Min dröm om barn verkar allt mer fjärran

Hej! Du är bara 28 år, det är ingen ålder =) Hade du varit 38 så hade det kanske varit ett problem men jag tycker du ska slappna av och försöka njuta av att du är fri från din medicinering istället!

Går det inte att boka en läkartid för att se om du har endometrios istället för att gå och oroa dig för i fall du kanske har det?
Kram

Boka en läkartid och vänta inte för länge med att skaffa barn.

Vi har försökt i två år och väntan är lång, räkna inte med att allt går som smör i solsken utan ha i beräkningen att det kan ta både ett två och 10 år att bli gravid om det vill sig väldigt illa. Själv har vi ivf på gång inom ett år om det inte händer något till dess.

Mitt råd alltså, vänta inte för länge!

Jag är på bättringsvägen efter något liknande som din m2b går igenom nu. Jag hamnade i en ond spiral av en orimlig arbetssituation och för höga krav på mig själv. Det slutade med att jag låg och stirrade upp i taket i två månader, utan att ens orka klä på mig om dagarna. Att jag inte orkade göra någonting, att känna sig totalt värdelös och inte kunna förstå vad folk sa till mig gjorde att jag fick enorma skuldkänslor. Både mot mig själv, eftersom jag alltid brukar klara av det jag företar mig, men framför allt mot min sambo som fick lov att sköta allt och att jag inte kunde förklara hur det kändes. I det läget blev jag otroligt rädd för att han skulle lämna mig. Varje gång jag försökte hjälpa till med något blev det ett misslyckande. Det i sin tur gjorde att jag blev mer nedstämd och skuldfylld. Det kändes som jag svek den som är allra viktigast i mitt liv. Som tur var har jag träffat en psykolog som det verkligen funkat ihop med. Vi pratade om mina skuldkänslor och min sambo var med då. Det gjorde att mycket av min ångest försvann. Jag har börjat bli bättre på att hantera att jag inte klarar allt, men om min sambo på något sätt får känna av konsekvenserna av ett "misslyckande" (exempelvis att jag missat att ta fram en ny toarulle när den gamla är slut) gör det väldigt ont inombords fortfarande. Jag har fortfarande svårt att övertala mig själv att när sambon då säger "det gör ingenting, jag fixar det själv" att han verkligen menar det han säger och inte bara för att vara snäll mot mig. Med det vill jag säga att jag kan förstå att det kan bli ett bakslag när han trodde att ringen var borta. På något sätt i tankegången kan det bli att det han gjort är lika hemskt och i stunden kanske samma sak som att göra slut med dig. Då spelar det ingen roll vad du säger, han kan inte ta in det eftersom han är fullt upptagen med att brottas med sina egna tankemonster. Skulle du känna och tänka på samma sätt som nu, om din m2b hade en allvarlig kroppslig sjukdom? Jag tror inte din m2b har valt den situation han nu är i, precis lika lite som jag. Men ibland måste man inse att man kan inte planera eller bestämma allt som händer i livet, hur mycket man än vill. Man kan bara välja hur man vill förhålla sig till det som händer. Jag tror inte att min resa tillbaka till ett normalt liv kommer att vara smärtfritt och utan bakslag. Därför kan jag, som själv är ett planringsfreak, inte planera en fantastisk framtid utan bara glädjas över de små framsteg jag gör. Det enda jag vet om framtiden just nu är att min sambo vill vara där och hjälpa mig så mycket han kan. Jag är otroligt glad att han är frisk, vem skulle jag annars kunna stödja mig på, de dagar då jag inte orkar själv? Sist men inte minst: Ansvaret att ta hand om en liten varelse som är totalt beroende av sina föräldrar, tror jag du håller med om, är mycket lättare att bära när båda föräldrarna mår bra. Jag känner att det här blev ett väldigt långt inlägg, men jag hoppas det kan ge dig ytterligare ett perspektiv på saken. Och du, gå till läkaren och kolla upp, det är mycket lättare att bära sanningen och kunna planera efter det än att gå runt och odla tankemonster.. De är riktiga energislukare!

Hej.
Tack för era svar!

Annapanna83: Tråkigt att du också har det så, skönt att du är på bättringsvägen.

Jag märker när jag läser ditt svar att jag var väldigt otydligt i mitt första inlägg. Jag har inga problem med att min m2b mår dåligt i sig. Vi har båda mått fantastiskt dåligt, ibland samtidigt, och att vi klarat av så svåra stunder utan att tvivla på varandra och vårt förhållande är en av anledningen till att vi kommer att gifta oss.
Förra våren var vi båda delvis sjukskrivna samtidigt och den som mådde bäst för dagen fick försöka diska och laga mat. Jag blev utsatt för övergrepp när jag var yngre, och har bearbetat dessa de senaste fem åren. De senaste 15 åren har jag ens kunnat tänka mig en framtid, och det är först nu jag mår bra igen, efter ett väldigt hårt arbete i terapi och med antidepressiva. Så att överhuvudtaget kunna ha planer och drömmar inför framtiden är helt nytt för mig. Det är första gången på 15 år som jag mår riktigt BRA!  Det är väl därför jag blev så besviken när det visade sig att min m2b mår sämre igen. Jag ville så gärna känna att jag hade möjligheten att gå vidare och börja ett nytt kapitel i mitt liv iom. bröllopet. Men nu är det såhär. 
Jag känner  som sagt ingen besvikelse mot min m2b utan gentemot situationen. Sen har jag så svårt att acceptera att jag inte kan göra något för att hjälpa honom rent konkret. (förutom att ta hand om allt annat runt i kring etc.)

Jag tycker på flera sätt att det är okej att jag är besviken, att det är ett tecken på att jag ändå har börjat förvänta mig mer av livet än tidigare. Jag kommer givetvis att stötta min m2b och hjälpa honom, han har hjälpt mig igenom hela min väg tillbaka till livet. 

Ett råd jag vill ge till dig angående det här med att du inte vet om din sambo gör saker för att vara snäll eller inte, och att du känner dig misslyckad: Jag har haft många övergreppsminnen att prata om, och kände mig ofta osäker på att min m2b skulle klara av att höra dem när han själv mådde dåligt. Så för att göra det väldigt tydligt så satte jag upp ett bestämt krav på att HAN måste säga ifrån när det blir för jobbigt. Om inte han säger ifrån, då är det hans eget fel om han sen mår dåligt, han måste lära sig sin egen gräns och att ta hand om sig själv först. Sen var det givetvis jättejobbigt de (väldigt) få gånger han satte en gräns och inte orkade lyssna, men samtidigt så visste jag att när han väl lyssnade, då var det för att han själv ville. Det gjorde att jag kunde släppa mina tankar på att vara jobbig eller att han bara "gjorde det för att vara snäll".

Hoppas att det blir bättre för dig snart