Barnlängtan

Det där är ju upp till var och en, vi väntade och var så glada när vi sen bestämde att det var dags. Det var två år sen och ingen bebis har behagat komma. Den bästa tid att önska barn är nog när man börjar längta, med kärlek kommer man långt! Sen får man tydligen fint vänta tills även barnet tycker att det är dags att bli till :) Önskar er all lycka och att det går snabbare för er när ni väl bestämmer er för livets viktigaste beslut!

<3

Hej!

Det är ju väldigt svårt att råda er till något. Vill inte stressa din sambo samtidigt som ni inte vet hur lång tid det tar för er att bli gravida. (om det ens blir, vilket det säkert gör men det kan ju ta lång tid)

Förstår att din sambo vill ha heltidsjobb eftersom det ger en ekonomisk trygghet men det går ju att lösa ändå. Ex, att du får ta ut fler mammadagar. Vet inte vad du har för jobb, men du kanske skulle kunna gå in och jobba 1 dag i veckan, alt några timmar i veckan uppdelat på dagar?

Glöm inte heller bort att du ska vara gravid 9 månader innan bebis. Börjar ni nu så kanske ni får bebis om 1 år (bara ett exempel!!) och på 1 år kanske han hinner skaffa sig ett heltidsjobb?

Som du skrev så verkar det aldrig som att det är rätt tid att skaffa barn. Jag blev gravid utan heltidsjobb och med en rundresa i Afrika inbokad. Det tog säkert halva graviditeten innan jag kände mig glad och lycklig över vad som skulle komma. Nu är vår dotter snart två och jag kan inte tänka mig ett liv utan henne, hon är det bästa som hänt oss och jag är så otroligt lycklig över henne. (sen är det klart att jag skulle vilja gömma mig under täcket ibland också, alla dagar är inte perfekta).

Prata med honom och hör om det "bara" är jobbet som är i vägen? I så fall löser ni det! Försök inte pressa honom bara, det kan ju ge motsatt effekt. Tror dock att de flesta är lite skraja för att fatta det beslutet. Inte så konstigt, livet blir ju totalt förändrat!

Stort lycka till!

Precis,finns ju inget som lovar att vi blir gravid på en gång, det kan ju ta hur lång tis somhelst eller hur kort tid somhelst det kan vi aldrig veta. Och jag har ett sådant jobb att jag kan komma in och jobba 1-2 dagar i veckan eller bara jobba dagtid till en början så min man har sin chans att få vara pappa ledig så länge han vill.

Det ska jag göra, han är ju så sugen på att bli pappa men allting löser sig i längden. Har en underbar mamma som kommer ställa upp för oss och hon har sagt att hon kan gå in och vabba om barnet blir dåligt osv. Jag får hoppas och längta en stund till och rådfråga min man :")

Det går alldeles utmärkt att ha barn med mkt sämre ekonomi än vad ni har. Vi studerade båda två när jag blev gravid (planerat) men jag tröttnade och jobbade månaderna innan förlossningen så jag hade lite sparkapital i alla fall. Sen ville vi ha syskon tätt så det blev en till på samma FP och killens studiebidrag tills han fick en traineetjänst när minsta var ca 6 mån. Den tjänsten gick sen över till fast tjänst så nu är det mkt bättre men det har aldrig varit dåligt på vägen och barnen är det bästa som hänt =)
Det var jag som övertalade min sambo att vi skulle försöka få barn men jag känner honom tillräckligt väl för att veta att han inte låter sig övertalas till nåt han inte vill. Aldrig nån press dock, bara typ "tänk vad mysigt det skulle vara" tillräckligt många gånger =)
Jag röstar helt klart för att köra! Som nån skrev ovan: fråga om det kanske inte är nåt annat än jobbet och jobba på det i så fall!
Lycka till! 

Man klarar sig faktiskt på mycket mindre än vad man tror.... Jag har lite erfarenhet av att leva i andra länder där standarden inte är samma som här i Sverige och nu kan jag ibland bli chockad över vad som antas vara helt nödvändig basstandard här (plattv, frisörbesök en gång i månaden och nya HM toppar varje vecka)!!! Hörde en gång en kollega beklaga sig att man inte klarar sig på mindre än 20 000 i månaden... jajaja visst beror det på vad man har för boendekostnader osv men hon menade generellt sett, för en ensamstående person utan barn
Om du har fast heltid och han har fast deltid och ni har en egen lägenhet så har ni det väl väldigt välordnat för er?? Alla mina vänner som skaffat barn har gjort det medan minst en av dem studerat el varit arbetslös och det har ju gått hur bra som helst. Inga undernärda barn där inte. Visst gör en stabil o hög inkomst saker o ting enklare, men man ska nog inte fastna i den fällan att allt ska vara perfekt välordnat för att ta emot ett barn för då blir det nog så att man väntar så länge att det inte går (vänta, jag ska bara... liksom)