Saknaden av pappa

Känner med dig, min blivande får inte dela vår dag med sin mamma. Men vi kommer göra en minnesbild och tända ett minnesljus där vi skriver att hon finns med oss idag också

.Såg att någon hade bilder i sin brudbukett också, diskret fastsatt i handtaget.

Jag har också läst de trådarna men har bestämt tillsammans med min m2b att vi åker å lämnar buketten hos pappa...sedan kommer vi nog även säga att han är saknad när vi tackar alla för att de kommit för att fira med oss... Som jag skrev innan så saknar jag han varje dag, går inte en dag utan att han inte får en tanke från mig...hade insett att det skulle kännas att han inte finns med oss i alla bröllopsplaner men hade nog inte insett att det skulle kännas så mycket som det faktiskt gör....

Jag förlorade min pappa för 8 månader sedan snart (56 år och tre månader hann han bli) Vi har haft en mycket nära relation då han satt i rullstol sedan 31 år tillbaka ( efter en racerbåtolycka, jag och syrran var 1 år gamla då) och dom senaste 13 åren har jag tillsammans med mamma varit hans anhörigvårdare. Han gick ifrån att vara typ fullt frisk ( att sitta i rullstol var för honom ingen sjukdom, det var ett tillstånd, brukade han säga) till att i maj 2011 hamna på sjukhus med lågt blodvärde och respirator, som han tog sig ur efter en vecka, men några dagar senare hände något (hjärtstopp, stroke, andningsuppehåll, vi vet fortfarande inte riktig vad) och han vaknade aldrig upp ur det och dog ca en månad senare. Tidigare var jag ju helt bestämd på att bröllopet måste vara hemma på västkusten, så att han hade kunnat komma. Men nu behöver vi inte styra oss efter det längre. Redan tidigare var vi inne på att ha ett ljus för varje far och mor förälder på respektive sidan som inte längre finns med oss, och nu då blir det ett speciellt ljus för pappa. Det där som TS sa om brudbuketten, att gå med den till sin pappas grav...det var ju en mycket fin ide..tror att jag ska göra likadant...

Jag känner verkligen med dig TS, jag har varit med om liknade själv.
Min pappa fick också hjärnblödning. Det började med att han mådde lite illa.
Ett dygn senare var han hjärndöd och dom stängde av respiratorn. Man hann inte säga hejdå, allt gick så fort.
Även om detta hände för 25 år sedan och jag var väldigt liten så känner jag ändå saknad över att han inte kommer att få vara med och dela en av de största dagarna av mitt liv.
Det är verkligen en fin gest med brudbuketten, men det kommer inte att gå att genomföra för min del då pappa är begravd i en stad långt i från mitt bröllop.
Många tankar på honom kommer finnas i mina tankar på vår stora dag! 

Jag tycker att det är en mycket fin gest att åka till din pappas grav med brudbuketten.
Känner med dig.

Jag känner igen det där så mycket. Dock så handlar det om en storebror istället. Jag hade så gärna velat se honom med på vår stora dag. Jag vet att han hade varit så stolt. Och jag hade varit så stolt över att ha honom där. Han var min stora förebild och han lärde mig så mycket om livet. Det gör så ont, så ont, så ont. Det är ganska prick 8 år sedan han dog men det känns så nyss allting. Känner ni igen er i det också? Man minns nästan varenda detalj från den dagen då man fick beskedet. Jag minns när jag frågade en kvinna i min närhet "finns det någon chans på jorden att han klarar sig" och fick som svar "nej Emeli, han är redan död...".
Den värsta och den mest hjälplösa känslan är när man vill ha med en människa i sitt liv mer än någonsin men inte KAN för att denna inte finns kvar. Det gör så ont. Men jag tycker ni har sagt bra saker, jag vill också lämna min brudbukett hos honom. Eller kanske någonting annat men som ändå visar att han är med mig den dagen och att han fortfarande är en så otroligt speciell människa för mig, som han alltid kommer att vara.
Känner med er alla som delar med er av era berättelser. Men visst är det ganska skönt att göra det också? Jag tror man mår bra av att få dela med sig och berätta om sånna här saker.

Jag förlorade min pappa för 6 år och drygt 2 månader sedan. 49 år blev han. Jag var 20. Han och mamma var på väg hem från Arlanda efter att ha varit på semester och firat sin 25-åriga bröllopsdag. Pratade med honom för första gången på en vecka och han sa att jag snart kunde sätta på lite kaffe åt dem. "Hej tjejen, vad roligt att höra din röst" sa han. Efter 10 minuter ringde det igen. En främmande kvinna säger att mina föräldrar varit med om en olycka och att min mamma ville att hon skulle kontakta mig. Han var vid medvetande när han kom till akuten men man sövde honom inför röntgen då han var så svårt skadad. Han vaknade aldrig mer. Två dagar senare förklarades han till slut hjärndöd. Det var en tuff väntan, för vi visste ju redan från början att han inte skulle komma tillbaka. Mamma som satt på passagerarasidan klarade sig helt utan skador, kollisionen hade inte varit så hemskt våldsam. Ett hål i vindrutan vid förarplatsen vittnar om att något flygit genom rutan och träffat honom i huvudet. De hade krockat med ett huvagnsekipage som fått sladd pga att husvagnen saknade vinterdäck. Detta var alltså Dalarna den 20 december, vilket gör att det känns så jävla onödigt. Vem åker på vintersemester utan vinterdäck? Kvinnan som körde dömdes för vållande till annans död och förmodligen ett livslångt dåligt samvete. Men ilskan har varit svår. Så fruktansvärt onödigt! Min pappa dog för att någon annan slarvade...

Gifter mig i augusti i år och som ni andra sagt tidigare väcker det massor med tankar. Vill inte ha ett traditionellt honnörsbord utan min pappa. Kommer förmodligen göra en minikopia av min bukett och lämna nere på pappas grav. Kommer även ha en liten minneshörna med en bild och ett ljus.

Jag tyckte det var skönt att få skriva av sig här...känner verkligen med er alla! Tack för att ni också delar med er!

Känner med alla som skrivit här. Jag och min sambo ska gifta oss i sommar. Vi har nyss fått veta att hans syster inte kommer att vinna kampen mot cancern. Hon har väldigt kort tid kvar att leva så hon kommer med all sannorlikhet inte att finnas kvar när vi ska gifta oss. Hon vill att vi ska genomföra bröllopet ändå men det kommer att bli tufft kännslomässigt samtidigt som det ska vara glädjens dag. Vi hoppas och håller alla tummar och tår för att hon ska finnas kvar på våran stora dag men vi måste samtidigt vara realistiska. Tanken har funnits att vi kanske ska ta en borgerlig vigsel väldigt snart så att hon får vara med och sedan ha det i kyrkan som en välsignelse och ha festen efteråt som vi planerat men jag vet inte, får se vad sambon tycker om det.

Vet att det inte är samma sak som eran sorg men ville bara skriva av mig.

Sorg är olika för alla, just i detta fall var det ang min pappa...i "Anonym (ledsen)" inlägg handlar det om m2b syster och det är en sorg för dem...tycker alla här kan skriva det som de känner för..det ventilerar och gör att det känns lite lättare, iaf för mig..sen tycker jag det är intressant att höra hur ni gör med de personer som ni saknar... Jag kommer lämna brudbuketten hos pappa, medan andra tänder ett ljus och andra sätter en liten diskret bild i din bukett...så även om vi inte har likadan sorg så fortsätt att ventilera er!

Usch vad jag blir ledsen när jag läser era inlägg. Tårar kommer till ögonen. Förmodligen för att även jag, varit med som liknande. Min pappa dog för 3 år sen, 59 år gammal, av "ingen" anledning. Jag bor sedan många år utomlands men snackade med honom nästan dagligen, eller i alla fall skrev vi email till varandra. Han brukade skriva 1 dikt i veckan som var dedikerad till mig. Det hade gått 2 dagar utan att jag hörde av honom. Han hade bara sagt att han var lite dålig i magen. Några vänner blev oroliga och ringde på, utan svar. De hittade honom död liggande i sin  säng med spya runt munnen. De gjorde obduktion och den officiella anledningen till dödsfallet var LUNGINFLAMMATION. Vem dör av det egentligen? 
Jag glömmer aldrig samtalet när mamma ringde till mig. Jag satt på lektion kl. 08.00 och det började ringa ivrigt i mobilen. Jag gick ut, fick skäll av läraren. Jag förstod inte vad mamma sa. Jag trodde att hon menade att Morfar hade dött. Det tog ett tag innan jag förstod att det var pappa det handlade om. Jag sjönk ihop på golvet mitt i ingången på skolan bland en stor grupp personer. Jag bara skrek rakt ut.
Jag har alltid varit "daddy's little girl". Vi brukade dansa ihop, spela musik ihop, och bara vara vi.
När jag har föreställt mig att gifta mig så har jag alltid föreställt mig att pappa skulle leda mig ner för gången! Han gillade att klä upp sig och jag föreställde mig honom stolt leda mig ner, kanske med en top-hat.
Och första dansen!!! Vi som älskade att dansa ihop! *usch nu gråter jag*
Jag ville inte gifta mig i flera år efter att han gick bort pga detta. Jag kunde inte föreställa mig ett bröllp utan honom där. Hade det hänt mer tätt inpå hade jag inte kunnat klara det. Jag kommer säkert att fälla en tår för honom även nu, och kanske dansa första dansen till en av "hans" låtar.  

Nu vet jag inte men mitt bröllop kommer ske utan varken min mormor eller pappa.

Båda gick bort med 6 månader emellan...

Mormor som var mitt allt! Och pappa!!

Nu är situationen så att min mamma ska opereras för misstänkt cancer och man vet inte prognosen...

Tänk om hon inte klarar sig?

vad gör jag då?

Hur ska jag kunna gifta mig då?

jag gråter av rädsla,av längtan av sorg...

Skönt att kunna dela sin sorg här!

Fy vad sorgligt att läsa allt det här...
Jag har inga sådana "erfarenheter" eller vad man nu ska kalla det..men ändå rinner tårarna för er.

Fortsätt vara starka, ta vara på allt, STOR kram på er  

Min sambos syster har nu gått bort och vi hann inte att ordna en liten borgerlig vigsel så att hon fick vara med. Allt gick mycket fort från det vi fick veta att hon inte skulle klara sig till hon gick bort.  =(

Tanken har ju även funnits på att vi kanske skulle skjuta lite på bröllopet men det ville hon inte så vi ska hedra henne med att göra som hon ville.

Det kommer kännas märkligt att inte få ha henne där med oss på den stora dagen men hon finns i våra hjärtan.

Min mamma gick bort i höstas. Saknar henne varje dag. Fint tips att lämna brudbuketten vid graven, det ska jag också göra.

Jag känner med er alla, och tycker tanken med att lägga brudbuketten på graven var en oerhört fin ide.

Så jag känner att jag också vill lägga min bukett på min mammas grav.

Min mamma dog 1okt 2005 49 år gammal.

Vi var med henne på sjuhuset då hon gick bort. Hon hade fått cancer och på ett år hade hon blivit friskförklarad, hunnit få tillbaka det och avlidit.

Nu när jag ska gifta mig känns detta extra hårt. Man tänker så klart på henne varje dag men nu när det käns som om hon inte får vara med på en sån här stor sak känns det extra hårt.

Igår var jag och provade ut brudklänning och tänkte hela tiden på när jag skulle gå på studentbal, hur otroligt kul min mamma tyckte att det var.

Det skulle hyras klänning, köpas skor, handskar, håret skulle fixas av frisör och sminkning skulle jag få. Och allt betalade hon så glatt för hon tyckte att det skulle bli så roligt.

Så nu känns det så hårt. Hon hade älskat att få vara med och välja klänning, skor och allt som rör bröllopet.

Att få vara med och fixa och dona och planera.

Så just nu känns allt så jäkla jobbigt!!

Men tanken med blommorna på graven var en fin ide som jag verkligen sak göra. Då har jag iaf kunnat ge min mamma nått.