Vad är det för fel på mig?

Det låter som ett dåligt förhållande. 
Är detta vänner sedan skoltiden?
Personer som du kanske inte passar ihop med, för skolan är ju en plats där man föser ihop folk som är hur olika som helst och som sedan förväntas fungera tillsammans.

Jag har själv aldrig varit så engagerad socialt i människor utan att vi har haft gemensamma intressen.
För mig är en hobby ett jättebra sätt att umgås med vänner och göra saker tillsammans som är relaterat till hobbyn i stor utsträckning. Det har i olika perioder i mitt liv varit bl a hästar, musik, dans och kampsport. 
Det kanske kan vara något att testa?
 

Det här är personer som jag har mött på olika sätt, genom olika aktiviteter. Bland annat skola, men även genom min hobby (hästar). Det verkar inte göra någon skillnad hur jag möter personerna - större delen av dem börjar förr eller senare dra nytta av mig på något sätt.

Jag funderar lite på om det kan vara så enkelt att jag helt enkelt inte ger tillräckligt? Känslomässigt, menar jag. Jag har en tendens att vara rätt vaksam i början av en relation, helt enkelt för att jag inte riktigt uppskattar förhållanden som går ut på att vara bästa vänner för att sedan avsky varandra minst lika hett. Jag föredrar stabila vänkretser där inte allt behöver urarta hela tiden, men större delen av personerna i min vänskapskrets är otroligt förtjusta i drama.

Å andra sidan, det kanske helt enkelt är så att jag gör för mycket? För när jag väl accepterat en person så gör jag det med dess fel och brister - det kanske betyder att jag är enkel att bara ta för given?

Det är jättesvårt, jag har själv föredragit att umgås nära med en vän i taget. 
Jag har nog inga bra råd att ge.  

Kan känna igen mig till viss del...

Jag ger och ger i många vänskapsrelationer men får inget tillbaka.
Nu har jag fått nog och helt enkelt valt att sluta höra av mig till de som inte hör av sig till mig. Och de som är rena energitjuvar och bara kräver saker av mig får nu höra att jag inte kan / har tid osv...
Jag var rädd att bli utan vänner.
Men insåg att jag nog inte hade några direkta vänner ändå, utan bara folk som utnyttjade mig.

Nu har jag börjat bygga på nya vänskaper och jag mår mycket bättre utan dessa så kallade "vänner".

Jag säger inte att det är rätt väg för dig att gå.
Men börja sätta dig själv främst och var inte en dörrmatta i vänskapskretsen. Vissa vänner får ett rejält wake-up-call när dom inser att man inte alltid finns där när dom behöver en. Och att man faktiskt har ett eget liv. Och då börjar bete sig som riktiga vänner istället.
Andra försvinner. Men dom var ju faktiskt inte värda att spara på heller då...

Lycka till. Och vet att det finns fler där ute

Du kanske borde fråga dina vänner om de tycker att du gör något fel? Det kan Observera, kan vara så att de stör sig på något som du säger/gör som kanske är svårt att se själv? Dokumentera dig själv? Analysera dig själv. Du kanske kan hitta något intressant? Varför inte lyfta fram dina positiva sidor ytterligare? Brukar du fråga dem saker eller lyssnar du bara? Gå en ledarskaps kurs om du kan. Det är jätte bra! Jag har själv märkt hur jag utvecklats som människa genom att fråga andra personer saker som exempelvis en så enkel fråga som: hur mår du idag? Måste du ha en tärna?

Jag tycker att du måste sluta leta fel hos dig själv! Du duger som du är! Om du tycker vännerna och era respektive relationer är värda att kämpa för borde du kanske prata med dem om hur du känner? Jag har stor förståelse för att sådana samtal är svåra att samla mod till att ta, men å andra sidan: vad är det värsta som kan hända? Om de är värda din vänskap anpassar de sitt beteende och börjar behandla dig med den respekt du förtjänar. Reagerar de på något annat sätt kanske de faktiskt inte är dina riktiga vänner? Jag är själv rädd för ensamheten, men jag tror att släppa taget kan vara ett alternativ. Då öppnar man sig mer för att hitta nya vänskapsrelationer och förhoppningsvis då med personer som tröstar och visar uppskattning tillbaka! Det kan förstås ta tid och om du gifter dig snart kanske du inte hinner träffa en riktigt bra väninna som förtjänar att vara din tärna till dess. Förstår om du hellre har en "dålig vän" som tärna än ingen alls... Du har ingen familjemedlem, kusin, moster, gammal klasskompis, barndomsvän som betyder mycket för dig och som kan bidra till att förgylla din dag? Bruden kan ju också ha en manlig "tärna"... Tänk på att din bröllopsdag är till för dig och din blivande man och hur ni löser "tärnsituationen" är er ensak. Du vet väl om att du är värdefull?

Du är jag för 3 år sedan!
Jag stannade upp och tog en god titt omkring mig.
Vem umgicks jag med? Varför? Vem var min vän?

Jag gav o gav o gav, men fick inte mycket tillbaka. Jag hör hela tiden hur snäll o trevlig omtänksam osv...jag är.
Men sen då? Det räcker inte utan det måste visas i handling att dom tycker om mig för att det ska räknas som "tillbakabetalning". Jag ordnade temadagar för barnen. långa sköna grillmiddagar i sommras, hämtade lämnade andras barn på träningar och skola.

Men efter att ha varit självkritisk och mått dåligt ett tag vände jag på blicken och började studera och (för mig själv) börja kritisera mina sk vänner. Allanstävade för att nå "toppen" av populäritet.
Det var två "populära" tjejer som styrde dom andra! När dom kallar släpper dom andra allt!
(detta är vuxna kvinnor med familj och småbarn jag pratar om)
JAg är inte omtyckt av dessa två då jag är ett hot (med min glada lättsamma person som gärna diskuterar teknik och motorer med likasinnade, oftast av det motsatta könet),Ett hot som tar uppmärksamhet från dom.Ä
Jag har många manliga vänner och bekanta, för dom är så mycket lättare att "handskas" med .
Okej,,,svammel här men hoppas du hänger med.

Iaf...det var ju tjejerna/kvinnorna jag var intresserad av att bli vän med, för det var ju just dom som saknades i mitt liv. En "bästis" av samma kön som man kan dela lite mer med än var killkompisarna förstår.

Men så för 18 månader sedan, när jag slutat vara självkritisk och tillfreds med den jag är, träffades vi!! Jag o min bästis! Jag blir så ledsen när jag tänker på hur mycket jag har gått miste om. Är det så här kul det ska vara att ha en riktig vän?!. Och nu har jag 2 dessutom!!! Likasinnade på ett vis och ändå så olika. Vi kan helt o hållet vara precis som vi är. Vi hjälps åt med allt, vi ger lika mycket som vi tar osv osv...

Jag önskar och hoppas verkligen att du ser dina vänner för vad dom verkligen är! Och hittar en likasinnad och blir lika lyckligt lottad som jag.

Jag blir uppriktigt ledsen över att vuxna människor gör så här mot varandra! Usch, låter inte som vänner i mina öron. Sätt dig ner och fundera (vilket föreslagits tidigare) ÄR det här personer du VILL ha i ditt liv? Det låter, när du beskriver er relation, mest som duktiga energiläckor. Världen kryllar av fina människor, det gäller bara att handplocka dem. Det jag tycker du ska tänka över hos dig själv är varför du väljer fel umgänge. Hoppas du hittar en lösning som blir bra för dig!

Jag har nog erfarenheter från båda hållen... dels att stundvis ha varit den personen, och sedan ha varit vän med en sådan person...

Jag hade ett gäng gymnasietjejer som jag umgicks mycket med även efter studenten under några år, men kände mer och mer att jag var bjuden bara för att de inte ville lämna en enskild person utanför. När vi sedan flyttade ifrån vår stad för att plugga etc blev det ännu tydligare, för då blev jag aldrig tillfrågad när de andra skulle ses och hade bestämt träff hemma under helger och lov. Jag bestämde mig bara för att jag faktiskt inte behöver dem. Man växer isär och ibland måste man bara ransaka sig själv och sortera bort energitjuvar ur sitt liv.

Sedan har jag en kompis som jag vet råkar ut för detta. Jag skulle nog säga att det blir en självuppfyllande profetia, för hon är faktiskt en jäkligt gnällig typ som jag vet många bara umgås med när det inte dyker upp något bättre. Om hon försökt ringa några gånger och man inte haft möjlighet att svara så har man ett meddelande på Facebook, typ "Det vore ju trevligt om du kunde svara NÅGON gång när man ringer. Ha det bra".

Hon själv tycker att hon är en fantastisk person, men hon har ingen självinsikt alls. Hon har ingen glad sprudlande personlighet - vilket hon själv anser sig ha - utan är tvärt om ganska dömande och "tråkig". Hon är alltid gnällig och tycker att allt är alla andras fel och att det är hon som är offret. Det blir en ond cirkel...

Observera att jag verkligen inte pratar om dig TS, men du kanske ska ransaka dig själv lite? Hur har relationen med dina vänner ändrats? Hur var den från början, och på vilket sätt har DE ändrats? Det kanske bara är så att du lagt tid på fel personer och skulle behöva ägna mindre tid åt dem och lite mer tid åt att skaffa nya vänner som bara känner dig för den du är nu om du vuxit ifrån de andra?

Tack för era svar. Anledningen till varför jag vill ha en tärna är enkel: Det har varit det som jag har sett framför mig senare. För att vara helt ärlig så är jag lite rädd att inte få vara i centrum om vi inte har ett utpräglat bröllopsfölje.
(Nu låter jag väl väldigt ytlig, men i och med att jag så ofta är lite på kanten så hade det varit trevligt att få vara i centrum för en hel kväll. Ska jag vara lite snål också så tycker jag att det är väl mycket pengar att lägga på en fest om jag inte ens får vara huvudperson med M2B, utan att det ska vara drama som vanligt).

Anonym, jag kan säga så här: Jag är nog självkritisk så att det räcker. Mina positiva egenskaper är inget som jag har "kommit på" på egen hand, utan det är saker som jag blivit berömd för av andra. Jag tror inte att jag är världens trevligaste eller bästa vän, men jag vågar faktiskt tro att jag är helt okej. Självklart kan jag ändra mitt förhållningssätt i vissa situationer, men det

Jag tog dock fasta på ett av dina tips, att rannsaka mera. Jag tror att det hela egentligen kan grunda sig i rätt simpla saker:
- Jag flyttade ihop med min sambo (tillika m2b). Många av mina vänner bor fortfarande hos sina föräldrar och alltså var det ett tag väldigt mycket tjat om att vi borde ha fest hemma hos oss. Vi hade någon enstaka fest, men ville inte ha fler eftersom vår lägenhet är så liten och för att ingen av oss egentligen gillar typen av fester som en del av mina vänner gör - den där typen av fest där det är en vinst om man minns så lite som möjligt av. Jag tror att det kan ha gett mig en stämpel av missunnsamhet - för tyvärr ligger faktiskt nivån på det sällskapet på den nivån.
- Jag tror att skillnaden var från början att då var jag helt enkelt överlycklig över att ha kompisar alls. P g a sjukdom så var jag borta väldigt mycket från mina jämnåriga när jag var yngre, och alltså så fick jag inte riktigt samma naturliga förhållningssätt som många andra till det här med sociala kontakter. Efter tid så vande jag mig lite mer vid det här att jag faktiskt också kan ha kompisar, och det har nog gjort så att jag inte ställer upp lika förhållningslöst. Jag är inte längre beredd att åka över halva stan för att bjuda någon på kaffe.
- Jag är nog lite för rädd för att prata om mig själv. I och med att jag tycker att det är aptråkigt att lyssna på någon som bara pratar om sig själv så har det blivit så att jag hellre pratar om andra och lyssnar på andra än att faktiskt ha ett utbyte som involverar mig själv också.

Jag skrev en lista på folk som jag umgås med igår. Allt från människor jag träffar varje dag till folk som jag skulle vilja lära känna bättre. Radade upp vad det var som fick mig att tycka om människorna, och vad det var som gjorde att jag kände mig utanför i deras beteende. I rätt många fall så kunde jag ge en trolig förklaring på varför personen beter sig som den gör - slutligen var min lista nere på två människor som bara stjäl energi och som dessutom trycker ner mig med ord så ofta som de får möjlighet. Tyvärr har jag ingen möjlighet att avlägsna mig från dessa två personer fysiskt p g a gemensamma åtaganden, men jag ska göra mitt bästa för att distansera mig psykiskt.

Igår fick jag dessutom en oprovocerad komplimang från en person som står med på den där listan av folk som jag gärna lär känna bättre. Det var oväntat och lyste verkligen upp min självömkande stund så att jag kunde börja se rationellt igen

Jag menar inte att du ska vara mer kritiskmot dig själv, det hoppas jag inte du tror att jag menade. Vad jag menade är att man har ett eget ansvar att omge sig med människor som man får minst lika mycket som man ger av. Om man känner att man måste skuldbelägga sina vänner (som min kompis gjort och gör) eller bara inte trivs med dem, då är har man fel sorters människor omkring sig. Men det kan vara bra att rannsaka vem man är för att se varför man kanske inte passar ihop med alla.

Jag t ex är en ganska lågmäld person som trivs bäst i sällskap med andra människor med "låg energinivå". Människor som är om sig och kring sig och tusen bollar i luften ser mig nog gärna som tråkig, för jag håller inte det tempot. Jag behöver också människor runt mig som är hyfsat intelligenta och kan ge mig utmaningar i diskussioner, för annars blir jag lätt en besserwisser... Det är jag medveten om och försöker omge mig med sådana människor för de uppskattar mig mer, och vice versa.

Man växer ifrån varandra och förändras, och du anger ju flera troliga orsaker till att det är så. Men det är lite svårare att skaffa sig nya umgängen när man är vuxen och inte "tvingas ihop" med folk på samma sätt som när man går i skolan. Det är dock lätt att man sitter i sina vanda spår och inte svänger av vägen för att hitta nya stigar. Man vet vad man har, men inte vad man får.

Om du inte kan göra dig av med dessa personer som du nämner, se dem för vad de är - energitjuvar. Behandla dem artigt men inte mer, och ta ingen notis över hur de beter sig mot dig. De har det förmodligen värre själva som behöver trycka ner folk.

Jag tror inte du behöver oroa dig för att inte få vara i centrum om du inte har ett följe. Folk är där för ER skull och inget drar uppmärksamheten till sig som en lycklig och strålande brud! Allt annat är bara rekvisita. Var stolt över dig själv, och ju färre ni har omkring er i kyrkan - desto mer kommer NI att synas!

Oooh vad jag känner igen din sits!! Flyttade till en ny stad för några år sedan och fick vänner på jobbet, men det är precis som du beskriver med dem! När jag sedan bytte jobb har de helt slutat höra av sig. Vi försökte äta lunch ihop varje vecka, men till slut så hittades det fler och fler anledningar varje vecka för att de inte skulle komma, till slut så slutade jag att ens fråga. Det är otroligt trist att det blir så, men inget att göra åt, mer än att inse att det INTE är fel på dig! Jag har vänner kvar sedan pluggtiden och inte fasen skulle de ha ansträngt sig (tillsammans med mig då) för att hålla kontakten om man inte var värd att känna! Du har hamnat i "fel" sällskap och det är så otrloligt ledsamt att höra om, men det är INTE fel på dig!

Jag vet hur det känns, inte med att bli utstött av vänner utan, hur det är att känna sig ensam. Jag själv har valt att inte ha många vänner pga jag vet att sånt händer. Jag har 2 bästa kompisar som jag haft livet ut och som jag ställer upp för och dom ställer upp för mig. Att jag inte har ett stort umgänge rör mig inte alls, jag är självsäker och det finns ingen som är viktigare än min man och min familj.

.

Du ska absolut inte tycka att det är fel på dig, när du har gjort allting rätt och alltid är snäll och till lags. När jag läst det du skrev så vill jag mer lägga skulden på dina "vänner" som inte verkar ta era förhållanden på riktigt, deras beteenden tycker jag är respektlösa. Du verkar vara en jättesnäll person ( ja alla har dåliga sidor) men du måste döma andra lite mer, var självsäker, du måste bry dig mer om dig själv än om andra. Det är fel om andra sårar dig pga din snällhet, och det brukar vara så att dom "snälla" vännerna alltid blir överkörda och inte tagna på riktigt. Ställ ultimatum, jag menar inte att du ska bli aggressiv men var lite skarpare i rösten "Snälla, kan du gå på bio med mig idag? Jag följer alltid med dig när du vill gå" bara ett exempel. Jag menar inte att man ska börja bråka med sina vänner, utan stå upp för sig själv, kräva utrymme i gruppen, få rättigheter. Och är dom riktiga vänner då kommer dom förstå sina misstag, men är dom inte det, då har dom tyvärr bara utnyttjat situationen :(

Håller verkligen med Anonym(regn) - känner igen mig i hennes beskrivning- jag är också nöjd med min självvalda ensamhet, mest för att den stärker mig... har nog aldrig mått så här bra i hela mitt liv!

Jag har haft vänrelationer som har gjort mig osäker, ledsen och verkligen fått mig att känna mig ensam.. tills jag en dag faktiskt bestämde mig för att göra slut med alla dessa människor... men det dröjde till jag var 38 år gammal....och man INSÅG ATT LIVET ÄR FÖR KORT! Det finns nog ingen som kan hjälpa dig mer än du själv...jag menar du måste bestämma själv vad som får dig att må bra....och vad som är viktigt för dig...

kram