Så otroligt besviken på min mamma :´(

Usch då. förstår dig precis. Min mor har precis gått isär med sin sambo sedan ca 20år tillbaka så hon har haft jättejobbigt år. men jag är ändå ledsen och besviken på att det enda jag hört om bröllopet är att tur inte hon gifter sig för det låter så jobbigt osv osv. aldrig liksom glad nyfiken utan mer vad ska hon ha på sig. vad jobbigt. måste hon hålla tal. jobbigt.
för några dagar skrev jag lååånga sms om det jag kände å jag gråtit för det inte känns så kul att inte kunna prata med sin mamma om det..hon fatta inte riktigt först. men efter nån dags tystnad skrev hon iaf förlåt.

Men här om dagen tänkte jag berätta vilket datum vi satt. det håller vi eg hemligt, men ville få se någons reaktion och glädje. så som du. men hon lyssna knappt så sket i det :(
Så förstår du känner dig sårad alltså.
Den reaktionen du fick va typ samma som vi fick av mina svärföräldrar när vi köpte hus och även när vi skaffade barn.. även om de itne använde de orden

Du får helt enkelt pigga upp dig med att berätta för någon du vet kommer bli glad för din skull..så du kan få känna lite glöädje iaf..för denna stunden får du aldrig tillbaka..så försök strunta i mamma nu och hitta nåt som gör dig glad..å säg till henne hur du känner. jämför med andra som är glada för sina barns skull

Det jag menade med det..va lite att en sådan här stund är stor för dig, oss. det är så dåligt av andra, speciellt så nära om familjen, ska förstöra en unik känsla man inte ens någonsin får egentliegn då inte allt för många gifter sig i sverige.

Så ditt fokus borde vara att vara glad nu.. lättare sagt än gjort dock. jag har fortfarande inte släppt att min blivande makes bror itne tyckte det va rätt att vi skaffade barn förrra året och förstörde vår glädje då eller hans svärfar fick vårt firande av köpt hus blev helt förstört för han tog bara upp skit med huset..EFTER det är köpt..då går det ju iinte göra nåt åt det..då är man glad för andras skull eller håller käft..samma för din mor!!

Nej men gud va jobbigt att hon reagerade på det viset. Jättetråkigt, verkligen.

Hade det varit min mamma skulle jag antagligen tycka att en så stor sak är vad som får bägaren att rinna över, och konfronterat henne - antingen om alla avundsjukefasonerna eller iallafall bara om varför hon inte kan glädjas med dig över det här.

Men vill du inte prata med henne om det så borde du antagligen iaf låta allt lägga sig ordentligt först innan du tar ett beslut om att bara klippa banden eller vad du nu tycker känns bäst. Känner du likadant när dammet lagt sig, så absolut - gör det. Men det finns ju en chans att du känner annorlunda när du inte är lika arg på henne över det längre - oavsett hur liten chansen är.

Men kramar till dig iallafall, jobbigt...!

Men hallå! Stopp! Varför pratar du inte med din mamma? Vill du inte veta varför hon inte är glad för din skull? Din mamma hade en otrevlig och trist attityd mot dig men du väljer ju själv hur du vill behandla andra. Vad svarar du när dina barn i framtiden frågar dig varför du och mormor bråkar så mycket? "Jag vet inte?" eller "för att hon är dum?"

Det kan verkligen vara befogat att klippa vissa relationer, så det är inte det jag säger, men det kan faktiskt bli så att er relation inte går att laga för att ni har sårat varandra för mycket. Klippa kan du ju göra när som helst, senare också. Jag skulle vilja veta varför saker är som de är även om jag inte kan ändra nåt på egen hand. 

Undrar också om det verkligen är så att du inte "bryr dig om att fråga"? Jag tror du bryr dig jätte, jättemycket annars skulle du inte vara så ledsen och besviken. Kram till dig!

Vissa föräldrar klarar inte av att vara vuxna föräldrar. De stannar av olika anledningar kvar i att vara och reagera som barn. Om man har den typen av förälder, är det inte så lätt att veta hur man ska bete sig som "vuxen". Men det är alltid bra att tänka igenom noga, innan man fattar stora beslut. Jag respekterar att du kanske kommer välja att inte bjuda din mamma på ert bröllop. Men jag skulle verkligen inte vilja att du ångrar dig i framtiden. Kan du tänka dig att sätta dig och försöka sätta ord på hur du känner, och vad du vill ha svar på, från din mamma? Ibland kan det kännas lättare om man gör det, enligt min egen erfarenhet. Om du, när du är lugn och sansad, talar om för henne att du upplever det som att hon inte gläds med dig när det går bra, osv, kanske hon får sig en tankeställare. Eller så får du chansen att fråga henne varför hon känner så. Tanken på att hon inte ska vara med på er bröllopsdag delar jag, såvida hon inte kan ge dig och din blivande make en bra dag, där ni känner att hon vill dela er lycka och glädje. Om hon inte kan det, har hon inget där att göra! Men om man ska dra det så långt man kan, bör du väl fundera på om hon ska vara kvar i barnens liv, om du känner att hon inte kan visa dig respekt. Än är de kanske för små för att märka vad du reagerar på, men när de blir lite större, kommer de undra varför mormor är så stygg mot dig. Vill du det? Kan du hantera det? Det handlar nog om så mycket mer än man kan tro, vid första anblicken. Men om hon inte kan respektera dig och de val du gör, får hon kanske finna sig i att förlora dig och din familj. Det är då rimligt att hon iaf får chansen att välja, innan du fattar det beslutet åt henne. 

Samma reaktion fick jag av min mamma när vi berättade att vi skulle gifta oss, efter 13 år.
Men hon blev chokad! Men det är ändå inte okej. Hon ringde dock dagen efter och bad om ursäkt och gratulerade osv.

Jag håller med o tidigare "talare"
Prata med henne!!! Ge henne en chans att förklara sig.

jaaa mammor i all ära men ibland är de "bara människor"  
Jag som många andra har haft bilden av föräldrar som de människorna som alltid gör det som är perfekt för oss barn... jaa precis som det var när vi var barn... i jämförelse så förväntade du dig TS självklarheten i att din mammas reaktion skulle vara att hon uttryckte sin glädje för dig för att det förväntar man sig från sin mamma. precis som man när man var barn förväntade sig att mamma plåstrade om knät när man ramlat. punkt slut. men. jag har insett att den perfekta bild vi har av våra föräldrar, den förändras i takt med att vi blir äldre.
Eller snarare att våra föräldrar är de samma men vi barn  växer upp och ser nu dem för dem det är i mer komplicerade situationer än "plåster på skrubbat knä"...

Din mamma kanske bara är så att hon blev paff och behöver lite tid att smälta det. För det på tal igen, är hon lika avig så skulle jag om det gällde min mamma helt enkelt bara utesluta henne detaljerna om det nu är det hon vill. Hon får en inbjudan som alla andra och får själv välj sin delaktighet. Självklart vill många ha sin mamma vid sin sida men ibland fixar mammorna inte det, helt enkelt.

Jag och min M2B står nu i den pikanta situationen att hans mamma från början erbjudit sig att vara den som åker hem tidigare från bröllopsfesten med våra små barn men nu är hon sur över det och undrar varför jusst HON ska måste lämna festen ... hon tycker nu att min mamma ska hjälpa henne och också lämna festen tidigare med barnen. Min mamma tycker det blir orättvist eftersom HON är den som tar hand om barnen under dagen samt på festen... Jaaaa detta är våra mammor som vi självklart förväntade oss skulle jubla över att få ta hand om sina barnbarn och finnas där och ställa upp på allt nödvändigt för att vår dag skulle bli så perfekt som möjligt för oss som brudpar... men... mammor är "bara människor" och jaaa en aningen själviska ibland...

TS, jättetråkig reaktion från din mamma. 

Det låter som att ni inte alls har en bra relation och jag tycker att du för din egen sinnesfrids skull borde ta och sätta dig ner med henne och prata ut.

Kan du det utan att ha taggarna utåt tror du? Det är väldigt svårt att vara vuxen när man ska prata med sina föräldrar. Det blir lätt "tonårsutbrott".