Vi vill ha familj, men är inte överens

Absolut, är säkert olika på olika arbetsplatser och det får man ju väga lite när man väl är på platsen. Får jag jobb på stället jag var i somras tror jag de helst ser att jag inte är borta för länge eftersom jag inte tror de letar ersättare ändå. Exakt det där med ställningen på jobbet är det som jag känner är viktigast, framförallt som ny är det nog väldigt viktigt att "slå sig in" ordentligt och visa framfötterna vilket är väldigt svårt om man är hemma i ett år och sen räknar jag med att man är lite segstartad eftersom 1 år borta från tjänsten gör ganska mycket med minne och rytmen i arbetet. Men som du säger att på din arbetsplats ser dom helst att du är borta 1 år, då kanske det är bra att göra så? Man kan ju välja att snåla på dagarna och inte ta ut alla, då kan ju han vara hemma en bra stund sen också?

Hej!

Först och främst så är det ju jättebra att ni pratar om sånt här innan. För det är så himla många som upptäcker sånna här saker när barnet redan är fött.

När vår dotter kom till världen så var jag hemma de första 6månaderna (var egentligen tänkt 1år, för det är ju så "alla" gör). Jag helammade 3 månader och började sedan trappa ut. Finns ingen egentlig anledning rent näringsmässigt att amma barn längre än 6månader (även om det såklart inte är fel att amma längre). Känner man att man vill amma så är ju det jättebra och då har ju inte pappan så mycket att komma med. Ger man ersättning så finns ju ingen egentlig anledning till att mamman måste vara hemma först.
Jag tror absolut att det är jättebra att pappan är hemma under första året. För det är verkligen inte så att alla mammor sitter hemma och myser under spädbarnstiden. Jag hade många gånger fruktansvärt dåligt samvete och tänkte att jag måste ju vara världens sämsta mamma för alla frågade hela tiden "men ååååååh är det inte uuuuuuuuuuunderbaaaaaaaart att få vara hemma med bebis?". Rent ärligt så tyckte jag att spädbarnstiden var väldigt trist och långsam och ammningen gjorde jag mest för min dotters skull. Enda gången det var "så himla praktiskt" som alla sa var på natten.
Visst är de söta, underbara och jag älskar min dotter, det är fantastiskt att se dem utvecklas. Men det händer ju inte speciellt mycket på dagarna. Den sista månaden innan jag började jobbade höll jag verkligen på att få "lappsjuka". Även om vi var iväg och gjorde saker, träffade folk etc. Men det är inte så himla "bara" att dra iväg med en liten bebis heller. Det ska stämma med mat och sovtider mm.
Sen finns det ju som sagt de som verkligen gillar att vara hemma men ville bara berätta hur jag har kännt så att du vet att du inte är ensam om du skulle känna så...

Kanske är det rädsla som ligger bakom din sambos inställning till föräldraledighet? Att han är rädd att han inte ska fixa det?
Du kanske kan locka med den jämställdhetsbonus som finns idag? Beroende på hur lika man delar på föräldradagarna under barnets första år så kan man få tillbaka upp till 13 500kr på skatten. Inte helt fel. =) Kan ju väga upp en del av den förlorade inkomsten.

Men hur som helst, vill du att han ska ta del av föräldraledigheten så tycket jag att det är viktigt att du sätter ner foten och förklarar att du inte heller vill vara borta från jobbet för lång tid. Barn är inte så roliga i början. Då är det mest, mata, byta blöja och sova. Det behöver man inte tycka är mer roligt bara för att man är mamma.
Väljer du att vara hemma mest så låt pappan ta kvällarna (om han nu hade möjlighet att jobba hemmifrån). Pumpa mjölk på dagarna så att han har att ge så att han verkligen får ta ansvaret. Du ska INTE finnas där som en nödlösning. Det är att göra sig själv (och barnet) en björntjänst. För det är så himla lätt för pappan att lämna över när det blir jobbigt. Ännu svårare att som mamma inte lägga sig i det pappan gör. Han måste få göra på sitt sätt. Som nödvändigtvis inte måste vara precis så som du gör det. Så det bästa är att du inte är där alls. Nu pratar vi om ett par timmar eller så. Då behöver du inte heller känna dig så låst. Du kan ta en promenad, fika med en kompis eller göra något annat som ger dig energi.
Jag kan tycka att det nästan är ännu viktigare att han är hemma om det är så att han jobbar borta i veckorna. Ett litet barn glömmer snabbt...
Min mardröm är att det bara är jag som kan natta, trösta eller duger till för barnet. Det sitsen vill jag inte hamna i och därför var det viktigt för mig att försöka dela så mycket som möjligt på ansvaret.
Det kan ju inte heller vara så kul som pappa att bli "ratad" hela tiden....

Nu var det ju inte ett problem för oss att min sambo skulle vara hemma eftersom han gärna ville det. Nu fyller vår dotter ett år och jag är hemma igen med henne. Så mycket roligare! Nu är det en liten person, full i bus och man kan åka iväg och göra saker, gå på öppna förskolan, bada och vara ute i lekparken. Dessutom passade det bra då vi väntar tvåan i slutet av jan och jag har ett ganska tungt jobb samtidigt som min sambo började nytt jobb. Så jag tar i slutändan mest föräldraledigt men min sambo har ändå fått en förståelse för vad det innebär att vara hemma med ett litet barn. Att det verkligen inte är någon semester... Han som skröt för sina kompisar att det skulle bli så sköööööönt att vara leeeedig i 6månader....

Rent ekonomiskt för den som är hemma mest så tycker jag att den som jobbar kan betala in en summa pengar varje månad för pensionssparande. Det är ju inte bara nu som det kommer att kännas i plånboken att man är hemma.

Hoppas du ursäktar att detta blev ett jättelångt inlägg men det här är ett ämne som verkligen får igång mig....

Kan ju säg att det tog mig ca 15min, sen var allt som vanligt igen....Är det ett helt nytt jobb i en helt ny branch som man inte jobbat i tidgare så kanske det tar lite tid. Men det gör det ju även om man inte varit hemma med barn. Är det "sitt gamla" jobb man ska tillbaka till så sitter det i ryggmärgen....

Jag tycker du har fel i att man bara ska tänka på barnets bästa. Ni är ju 3!!
Ditt bästa och pappans bästa är minst lika viktigt.
Om han inte vill vara hemma på heltid halva tiden, så mår ju varken barnet eller pappan bra av att han är det isf. Och på köpet mår du dåligt o blir stressad för att du ska skynda dig hem och låta pappan komma iväg lite för att han vantrivs i rollen som hemmapappa! Och vips mår ni alla tre dåligt. Fast ändå är det barnet som mår bäst eftersom den är så liten och inte förstår. För ingen av er vill ju igentligen smitta av er stress o oro på barnet.

Ja det är ett drastiskt exempel, men så kan det mycket väl bli om man inte är flexibel, och tar dagarna som dom kommer.

Jag tjänar mest, så vi "förlorade" ganska mycket på att jag var hemma. Men vi vann så otroligt mycket mer. Okej att vi har det så bra så pappan är hemma på fredagar.

Det blir ju till vad ni gör det. Klart han ska kunna ha eget ansvar över barnet, känna sig lika säker som du. Men det blir INTE bättre för att du tvingar honom att ta ut halva föräldraledigheten.
Det handlar om hur ni sköter hemmet idag! Delar ni på ALLT?! Disk, tvätt, städ, mat o handling?
Om inte så är det där ni ska börja. Annars löser sig det där med blöjbyten mm om du bara släpper in honom när han är hemma på helgerna mm.

Trivia, jag tycker det var ett jättebra inlägg. Det är precis så jag känner och resonerar också. Många tänktvärda ord.

Självklart tycker man annorlunda när det är ens egna barn, men jag tycker inte spädbarn är så fantastiska. Söta och gulliga på sitt vis, men jag har inget behov alls av att gulla med andras ungar. Jag tittar lite på dem och säger "Åh så söt, och vad lik dig/pappan/morfar han/hon är" och sen är jag nöjd med bebisprat. Har ju några (barnlösa) kompisar som ska förhöra sig om precis allt, men det intresserar mig inte alls.

Jag vill gärna ha barn, men är inte alls förtjust i andras ungar helt enkelt :P Längtar efter att ha en familj att ha roligt med, men mig hade det inte gjort något att spola framåt lite tills man faktiskt har att göra med en person som man kan prata med... Så jag tror inte jag kommer tycka det är så värst mycket roligare än vad han tycker, precis som du säger...

Sedan var det ju nån undersökning för nåt år sedan som visade att många barn hellre valde att prata med "ingen" än med pappa. Det är ju så tragiskt så man mår illa... jag gick lika ofta till pappa som till mamma när jag var liten, och har nog alltid varit pappas flicka... Det var ofta han som nattade och fixade välling på kvällen, skjutsade till stallet och hämtade i skolan. Kanske när man blev tonåring att man gick mer till mamma (man var ju tjej), men jag är så glad att ha haft en "riktig" relation med en väldigt närvarande pappa.

Ja nu tittade jag utifrån min situation och jag är som sagt snart utexad och i en helt ny bransch, sånt tar ju några år att komma in i och skulle vi få barn efter att jag arbetat ett år tror jag det tar längre än 15 minuter. Men alla har ju olika situationer såklart.

Självklart är vi tre, och jag menar inte att vi ska försvinna (ve och fasa att tappa sin egna identitet och att bara bli "hej det är jag som är Adas mamma" när man är bland folk, hellre dör jag). Men jag anser också att det är upp till var och en att göra det bästa av att vara hemma. Trivs man inte hemma får man hitta på saker att göra. Är man två att skaffa barn så är man också två att dela på både det roliga och jobbiga. Dessutom är han den som är mest drivande i barnfrågan. Jag har inget emot det nu - vi har alla förutsättningar färdiga som jag vill ha innan jag vill skaffa barn, men hade det enbart varit upp till mig hade jag nog väntat ett eller två år till (han är några år äldre, jag är 24).

Varför är det så självklart att han är den som kommer trivas minst med att vara hemma? Jag ser det verkligen inte som självklart att jag kommer trivas bättre hemma än vad han gör, och jag tror faktiskt inte han hade skyndat sig hem för att avlösa mig i samma situation... han tycker liksom att det är inbyggt i mammor att ta hand om andra, meden jag aldrig varit en tjejig tjej på något sätt, och har inget omhändertagande inbyggt i mig alls annars. Jag är inte uppfostrad att sköta ett hem på det sättet, utan har hjälpt pappa i hans verkstad och bara lekt med pojkar eftersom det var de som bodde nära när jag var liten. Jag är värdelös att laga mat, men jag kan köra vilken stor maskin som helst (fast ju jobbar jag på kontor) :P

Dock är han lite "gnälligare" och gör sig till ett offer när han ledsnat på något medan jag är lite mer typen som gillar läget när det kanske inte är så kul, vilket gör att han förmodligen kommer tycka att han vantrivs med det så himla mycket mer än jag (om han vantrivs dvs, det är ju inte alls säkert) och att jag kanske ger mig bara för att jag inte orkar lyssna på honom. I ett par månader får man faktiskt bita ihop, sedan är jag mer än öppen för att vi ska dela på det några dagar i veckan var. Det tror jag är hälsosamt för både barnet och dess föräldrars relationer med varandra och "livet utanför".

Nu veckopendlar ju han, så i veckorna sköter jag självklart hemmet mest eftersom det är jag som är där och stökar ner... på helgerna storstädar vi (vi börjar i varsin ända och jobbar oss mot mitten). Storhandlar gör vi också alltid gemensamt på helgerna. Tvätten gör jag eftersom han tvättar sitt i lägenheten, så det är i princip bara mitt, och det gör jag helst i veckorna ändå. Jag byter däck på bilen (bara jag som använder den), klipper gräset etc och annat "manligt", han lagar nästan all mat och diskar när vi är hemma båda. Så vi delar faktiskt på det mesta nu också... Vi tycker det är lika tråkigt båda två, så då delar vi på det så ingen behöver "lida" mer än den andre :P

Ja precis. Men då beror det ju inte på att du varit hemma med barn utan på att det är ett nytt jobb....Fast om man som mamma inte heller vill vara hemma på heltid mer än halva tiden är det mer rättvist att tvinga mamman då? Blir det bättre för barnet? Den situationen borde ju bli lika illa eller hur?
Sedan är det väl ett ansvar man väljer att ta om man nu planerar en graviditet. Man kan ju liksom inte bara välja gobitarna och det som man själv tycker är roligt....Ja där är vi nog ganska lika. Å jag tycker verkligen inte att alla bebisar är söta. Men sitt eget barn är nog alltid vackert i mammas eller pappas ögon. =) Hade knapt bytt en blöja innan vi fick vår dotter. Hade jättesvårt för småbarn innan mina syskon fick barn. Nu kan jag hålla små nyfödda och tycka att det är ganska mysigt. Innan blev jag mest stressad och nervös när folk frågade om an ville hålla och gjorde det mest för att inte verka oförskämd...

Fast jag tycker nog ändå att det beror på att man varit hemma med barn, hade man inte varit hemma med barn hade man ju kommit in ordentligt i rutiner om man jobbat 5 år i sträck. Man kommer ju ändå ur fas och får på något sätt börja på noll... Så det är nog ändå en kombination... Skit samma, nu ska jag inte sno tråden mer. Hoppas TS kommer fram till något bra :)

Det jag skrev var bara ett drastiskt exempel på hur det kan bli, om man har otur.
Klart det lika gärna kan vara mamman.

Det du tar upp om dig själv är praktiska saker som inte formar din personlighet. Jag gillar bilar, jobbar som byggingenjör, lagar gräsklipparen när den går sönder mm mm. Men jag älskar oxå rosa, mina vänner säger att jag är världens bästa mamma OCH världens bästa kompis som tycker om att gå på teater, krogen och träna
Men det säger ändå inte mycket om mig, mina värderingar och mitt förhållande till min familj.

Jag tycker du verkar iaf ha skapligt bra värderingar! men det MÅSTE inte vara 50/50 det kan lika gärna vara 40/60 eller 60/40. osv..
Så fortsätt diskutera med din man om framtiden.

Absolut! Huvudsaken att man kommer fram till något som passar båda.

Jo, men om båda tycker det är lika jobbigt/tråkigt att vara hemma så tror jag nog det i många fall faktiskt blir mamman som får stryka på foten och ta ett större ansvar. Självklart kan det lika gärna vara mamman, men att vända på ditt exempel till mammans fördel hade nog inte så många gjort, för det är "onormalt" för en mamma att inte vilka vara hemma med sitt barn. Det är liksom det som "samhället" förväntar av en nybliven mamma, att hon är hemma med barnet en stor del av dess första tid. Självklart finns det praktiska fördelar med det de första månaderna när/om man ammar. Men det är en ganska kort tid trots allt, och sedan finns det inget som "kräver det".

Praktiska saker kanske, men de som känner mig skulle nog säga att det är i linje med mig som person. Jag är inte uppfostrad och uppväxt med att vara en tjejig tjej som städar, stryker, tvättar etc. Jag är nog ganska grabbig på många sätt och så även till min syn på saker runt omkring mig. Jag tänker inte ta ett större ansvar hemma på något sätt bara för att jag är kvinna, men det är något som förväntas av mig - oftast av andra kvinnor. Man är en dålig mamma om man inte är hemma ett helt år med sitt barn... Jag vill inte det. Jag förstår inte vad det skulle ha med att vara en bra förälder att göra (en pappa är ju ofta minst lika bra som mamma).

Självklart måste det inte vara 50/50, och det tror jag inte det kommer bli heller. Inte med första barnet åtminstone... men jag vet nog många som skulle rynka ihjäl sin panna om det blev 40/60 med pappan mest hemma, för pappor förväntas inte vara lika bra föräldrar till ett litet barn, utan det är när det ska börja sparkas fotboll som de är fullvärdiga föräldrar. För mig är det viktigt med ett jämlikt förhållande, för jag tror inte man kan lära sina barn jämlikhet om man inte jobbar på det aktivt själva.