Alkoholproblem?
Hej alla brudar på bröllopstorget.
Har inte besökt detta forumet på ett tag, jag är sedan en tid gift med kärleken i mitt liv efter ungefär fem år tillsammans och ett barn på några år.
Vi har fått problem och jag vet inte hur vi ska lösa dessa. Är lite ledsen och nere just nu och jag hoppas någon av er har ett tips att komma med. Jag skriver hellre här på bröllopstorget än på något annat forum då jag vet att ni är mer toleranta och svarar på ett mer humanligare sätt. Jag vet att ni inte kommer med massa påhopp utan att de flesta här är seriösa.
Mitt probem börjar egentligen då jag träffade min nuvarande man. Han var stökig och umgicks i fel kretsar. I denna kretsen söp man flera gånger i veckan och slog ner andra människor ibland. Vet inte hur jag egentligen hamnade där, men jag blev kär i killen i vilket fall som helst. Jag var kanske ung och dum på den tiden och stannade hos min pojkvän trots otaliga gånger i fyllecell och bråk med polisen och andra.
Min pojkvän var alltid vänlig mot mig och mina vänner, jag tyckte han var annorlunda. Till slut drog han sig undan sina vänner och flyttade ihop med mig. Vi fick vårt lilla barn efter nästan två åt tillsammans. Jag försökte hela tiden ändra på alla hans fördomar och tror jag lyckades. Till slut var han inte alls samma bråkiga och dumma kille han var förr.
I flera år har han nu varit en bra far, en bra man, snäll och hjälpsam och inte alls bråkig.
Vi har det underbart tillsammans och delar intressen. Vi bråkar inte alltför ofta, det har mest varit gnäll under småbarnstiden men nu har det också planats ut och vi har det väldigt bra ihop.
Detta är mannen jag vill dela mitt liv med!
Men under den här lyckliga perioden på 3-4 år så har han ändå hamnat i fyllecell ett par gånger. Detta är för att folk fortfarande kommer fram och bråkar med honom då han är ute och sedan åker han fast för att han är stökig. Jag tror inte det alltid är hans fel, men han kan inte behärska humöret när han dricker. Han dricker inte ofta, han går sällan ut. Några gånger om året bara. Men varje gång han går ut dricker han för mycket och kan inte behärska sig.
Min man KAN inte behärska alkohol.
Idag ringde socialen upp mig. Jag började såklart att gråta. Min man hade tydligen varit där på ett möte som han inte berättat om. Det handlar om att han åkt fast ännu en gång i fyllecell för ett par veckor sedan (detta visste jag), och därför måste dom ta in honom på möte pga. att det finns ett barn med i bilden.
Därför var dom även tvugna att ringa till mig och berätta detta. Jag hade ingen aning om mötet! Min man har inte ens berättat!?
Jag blev såklart hemskt besviken och berättade för socialen att jag tyckte det var så tråkigt och jobbigt när dessa händelser sker. Jag sa som det var, att min man inte kunde hantera sprit men är nästan aldrig ute och dricker numera. Jag berättade att jag VILLE att han skulle söka hjälp men inte visste hur jag skulle göra för att motivera.
Var detta dumt gjort av mig? Att berätta hur jag känner?
Jag vill faktiskt bara att någon ska hjälpa oss. Inte ta vårt barn ifrån oss, absolut inte. Vi har ett utmärkt liv tillsammans bortsett från detta och dottern har inte farit illa av detta. Men jag vill att han ska söka stöd och samtal hos någon för att åtminstonde prata om sina problem. Tänker jag helt fel?
Min man blev jättesur på mig idag när han fick veta vad jag berättat för socialen. Men jag har sagt till honom SÅ otroligt många gånger och han har inte lyssnat. Han har fått för många chanser enligt mig. Jag VILL verkligen att vi ska reda ut detta ordentligt.
Hade ni gjort samma sak? Tycker ni min man har rätt till att bli sur för detta? Jag och dottern påverkas kanske mer av detta i framtiden och det är inget jag vill. Jag vill rädda vår familj innan vi ens hamnar där.
Jag är rädd. Och ledsen.
Känner att jag inte har NÅGON att prata med!
Vad säger ni här på BT? Ett litet tips?
Jag är inte den som vill ge upp hela vårt liv tillsammans utan att ens prova med någon form av hjälp.
Överreagerar jag?
(Vet inte om detta har med saken att göra, men svärmor har alkoholproblem och dessa problem har gått upp och ner i livet, det är nog därför jag är extra orolig)