått åt helvete innan efter ett litet tag bara, kanske ska du lära känna männen ordentligt först? Jag tycker också det låter oroväckande att du liksom måste ha någon, som att du vill bli "räddad" som att allt inte är helt bra förrän det också är bra med en man. Det påminner om min mor som har samma beteende och varje ny man visar sig ju vara ett svin liksom. Jag hade som din familj absolut inte litat på vare sig dig eller den här killen och tyckt att du kanske skulle försöka vara själv ett tag, eller åtminstone, om du nu träffat HAN LIKSOM (som du sa), ta det lugnt och vara mogen i det och hantera det på ett bättre sätt än innan då du haft för bråttom att kasta dig in i relationer.

Med tanke på din historia borde du nog "chilla" lite. Man behöver inte gifta sig så fort man träffar "den rätte". Han blir väl inte mindre rätt för att man vänta ett tag? Ni kan ju leva tillsammans ändå.