otrogen ass ja vet!! men :(

Nu är alla individer och olika saker hjälper olika för alla, men jag tror inte det är så dumt med KBT tillsammans med samtalsterapi. Samtalsterapin för att prata om varför vissa beteenden är som de är (om det har med barndom osv att göra) och KBT för att bryta beteendet och få hjälp med motivation att göra något positiv istället för destruktivt, som andra här gett förslag på.

Du måste börja med att hitta tryggeten och stabiliteten innom dig själv.
Du vet ju att du gör fel annars skulle du inte sitta och skriva inlägg efter inlägg här på BT om hur jobbigt det är...
www.brollopstorget.se/Forum-7-98/m4099475.html och nu har du alltså låtit detta gå ännu längre fast du redan från början visste att det var fel?
Så,nu tänker jag vara brutalärlig: det finns ingen eller inget annat du kan skylla på, ok du har haft en taskig uppväxt men det har många, det kan möjligtvis vara en faktor till att man kan förstå varför du gör som du gör, men det är absolut ingen ursäkt. Du är själv pilot i ditt eget liv, antingen så väljer du att kasta bort det fina du har med din sambo eller så väljer du att skaffa hjälp om det är så att du inte känner att du kan hantera det själv. Sorry om jag låter hård nu men jag tror du behöver en spark i baken, inte bara en massa ömkande!

jo ni har helt rätt!! jag tar till mig allt ni säger och jag ska försöka ta tag i att skaffa hjälp innan det går helt åt helvete nu. De där med kBT låter som en bra sak, det var det jag gick på förut, men gick bara 4-5 gånger  och det kosta 950 kr för 45 min men det är det ju värt om jag får må bättre1!! tack ska ni ha!!

Sluta skyll ifrån dig.
Att din barndom har varit dålig betyder inte att du, som vuxen människa, inte kan skapa din egen verklighet. Det är faktiskt det de flesta av oss gör.
Ta kontroll över ditt eget mående och dina egna handlingar genom att ta ansvaret. KBT kan hjälpa, annars vanliga kontinuerliga terapisamtal. Det kan inte vi på BT veta, utan det är ditt ansvar att ta reda på vad som fungerar bäst för just dig.

Lycka till.

Jag håller med d och kalkprinsessan. Du kan inte skylla ditt beteende på din dåliga uppväxt. Antingen fortsätter du se dig som ett offer för din barndom och så kommer allt gå i kras eller så tar du tag i problemet (vilket jag tycker mig se i dina inlägg att du är beredd att göra - tumme upp!) genom att gå i terapi och starta arbeta med dig själv. I vilket fall som helst så måste drivet komma från dig själv. Du måste vilja jobba med dig själv och dina problem. Du måsta ta initiativ och driva på. Ingen annan kommer göra det åt dig. Det är helt och hållet upp till dig. Kör hårt! :)

Det var jag som skrev det sista. Det var inte meningen att vara anonym.

Du måste börja tro på dig själv och sluta komma med undanflykter.  Du har helt rätt i att ens barndom formar en till den man är, men nu är DU vuxen och får stå för DINA handlingar, inte dina föräldrars. Du ska nog vara jäkligt glad att din sambo fortfarande står vid din sida efter allt som du har gjort. Om du inte ordnar upp detta för din egen skull så gör det för honom, eller framförallt ditt barn.
Om du mådde så dåligt första gången du var otrogen, varför gör du det igen då är frågan? Eller vi kan vända på det, om din sambo gick ut och var otrogen, hur skulle du känna då? Om du inte skulle bry dig om det, ja då kanske ni inte ska vara tillsammans längre.
Hoppas det löser sig för dig/er!

Ja det är ju just det, varför gör jag det igen, när det vart som det vart förra gången, Jag har beställt tid till en psykolog men det var lång väntan 2 v tills jag kan komma dit :( har tänkt på om han skulle göra så här mot mig, och jag skulle bli så jävla ledsen, men ändå gör jag det, jag är som många skriver egoist, dålig karaktär, ingen självkänsla, osv. Jag är vuxen och vet att man har ett val, bara det att jag är så jävla trög att jag inte gör dom bra valen :( har smsat med den andra senast idag, fast jag tänker på hela tiden att jag vill få ordning på allt. Men blir så förvirrad, jag vet inte om jag kan älska! mina barn älskar jag mest av allt i hela världen, och trodde jag älska min sambo, gör jag det?? när jag tittar på honom så ser jag hans stora fina bruna ögon, han är såå snäll och mysig, han tar på mig ofta och säger att jag är fin och då blir jag glad, jag tänder på honom när vi har sex, jag hottar inget jag stör mig på förutom, han är en lungn trygg kille som vet vad rätt och fel är, jag tycker även han är manlig o sexig, det ända är att han är lite för lugn o tråkig, att han aldrig vill göra något längre, han är alltid trött, och barnen suger musten ur oss båda. så lite tror jag att det har med späning och att jag vill bara komma bort från tåkig vardag med allt som hör det till, tvätta städa laga mat ta hand om barn osv. Fyy vilket pissigt svin jag är, JA Jag vet och jag försvarar inte mig själv. när den andra skickar så blir jag helt varm i kroppen, när han ringer o jag får höra hans först så går jag i taket, han är också sexig o gör mina dagar när han ringer :/ åååå vill bli normal!!

såg att jag skrev lite fel, menar inte att jag stör mig på att han är lugn o trygg, utan att han är tråkig 

Det första du ska göra är att säga till honom att sluta messa och radera hans nummer. Om han ringer svara inte och om han messar ta bort det utan att läsa det. Har du inte viljestyrka nog till de så känns det inte som att du verkligen vill göra något åt det.

Snacka en massa räcker inte du behöver handla också!!

jo jag vet, det är ju det som är problemet här.... jag vill ju höra allt som han säger och skriver, mår skit bra när han skickar, men sen sitter man här på kvällen o sambon jobbar och man bara tänker på vilken skit man är, vill ju göra precis som du skriver, o jag kan säga det nu att jag kommer göra det, men sen lika fan när det händer så gör jag det inte, ja jag får nog prata med något och hoppas på att dom kan säga något riktigt vättigt som jag kommer fullfölja.. ni har ju helt rätt o ja vet det. detta är ju mitt problem, att jag inte har stake nog att avslutat...

vet inte va jag är rädd för?? vet inte varför jag inte skiter i att svara?? jag har ju bara att förlora på att ha kontakt med honom....

Du sitter ju här och skriver nu och är beslutsam bara ta tag i det nu när du 'är i den sinnes stämmningen. ta bort frestelse. Stäng av mobilen ta ut simkortet spola ner de i toaletten i värsta fall. Du är ju som en alkolist med en öppnad flaska som står framme på bordet. Långsiktigt så är en psykolog en bra idé men först måste du ju verkligen vilja sluta. Det är endast du som kan få dig själv att sluta, andra kan hjälpa men du måste ta beslutet.

på ett sätt vill jag inte sluta, för då hade jag nog gjort de, vill både ha o äta kakan, den perfekta killen för mig kanske inte äns finns, jag trodde att min sambo va det, men jag vill ha något mer, vi säger att jag skulle bryta med min sambo och gå till den andra, då vet jag att jag kommer antagligen att tröttna på samma sätt som jag gjort med mina andra, vet att inget förhållande lever på det som man gjorde första tiden, det där pirret liksom, jag vet att man måste kämpa för att leva med en person, att man ska prata om problem och lösa dom tillsamans om det ska funka, grejen är den att jag är hela tiden ute efter en kick som man får i början, finns det vissa människor som inte kan ha ett förhållande på lång sikt?  vi har pratat med varandra och han vet att jag är sån här, han vet inte att jag har legat med den här andra men att jag messat med honom, och han säger att han förstår det, är inte det konstig? har sagt att jag vill bli särbo, och nej det är inte en undanflykt för att knulla andra, det är för jag vill få tid för mig själv utan att få dåligt samvete, jag vill kunna åka o träna utan att barnen blir helt galna, jag vill kunna sitta och måla mina tavlor i lugn o ro jag vill gå ut utan att frågaom det går bra, tycker ni det låter som jag borde göra slut?? vill ju inte det, vill bara att jag ska va en tjej som kan hantera sådant och vara nöjd med det underbara jag har...

Återigen, att bara hänvisa till att "det är så du är" löser ingenting. Du väljer medvetet att inte arbeta med dina svagheter. Du väljer medvetet att fortsätta sms:a med den andre. Du väljer medvetet att vara otrogen mot din sambo. Skäms du inte för hur du behandlar honom? Och hur tror du dina barn kommer se på dig i framtiden? Om du inte vill ta tag i det här för din egen skull så gör det åtminstone för din familj.

Man kan välja att leva sitt liv, eller så kan man åka med.

Bra skrivet! 

Detta låter snarare som att du bara vill ta en paus från ditt liv en stund, gå tillabaka till livet innan man och barn. Men ärligt talat tror du inte han också vill det? Skaffa barnvakt en helg och åk ut på en resa tillsammans, utan barnen. Kanske kan ni ta en dag i vecka/månaden då ni är tillsammans utan barnen, eller om ni har en dag/helg var i månaden som ni är helt för er själva, att den ena partnern får vila lite? Kanske kan det hjälpa?

Hoppas det löser sig!

Det är svårt att inte tycka det är spännande såklart och man styr inte sina känslor.
Jag tror det är jättebra att du börjar prata med en psykolog. Förhoppningsvis så kan han/hon hjälpa dig att reda ut HUR du känner och VAD du vill. För det verkar vara det stora problemet.
När du väl har valt, oavsett vad/vem det blir så kommer det att bli bättre. Men tänk också på att den andra mannen troligtvis bara är en flört. Vill han nått mer än att bara söka samma spänning som du i vardagen.

Jag tror du är långt ifrån ensam om att känna vardagens tråkig lunk. Kan ni inte åka bort, bara du och din sambo? Eller så åker du bort själv i en vecka? Helt själv, utan att någon kontakt med någon av dem?
Kan vara svårt att reda ut saker när man är mitt i dem hela tiden.