Om partnerrelation och graviditetsillamående

Vet på ett ungefär vad du går igenom. Mådde själv inte illa under min graviditet (mer än när jag var ordentligt hungrig) men hade ingen aptit för fem öre mellan v.8-ca 12-13. Och det går över. Jag lovar! Testa postafen och om det inte hjälper så prata med din barnmorska. Har du testa att äta något innan du kliver upp ur sängen? Hjälper för en del.

När det gäller din sambos sexlust så får han faktiskt acceptera att du inte känner för det just nu och ni kan alltid ta igen det sedan. Prata med honom om och om igen, det var vad jag fick göra med min sambo och fortfarande får göra! Förklara varför osv. De kan ha en tendens att bara tänka på sig själva ibland .

Jag hoppas att illamåendet släpper fort för dig och att du kan börja njuta av att vänta ert första barn .

Det krävs ju att ni bägge visar att ni anstränger er. Det är nog svårare att stå ut med illamåendet om man inte ens ville bli gravid, gillar barn eller så. De flesta mår ändå bättre efter fjärde månaden. Men det är nog en bra träning att bjuda till redan nu, för det är ingen lek att vara förälder. Tröttheten man känner som nybliven förälder, är mycket tuffare än illamåendet man känner i början. Då har man bara sig själv att tänka på. Vad är så fel med familjeliv, förresten? Underligt att inte hellre prata med likasinnade, här inne är ju vi mest inne på bröllop och allt som hör till det. Jag tyckte iaf att det blev lättare att hantera illamåendet om jag inte hela tiden tyckte synd om mig själv, utan brydde mig om maken, och de andra barnen när jag var gravid de andra gångerna. Mitt tips är att du försöker få komma och prata med någon, för det blir nog en riktigt tuff graviditet om du känner och tänker som du skriver här. Om du får hjälp att acceptera att du inte kommer kunna kontrollera din tillvaro mer, blir det lättare att ta till sig även de negativa sakerna med att vara gravid och blivande mamma. Bebisen kommer vara så mycket mer krävande på utsidan än nu i magen, så det är bra om du har tid på dig att förändra hur du tänker.

Ge och ta! Du försöker vara gladare och snällare, han försöker förstå att du inte vill ha sex lika ofta som förr. Men därmed inte sagt att det är ok att helt sätta stopp för sex, det tycker jag är väldigt ego. Ska man leva med någon resten av livet, får man acceptera att man inte alltid kan vilja lika mycket...samtidigt. Låt honom åtminstone få försöka få dig på humör emellanåt. Tänk hur han har det, en sur, grinig, trött kvinna som dessutom sexstrejkar. Många förhållanden går i kras pga att kvinnorna släpper sexet i samband med graviditeten eller förlossningen. Ett förhållande behöver ha sex för att ha en chans att överleva i längden. Som sagt, man får ge och ta. 

Och förresten testa att gå in på www.minbebis.se där hängde jag under hela min grav. Och inte ett ont ord om någon om det är den erfarenheten du har fått att FL.

Vi anstränger oss båda, det gör vi verkligen. Tröttheten sen tror jag blir lättare att tackla när vi båda upplever den och förstår varandra på ett annat sätt. Jag tror f ö inte man kan förbereda sig på det som komma skall hur mycket man än försöker, så att jämföra det tycker jag känns meningslöst. Men hur det än är så är det ju bara jag som mår illa nu, och det syns inte på mig alls att jag är gravid så det är liksom som att allt är som vanligt fast sämre... Tycka synd om mig själv gör jag inte. Jag jobbar som vanligt, och eftersom jag inte berättat där än så får jag ju tänka bort det så mkt som möjligt, och tycker inte det blir bättre av att gnälla.

Familjeliv har jag varit in och läst på ett antal gånger (är t o m medlem), men maken till rabiata människor får man ju leta efter. En diskussion kring brudöverlämning är ju ingenting emot en del diskussioner där, och jag trivs inte i klimatet som råder där... dessutom är det ju inte graviditeten i sig jag vill diskutera utan relationen till min partner, och sådan diskussioner är det ju mängder av här.

När det inte är en planerad graviditet så tar det nog lite längre tid att acceptera det faktum att jag inte kan bestämma allt själv. Alla verkar gå på små rosa moln och tycka att allt är så fantastiskt och mirakulöst och underbart, och jag som nybliven gravid som inte känner så saknar nyanserna i det som skrivs och de problem i sin relation man kan stöta på under tiden. Det verkar som att alla karlar bara gillar läget och pysslar om sina kommande barns mor i 9 månader och sedn ett par månader till efter det och helt bortse från sina egna behov. Jag tror det fungerar så i ganska få förhållanden...

Ts, de där som tror att karln accepterar att han inte får sex på hela gravven och efteråt, blir ofta besvikna. Det blir lätt så att han är otrogen, eller så drar han för att han inte får ut något av förhållandet längre. Man mår inte lika illa varje dag, så de dagar man mår mindre illa, kan man ha sex, tex. Många tänker inte på hur det ska fungera i längden, men många är frånskilda när ungarna kommer upp i skolåldern, just pga att man kommer ifrån varandra under tiden man väntar barn och har spädbarn. Glömmer varandra, helt enkelt. Tänker på sig själv, glömmer bort "vi" och "oss". 

Håller med övriga, du får försöka jobba med din inställning till graviditeten, och det kanske din sambo också bör göra. Hur mycket man än gillar sex tycker jag det verkar sjukt själviskt att bli grinig för att man får "för lite" när ens partner mår fysiskt dåligt. Jag är kvinna och min sambo har för tillfället lägre sexlust än jag pga medicinering, och även om jag tog det personligt i kanske 2-3 veckor innan jag accepterade att det faktiskt inte är hans fel och att han inte har något emot mig, att han bara inte har lust just nu, så skulle jag aldrig gnälla på honom eller ge honom dåligt samvete för det.

När det gäller en graviditet och ett begynnande föräldraskap är det bra om man har rätt inställning redan från början, och funderar kring om man är villig att offra vissa saker (sömn, som någon nämnt) i början, och att det kan komma att sätta relationen mellan er två på prov. Jag hoppas att ni kan känna mer engagemang kring själva graviditeten och acceptera att kroppen förändras på ett sätt som man inte kan styra över. Självklart är det skitjobbigt att må illa konstant, men just för att din sambo gått igenom den erfarenheten tidigare kan han ju säkert förstå dig bättre nu än vad många andra män skulle göra. Förhoppningsvis kan ni få hjälp av barnmorska med att minska illamåendet.

Se detta som ett pris ni mer än gärna betalar för ert barn, och som dessutom kommer stärka ert förhållande! Lycka till till er båda.

Problemet är att när jag inte vill (är för trött, mår illa etc) så spänner sig hela min kropp, mina slemhinnor blir snustorra och jag får skitont, och sen jag kan inte ha sex på en vecka eller två utan att gråta. Detta pga att jag i tidigare förhållanden "ställt upp" fast jag inte känt för det, bl a när jag haft smärtsamma svampinfektioner. Enligt gyn som jag pratat med detta om har jag troligen fått något sorts förstadie till vestibulit. Du får kalla det ego om du vill, men annars kanske det kommer till en punkt när det inte går nånsin mer igen, och det är inte okej för mig...

Jag gör vad jag kan för att tillfredställa honom på andra sätt, med mun och händer, och han är alltid nöjd med det. Det är nog mer känslan av att jag inte vill som han tycker är jobbig, mer än att han

AnnelieK: Tack för tipset, ska kolla på det forumet.

Det försvann nåt där...

"Jag gör vad jag kan för att tillfredställa honom på andra sätt, med mun och händer, och han är alltid nöjd med det. Det är nog mer känslan av att jag inte vill som han tycker är jobbig, mer än att vi inte har penetrationssex, tror jag" skulle det stå.

Hur som helst så hade vi en diskussion igår och nu ringde han nyss och var ledsen över att han blivit sur igår. Han var trött och hade saknat mig efter att ha varit borta med jobbet några dagar. Illamåendet går väl över förr eller senare, och det är nog lättare att ta till sig all omställning sen när det faktiskt börjar synas att det är något som växer därinne.

Tycker inte du ska ställa upp på sex när du inte vill, när du varken har ork eller lust. Jag tror inte alls att man "måste" ställa upp för att hålla förhållandet vid liv, eller att man annars är egoistisk. Ni älskar ju varandra för dem ni är, inte bara för sexet, och ni kommer att kunna ta igen det senare. Prata bara om detta tillsammans och acceptera bägge två situationen - det är varken hans eller ditt fel att du mår illa, och med din historia vore det ännu värre att försöka ha sex när du inte är i form för det. Ta det lugnt och ta hand om varandra på alla sätt ni kan, inte bara sexuellt. Mys tillsammans, smek och krama varandra osv. Gör inget du mår dåligt av. Kram

Hmm, det är lite varningsklockor som ringer här. Är det verkligen så att du vill ha barn? Verkligen? Eller känner du att man "ska"? Många vågar inte erkänna att de inte är moderstypen, utan skaffar barn ändå. Det tycker jag är synd. Det blir synd om alla om det är så. Både mamma, pappa och framför allt för barnet. Många får höra att det inte var meningen att de skulle bli till, eller att de var rent oönskade. Det sätter spår för livet att få höra det.

Hoppas att du inte tar illa upp för att jag frågar, men det stämmer så väl in på de som jag känner, hur de resonerade under tidig graviditet och hur de sedan bröt ihop när barnet fötts, och erkände att de egentligen inte ville ha barn. Min svägerska till exempel, hon ville inte ha barn, blev gravid trots p-piller. Gjorde inte abort, hade jättejobbig graviditet, kejsarsnitt, barn med kolik. Fick panik och lät mamma och pappa ta hand om barnet, eftersom barnafadern inte klarade av att höra barnet skrika. Så fortsatte det, lämnade bort till mormor och morfar så ofta det gick, ibland nästan en vecka i sträck. Nu är de skilda och lämnar fortfarande bort mina barns kusin så ofta de bara kan. 

Har inte så mycket råd att komma med förutom mot illamåendet. Testa åksjuketabletter,åksjukearmband och ingefära. Om det inte hjälper så kontakta din vårdcentral så kan de skirva ut en medicin som jheter lergigan(stavning?). Den fick jag och det hjälpte mig MYCKET. Jag mådde fortfarande illa men kunde iaf fungera som människa. Innan jag fick det mådde jag så dåligt att jag var sängliggande från v8 till v12 och levde på bubbelvatten och piggelin.

Jag vill ha barn och familj. Det är jag helt säker på. Innan jag träffade min sambo för ca 6 år sedan ville jag inte ha barn, men med ålder och rätt förhållande så är det en känsla som vuxit fram. Det är ett oplanerat men högst önskat barn. Som jag skrev i TS, det är ett önskat barn. Men att vara gravid har jag aldrig längtat efter. För mig vore ett adopterat barn vara ett fullgott sätt att bilda familj på, och ett alternativ vi också diskuterat pga att min sambo fått cellgifter (som nu visade sig inte påverkat fertiliteten).

Jag vet inte om jag är någon moderstyp. Men varför skulle det innebära att man är en sämre förälder? Min syster är definitivt ingen traditionell moderstyp. Men hennes barn är extremt älskade och väluppfostrade för det. Deras pappa har kanske tagit en hel del av de delar som är traditionellt mammans, men det spelar ju ingen roll...

Det är självklart lätt att dra slutsatser om vem jag är och hur jag tycker efter några få rader på ett forum, men jag tycker kanske ett sådant ifrågasättande är lite onödigt, särskilt efter ganska knapphändig info... Det är alltid ett sådant katastroftänk så fort man skriver något och inte är fantastiskt lycklig och nöjd med precis allt... man ser det kanske ännu mer i trådar där någon är irriterad på att partnern t ex inte plockar undan sina strumpor, och genast så är det flera som ifrågasätter om hon inte borde skilja sig, helst igår...

Så illa tycks det som tur är, inte vara. Hon kan ju iaf jobba som vanligt. Det finns ju de som liksom du, blir sängliggande i flera veckor, måste läggas in på sjukhus osv. Man får faktiskt acceptera att det hör till att må illa, om det inte är värre än så som ts har det. Det är bra med olika preparat, men man ska samtidigt vara försiktig och inte ta i onödan. 

Nej, jag fungerar hyfsat i vardagen, och jag hoppas det inte blir så mkt värre... sitter och knaprar på mina torra kex, det fungerar lite iaf... men jag ska ha det i åtanke om det blir så illa att det inte går att hålla en dräglig nivå på vardagen.

Absolut men samtidigt ska man ju inte gå runt och må jätte dåligt när det finns hjälp. Man kan ju börja med åksjukearmband och ingefära det är ju helt naturliga grejer så att säga.

Att vara gravid gör att man mår väldigt märkligt både fysiskt och psykiskt. Jag tyckte man kastades från otrolig lyckokänsla till bottenlös förtvivlan på några sekunder. Kroppen förändras, sinnena för'ndras och hormonerna gör att känslorna löper amok.

Försök att se det i ett långt perspektiv. Det kommer inte alltid att vara såhär. De allra flesta mår mycket bättre efter v.14 ungefär. Sedan finns det de som mår illa längre. Men det känns som att detta är något ni måste prata igenom och hitta en lösning som passar er. Han kanske kan stå ut med att du inte är så sugen just nu när du mår illa. Vem vet. Många kvinnor får en ökad sexlust sedan. Blodcirkulationen ökar och det gör att man kan tända till lättare.

Alla kvinnor går inte omkring och myser när de är gravida. Det är en stor FET MYT! För mig har det också varit ett nödvändigt ont för att få det där älskade barnet. Visst, det är fantastiskt att ha fått uppleva det å så, för det är ju jäkligt grymt att det kan växa en liten människa i kroppen på en. Men hade jag kunnat överlåta till min sambo att vara gravid denna gång så hade jag inte tvekat en sekund!!

Att ställa upp på sådant som man inte vill gör oftast att man får ännu mindre sexlust så det är inget bra alternativ tycker jag.

Det tär på psyket att må illa, så är det. Men det är bara att härda ut som sagt. Förr eller senare kommer det att gå över. Blir man oplanerat gravid så har man ju inte hunnit tänka på de här sakerna utan allt kommer helt plötsligt.
Men att han inte skulle kunna stå ut med att du inte har så stor sexlust ett par månader framöver med tanke på vad du får stå ut med i form av illamående, hormonrusningar och andra krämpor under 9månader känns ju lite missunnsamt...

Det är inte ovanligt att man blir torrare och skörare i slemhinnorna under graviditeten. Så att använda glidmedel är att rekomendera. När sexlusten kommer tillbaka vill säga...
Kan vara rätt så mysigt att smörja in varandra under förspelet =) Ett litet tips bara.

Hej.  Om du inte är rädd før nålar kan du prova akupunktur før illamående. Det tog jag när jag var gravid.  Det førsvann inte helt men det hjälpte. Men jag var illamående in i vecka 25-26, Längre än vad som är normalt med andra ord. Men som du säger,  Det førsvinner till slut.

Lycka till