Beter jag mig egoistiskt?

En bra, men svår frågeställning. Men jag tycker att man måste vara egoistisk för att må bra!!!
Och att må bra är det vicktigaste!!!

Jag tycker det låte klokt att du valt föräldrarna, som isg säkert är en enorm trygghet, framför "honom" som ger dig en helt annan trygghet.
Ta en vecka i taget. Planera besök på ön, ett åt gången. o se hur det går! Våga ta ett steg tillbaka om du käner att planer går för fort, att du "tappar" kontrollen.
Våga bestäm över ditt eget liv. Vad som är bäst för just dig just nu!!

Så var inte rädd att du är egoistisk, utan var stolt och våga vara egoistisk!!
Barnet klarar sig garanterat fint fint hur du än väljer att göra.

Sen kan "han" få tycka vad han vill, men defenetivt sluta med att skuldbelägga dig då han om någon verkligen borde veta vad du brottas med!! Vill han dig väl borde han backa o låta dig ta den tid du behöver.

Sök en bättre komunikation med "honom", det kommer ni allra längst på!!

Styrkekramar.

Jag läste din förra tråd, och tycker du resonerar helt rätt! Egoistiskt kanske, men det låter precis som att det är vad du behöver... Om du litar på och har god relation med dina föräldrar så tycker jag det låter väldigt moget att planera ditt liv på det viset nu är det är som det är med kommande barnets pappa.

Barnet behöver främst två föräldrar som MÅR BRA. Pappan verkar inte särskilt sund i sitt synsätt på dig, där han inte klarar av att ha en relation med dig när du mår bra. Och det kommer definitivt inte barnet en sund syn på hur vuxna människors relation med varandra ska fungera - där båda inte tillåts må bra och vara starka.

Jag tycker det låter som en lat ursäkt till karl, om hans enda ursäkt för att inte flytta är att det är för krångligt. Om sonen inte har någon bra relation med sin mamma så är det ju inte för hans skull heller. Jag tycker din kille/ex låter väldigt bekväm och det är nog lika bra för din skull att han är kvar därborta tills han tagit tag i sitt liv.

(Sedan blir det mycket lättare att läsa dina inlägg om du delar upp det i stycken med rader emellan, bara ett tips).

Hej
Jag tycker inte alls det du valt att göra är egoistiskt, utan nödvändigt. Du skall ha barn, och du måste må så bra som möjligt, både för barnets skull och för din egen. Jag tycker att du är modig som ändrat ditt liv. Att han försöker skuldbelägga dig för att du är ansvarstagende är inbicillt. 

Ni kommer ha ett barn tillsammans, och därför kommer ni även ha någon form av relation i framtiden. Ta en dag i taget. Låt dig inte stressas eller pressas. Jag hoppas att er kommunikation blir bättre i framtiden, och att "han" kan se vad som är bäst för erat barn, så att även han kan utgå ifrån det.

Hoppas att det löser sig. 

Ja, jag tycker faktiskt att du verkar egoistisk. Du förväntar dig att han ska börja strida om ensam vårdnad, tex...har du ens en aning om vilken stor sak det är, och hur svårt det är att få igenom det? Han ska slita upp sin son från sin trygga omgivning, för att du ska få vara nära dina föräldrar, trots att du är myndig och själv ska bli förälder?

Ursäkta, men det låter inte direkt moget att kräva så mycket av andra. Nu säger jag inte att han heller verkar vara så mogen, men han har ändå sin son att ta hänsyn till och det är riktigt oroande att tänka sig hur det kommer bli när barnet föds. Ingen av er verkar ta det på allvar, med att sätta barnens bästa framför era egna.

Det är sorgligt att läsa om. Vad får ert barn för chans att få en bra relation till sin pappa, om du flyttar till fastlandet? Kan du se att du själv vill ha något som du tar ifrån ditt barn, nämligen kontakten med pappa? Ingen är mogen att bli förälder, när man blir gravid, men man får se till att mogna under graviditeten, så att man kan göra sitt bästa när barnet har fötts.

Man har inte bara rättigheter när man skaffar barn, det är mycket skyldigheter också. De flesta mår faktiskt bra av att sätta barnet främst, eftersom det är ett tecken på mognad. Det är mycket flumflum nuförtiden, om att man ska se till att må bra själv, för annars kan man inte vara en bra förälder blablabla. Skitsnack! Om man alltid tänker på sig själv, före barnet, kan man inte heller vara en bra förälder. Det är att vara en bra förälder, att ta hand om barnet bra, inte att bara ta hand om sig själv. Därmed inte sagt att man helt ska sluta leva för sin egen skull, men barnet har rätt att få komma först och främst. 

Anonym - Jag tycker du ska leta reda på TS andra tråd där det framgår att pappan inte mår bra i förhållandet om inte TS själv mår dåligt så han får "ta hand" om henne. TS har en historia av problem med psyke och hälsa av olika allvarliga grader.

Om man inte fungerar i sin vardag så kan man inte heller vara en förälder... Om TS inte har någon annan att ty sig till på Gotland än pappan till barnet så är risken stor att hon halkar tillbaks i en beroendesits till pappan och ett dåligt psykiskt mående. Det tycker jag inte är något att sträva efter... ett förhållande där barnet får leva med att mamma mår dåligt för att annars får inte pappa känna sig manlig och omhändertagande.

Jag tycker nog att TS sätter sitt barn i första hand genom att flytta till en plats där hon kan få mycket stöd och råd och därmed känna trygghet för både sig själv och sitt barn.

Och vaddå skitsnack... om man inte mår bra som förälder så ÄR man ingen bra förälder. Psykisk ohälsa är nog den en av de absolut största orsakerna till att barn omhändertas eller där en förälder blir av med vårdnaden till förmån för den andra. Här pratar vi inte lite sömnbrist eller ont om egentid... för det får man räkna med med småbarn i familjen.

Då undrar ju jag varför man startar nya trådar, om det krävs att man söker hela bt på eventuella andra trådar?? Jag tycker iaf att det är tragiskt att man sätter barn till världen hur som helst. Jag hoppas att ts får adekvat hjälp, och inte bara att hennes föräldrar ska vara mamma och pappa även till detta barn. Det är nog så sant att psykisk ohälsa kan vara en anledning till att barn far illa. men förhoppningsvis vet myndigheterna om att ts mår dåligt och ser till att hon får den vård och det stöd hon behöver för att fungera som mamma.

Undrar hur du kom fram till att det är bättre för barnet att just vara utan sin pappa, hellre än att mamman söker det stöd och den trygghet hon behöver på plats? Därmed inte sagt att hon ska bo tillsammans med pappan, men han har ju ändå en väldigt viktig roll i barnets liv, eller borde väl åtminstone få ha det.

Jag tycker det är tragiskt när kvinnor uppmuntrar andra kvinnor att beröva barnen sina pappor, och få det till att det är ett gott ändamål. Hon kan enkelt, via soc, kurator, familjerådgivare osv, få en sund relation till pappan i god tid innan förlossningen. Om hon så ville, alltså. Oftast handlar det om att det ska bli enklare för kvinnan, inte för barnet. Det är rent skitsnack att man inte kan vara en bra förälder, även om man mår dåligt psykiskt! Men det är klart om problemen är tillräckligt grava, tex vid multipel personlighet, schizofreni, obehandlad manodepressivitet, osv kan det väl vara bättre att barnet får bo hos någon annan än sin mamma, men då ska det vara riktigt illa. Om inte ts föräldrar har lyckats få henne att bli helare än hon verkar, är det ytterst tveksamt om de är rätt personer för henne att luta sig emot.

Här har du tråden: www.brollopstorget.se/Forum-7-98/m4068232.html

Om TS nu mår bra, och det är pappan som har problem med sig själv och andra, då tycker jag faktiskt inte man ska behöva servera allt på fat åt pappan. Barnet har rätt till sin pappa också, självklart. Men inte till vilket pris som helst.

Det är nog snarare pappan som behöver få en sund inställning till mamman än tvärt om. Jag tycker tvärt om inte att det daltas för mkt med kvinnorna, utan minst lika mycket med papporna. En pappa som har ensam vårdnad är fantastisk och stark, medan en mamma i samma situation berövar barnet sin pappa...

Och om du visste något om psykiska problem så vet du också att omgivningen kan göra mycket, men inte allt. Om TS sökert sig till det ställe där hennes föräldrar bor så är det väl förmodligen för att hon känner sig trygg i närheten av dem. Det kanske hade varit ännu värre utan deras stöd?

O vad det vore fint om deltagarna i en tråd skrev till TS istället för varandra. Pernilla, du kommer att reda ut sitsen genom att kämpa för ditt oberoende och välmående i närheten av dina föräldrar. Arbeta med relationen till killen så kommer det klarna om ni är redo att satsa för sammanboende i ett senare skede- antingen på Gotland eller fastlandet. Låt detta ta sin tid. Ditt barn har många år att utveckla en stark och kärleksfull relation till er båda. Om ni båda turas om att besöka varandra kommer det säkerligen bli ett gemensamt och naturligt beslut hur ni ska göra framledes. Din pojkvän behöver tänka igenom hur mycket han är beredd att satsa på dig- likväl som sitt första barn. Möjligheten finns ju att inte ens behöva gå så långt som att få ensam vårdnad för att kunna göra en flytt möjlig. Ett öppet och ärligt samtal med hans ex kan säkert fungera om man ger det sin tid och han är tydlig med vad han själv vill och behöver. Det är stora beslut- men era barn kan må lika bra av särboende föräldrar. Det som blir avgörande är istället hur kommunikationen, besök och överlämningar fungerar. En enad front mot barnen skapar trygghet.

Ibland är det värt mycket att få vara ifrån varandra och få en chans att sakna sin partner.
Om du TS känner dig trygg med dina föräldrar vid din sida så är det där du ska vara just nu. Mannen kan ju faktiskt komma och hälsa på dig om han vill fortsätta sitt förhållande med dig.
Då har han ju också en möjlighet att se om han kanske skulle trivas bättre på fastlandet. Man vet ju inte förrän man försökt liksom

Är du självisk - var frågan...
Tja, i viss mån. Men det måste man få vara ibland. Pappan till ditt barn är ju också självisk om det du beskriver stämmer.
Man äger ju inte en annan person, och man kan inte tvinga denne att leva på ett speciellt ställe bara för att man själv vill vara där.
Att försätta någon medvetet i en beroendesits är helt enkelt en form av psykisk misshandel och hjärntvättning.
För att du ska kunna fatta medvetna beslut för dig, ditt barn och en framtid för er allihopa så behöver du få distans.
Vilket inte innebär att du ska utesluta pappan till ditt barn ifrån ditt liv. Han har rätt att vara delaktig i graviditeten och delaktig när barnet är fött. Under förutsättning att det inte är skadligt för barnet och dig.

Ta lite tid och känn efter. Uteslut inga möjligheter och få stöd av dom du litar på.
Lycka till

TS, jag vill ge dig ett helt annat råd än det du själv frågar efter.

När det handlar om så här känsliga saker, och det berör så många liv utöver ditt eget, så tror jag det är mycket oklokt att lägga ut så här mycket information på ett öppet forum. Du berättar vad du heter, var du och barnets pappa bor etc etc.
Skulle du hamna i en vårdnadstvist, kan saker som den här tråden, användas emot dig av folk som vill få dig att framstå som omdömeslös.

Jag tycker du ska gå in under inställningar och byta både din avatar och egentligen ditt nickname också. Och framöver tycker jag du ksa värna din anonymitet mycket mer än hittills.
Detta säger jag i all välmening.

Vad gäller din framtid och barnets relation till sin pappa, så tror jag det vore bra för dig att ha en proffessionell samtalskontakt, inte bara nu, utan för lång tid framåt. Det kan du exempelvis få via MVC. Då kostar det heller ingenting.

Jag tycker du är fruktansvärt egoistisk, ni är två som ska bli föräldrar, och ja, du förvägrar honom rätten till sitt barn. Du är inte ett barn längre, du är vuxen. Bete dig så.

Fast är det verkligen föräldrarna som har rätt till sina barn? För det tycker inte jag. Det är barnet som har rätt till sina föräldrar... Och om den ena föräldern medvetet gör så att den andra föräldren mår dåligt så tycker inte jag det är en sund miljö för ett barn att växa upp i.