Med gråten i halsen!

Måste medge att jag blir lite förfärad över era, anonym och TS, inlägg.
Ni är helt enkelt inte redo att ingå äktenskap!!!
Ledsen att behöva säga det men så är det!

Att kontrollera varandras kontoutdrag, att inte få äta när man är hungrig, att lämna förlovningsringen på köksbordet och sätta sig i bilen o tjura.. osv osv är inte okej i ett förhållande.
Klart man får bråka och ha meningsskiljaktligheter, men man måste ju kunna prata om saken!
Man ska vara lika delaktiga i planering för ett bröllop som för hela framtiden. Ge och Ta, ge o ta..
Ni båda borde verkligen ta o fundera över era sitvationer!!

Fast som jag förstod det handlade det inte om att inte få äta, utan om att äta ute på jobbet istället för matlåda, och har man gjort en sådan överenskommelse (kanske av ekonomiska skäl) så är det ju inte okej att bryta det tycker jag. Hade man haft tillgång till varandras kontoutdrag så hade hon ju sett om det gick åt mycket pengar på restaurangmat (men det borde de ju kunnat prata om ändå..). Sedan tycker jag väl också att det är en lite väl häftig reaktion att bli så osams om saken att den ena sover på soffan.

aha...ja så såg jag det inte som! tack för det.
Men ja, vad är det för förhållande om man inte kan prata om saken med varandra.

Tack för alla kommentarer! Orkar inte svara just nu. Sitter och väntar på att min m2b ska komma hem. Så ska vi sätta oss ner och diskutera. 

Jag kan ju tycka att man inte MÅSTE vara lika delaktiga i planeringen för ett bröllop. Har man kommit fram till och bestämt tillsammans att man gör på ett annat sätt, precis så som någon annan redan skrivit tidigare så är det för mig helt okej.
Så gör vi här hemma. Jag har en sambo som tycker det är alldeles för lång tid kvar (28/7-12) och för att jag ska få något av det jag vill ha med så får jag ta tag i det själv. Men så är jag säker på att min sambo kommer att hjälpa mig när det börjar närma sig. Och skulle jag be om hjälp att bestämma saker och ting så är det ju klart att han bestämmer tillsammans med mig, men att sitta ner med allt det andra överlåter han till mig.
Så att man ska vara lika delaktiga båda två är ju olika från par till par. Och jag mår inte dåligt över att jag är den som kommer göra det allra mesta. :D

Till Fröken Emma: Jag tycker nog ändå inte att du borde komma med pekpinnar när det gäller att tala om att andra är redo att gifta sig eller inte. Jag har nyss läst ett inlägg i en annan tråd, där det är tydligt att du själv i så fall inte är så särskilt mogen eller redo. Har någon bett om din åsikt? Eller tycker du att du kan så mycket, att du har rätt att säga till främmande människor att de inte bör gifta sig? Det är ganska starka ord att säga till någon annan, tycker du inte? Vad har du för rätt att döma, Fröken Emma? Vet du hur andras förhållanden ser ut för övrigt? Jag tycker att det är mindre konstigt att man tar av sig ringen och rusar ut genom dörren, än det är att man, som jag läst i en annan tråd, stannar i ett förhållande där mannen använder droger trots att kvinnan väntar barn. Det är väldigt olika vad man har för temperament, och det ska ingen annan komma och klanka ned på, tycker jag. Allrahelst när det inte är det som ts vill ha råd om. Och om man nu inte kontrollerar lönespec och kvitton, får man då inte bli chockad över att få veta att sambon gått bakom ryggen och struntat i en överenskommelse som gällt sedan lång tid, just pga dålig ekonomi? Vad menar du att jag ska göra, förutom det jag gör, dvs vi går i familjeterapi sedan flera år tillbaka, det fungerar bättre nu. Han går dessutom hos psykolog, bla för att lära känna sig själv bättre och bli bättre på att bemöta sin familj på ett just sätt.  Men trots det har sambon en hel del problem med att klara av att vara ärlig och rakryggad. Det blir bättre, eller jag har åtminstone trott det. Men vi har haft det tufft, vill inte ge upp vårat förhållande, och vår familjerådgivare tycker att vi gör det jättebra! Vi har gått igenom en hel del, skulle tro att det är många som inte hinner gå igenom hälften ens under sin livstid, med sjukdom och annat elände som vi inte har valt. Jag blir rent förbannad av att någon högdraget spyr ut sin åsikt att vi inte är mogna att gifta oss, eftersom det inte är någon annans beslut än vårt eget. Så banne mig om jag eller ts ska behöva fråga dig om vi får gifta oss! Sköt du dig själv, tycker jag. Du verkar ha nog med det...

Jag håller med "Anonym" lite grann. Man ska inte döma andra utan att veta alla detaljer, och det kan såra mycket att få höra så hårda ord när man redan är ledsen och förvirrad som det är. Jag kan meddela att jag och min sambo, bara som ett exempel, har en mycket bra kommunikation och pratar om allt, men när vi väl blir osams/grälar så kan det bli ganska rejält pga att vi båda är rätt känsliga. Att rusa ut och slänga ringen på bordet behöver inte betyda att förhållandet är dåligt, bara att man måste jobba mer på att hantera den typen av situationer bättre. Alla kan bli bättre på att kommunicera, det är inget man nånsin är "expert" på tror jag.

Tror det är vanligt att den blivande bruden funderar mer på bröllopsplaneringen än den blivande brudgummen (fast självklart finns det undantag), och man får acceptera varandras olikheter och behov. Tvinga inte den andra till något som han/hon inte vill, så blir nog båda nöjda.

Ledesn Anonym, men jag har inte ändrat åsikt!
Du har bara förstärkt det jag tyckte från början.

Det är tråkigt att ni har fått gå igenom mycket i livet, men ni har inte ensamrätt på det. Men jag använder inte det som har hänt oss som ursäkt. Vi har ist väntat med att gifta oss.
Och nu är tiden rätt. Vist kan det hända oföutsedda saker på vägen och då får vi ta ett steg tillbaka och verkligen se om det fortfarande är rätt tid. Herregud. Det är bara ett bröllop, och ingentig kommer att ha förändrats efteråt!!

 

Tack anonym! Precis så kände jag också när jag läste det. Jag blev väldigt ledsen. Jag tycker inte att någon har rätt att komma och säga att vi inte ska gifta oss när personen inte känner oss och vet hur vi har det annars!!

Så Fröken Emma, tänkt till lite innan du skriver. Dina kommentarer kan vara väldigt sårande, speciellt i en sån här situation.

Anonym, hoppas att allt reder upp sig hos er! Kämpa, kämpa!

Tack till DIG, ts! Jag känner att jag sitter här och är så ledsen och upprörd att jag har svårt att formulera mig tom! Jag har nästan lust att avregistrera mig nu. Här kommer en människa och tycker sig vara så mycket bättre än oss, och använder sig av riktigt dryga och rent elaka kommentarer. Vad kan driva en människa att göra så?  Förhoppningsvis slipper Fröken Emma utsättas för någon som gör henne lika ledsen, som hon gjort oss. Den här typen av påhopp och elakheter skulle jag helst vilja slippa se överhuvudtaget. Hör den hemma på ett forum där medlemmarna är myndiga, och förmodas ha uppnått ett minimum av mognad? Känns mer som Lunarstorm än Bröllopstorget. 

 

Ledsen, vet du ens vad det är? Du har iaf gjort både mig och TS riktigt ledsna med dina kommentarer. Jag tycker synd om dig, om du inte förstår att man sårar och kränker andra människor om man skriver som du. Om du vet det, och gör det ändå, är det inte synd om dig. Då är du enbart elak! :o( Jag skulle vilja be dig att du reflekterar över hur du bemöter andra härinne. Vissa kanske tycker det är ok att köra på som en ångvält, och strunta i hur det man skriver påverkar den man skriver till eller om. Men du vet inget om hur våra liv ser ut, och du har ingen som helst rätt att döma, så som du gör. Jag vet att när man gör som du, är det oftast för att man är liten inuti, men det gör inte att jag blir mindre ledsen över hur du klankar ned på mig och ts. Det är ingen ursäkt. Jag ska fundera på om jag överhuvudtaget vill stanna kvar på ett forum, där jag utan att be om det, kan få din typ av "sanningar" kastade i ansiktet. 

Att männen inte är med och planerar är ganska vanligt verkar det som, jag och tycker inte heller att man kan vara så hård på att de prompt måste vara med! I ett förhållande handlar det naturligvis om att ge och ta, men det handlar om att man bidrar med olika saker i en relation. Tex så kan den enda personen vara impulsiv och dra iväg sin partner på äventyr, medan den andra är den som bromsar när det behövs och har mer fötterna på jorden. Det är så ett förhållande funkar! Man ger och tar, men jag ger en sak och min man en annan. Jag betalar alltid räkningarn här hemma, min man klipper gräster. Tycker inte är så konstigt alls.

 

Men ni måste förstås få planeringen att fungera. Ett tips jag har är att sätta dig ner med din man och diskutera igenom vad han vill och du vill, och hur ni ska mötas där ni inte är överens. Om du tycker att det är roligt att vara drivande i planeringen men han inte är så intresserad, så låt det vara så! Men om ingen av er riktigt vill planera så kanske ni ska ändra typen av bröllop till ett lite enklare? Eller be någon annan om hjälp.

Jag tyckte det var kul att planera, så jag gjorde det mesta av planeringen.
När jag ville veta vad min man tyckte så skrev jag ner olika alternativ på ett papper, tex: 3-4 förslag på lokal med lite om för och nackdelar på varje lokal. Och så sa jag: vill du vara med och bestämma om det här så borde vi titta på det nu. Ibland sa min man vad han tyckte och jag kunde gå vidare, ibland sa han: det spelar ingen större roll för mig och då rådgfrågade jag mina vänner istället och bestämde utifrån det. I början tyckte han att jag bara tjatade bröllop, ett helt år i förväg kunde han inte förstå att vi var tvungna att planera. Men allteftersom tiden gick och ju mer jag kom med till min man, ju mer kände han att han ändå ville ha ett ord med i laget.

Att hitta ett sätt att kommunicera är viktigt för att ert äktenskap ska kunna fungera. Det behöver man ofta jobba med hela tiden under en relation, man blir aldrig "färdig, så nu kan vi gifta oss". Men det är en fördel om ni i alla fall känner att ni har hittat ett sätt att försöka på, så att ni inte behöver rusa ut till bilen mitt i natten.

Det ni däremot måste känna, båda ni Anonyma, är om ni känner att ni blir behandlade med respekt och kärlek av era män. Kommunikationsproblem är en sak: dåligt behandlade är en helt annan!

 

Detta blev lite långt - hoppas ni orkar läsa :D

Tack, Dejli, det var precis så det var. Eftersom vi har en tuff ekonomisk situation, jag har inte ens femtusen efter skatt, behöver vi vara försiktiga med vad vi lägger pengarna på. Han har tidigare tagit lån i smyg, och höll på att ställa till så att vi inte kunde behålla huset. Men vi lyckades reda ut det på banken. Där lovade han både mig och de som gav oss ännu ett lån, att han aldrig mer skulle smyga med räkningar eller pengar igen. Alla kort på bordet!
Jag gillar inte att sova på soffan, men han är så barnslig att han rätt som det är, drar iväg in i sovrummet och lägger sig i sängen. Jag vill hellre reda ut allt innan vi somnar, även om det blir sent. Han tycker att det är bättre att stoppa och "fortsätta" nästa dag, vilket i praktiken betyder att vi ska pussas och låtsas som om inget har hänt. Det fungerar inte för mig, men det räcker ju inte att en vill för att man ska lösa problem. Vi har gått i familjerådgivning i flera år, och det har hjälpt en hel del. Han kan inte längre lägga allt ansvar på mig, utan får lov att se sin egen del i det hela...efteråt, när vi är hos familjerådgivaren nästa gång. Så lovar han att han ska skärpa sig osv, men så får han återfall emellanåt. Om man inte får gifta sig förrän man är säker på att man aldrig mer blir osams, kan jag nog aldrig gifta mig. Jag tror inte på den typen av påståenden, som Frk Emma kommer med, att man har löst alla problem för alltid och att tiden är rätt. Ett förhållande måste man alltid jobba med, man blir aldrig färdig med det.
Jag har trott att vi har haft det riktigt bra, älsklingen och jag. Vi har inte bråkat på ett år, och jag har känt mig trygg med att han har slutat gå bakom ryggen på mig. Men så kom då detta, när jag råkade sitta bredvid honom när han läste mejl på fb, och en jobbarkompis frågade om de skulle äta pizza som vanligt... Eftersom vi har mycket begränsad ekonomi, innebär det att vi i princip aldrig äter pizza hemma, utan vi äter hemlagad mat. Barnen och jag far inte illa av att äta den maten, men det kändes inte roligt att veta att han unnar sig pizza, samtidigt som vi får låta barnen ärva skor efter varandra osv. Jag blev otroligt lessen och sårad. Ännu värre blev det när Frk Emma kommenterar så plumpt. Jag har svårt för besserviesser-typer, som tror att de är guds gåva till mänskligheten, ungefär. Fattar inte varför man känner behov av att trampa på nån som redan är lessen, och säga att man är väldigt säker på sin sak. Det är bara så elakt, att jag undrar vad som hänt i hennes liv, som gör att hon måste trampa på andra, svaga?

OK, nu får det vara nog. Anonym nu tycker jag allt du gått över gänsen något. Visst du blev såras av det Fröken Emma skrev men nu har du tagit upp det i flera inlägg som inte ens har med henne att göra så nu tycker jag allt du sårar och beter dig mer elakt mot henne än vad hon någonsin gjort mot dig. Om man inte tå åsiter om sin relation ska man inte heller skriva om den i ett offentligt forum.

Anonym, jag tänkte bara säga att jag tycker att du (och ni båda) är tuff och stark som väljer att kämpa för ert förhållande trots många svårigheter. Många skulle säkert ha gett upp för länge sedan när det har förekommit hemliga banklån och liknande. Du har all rätt att bli besviken och sårad över att han bröt er överenskommelse gällande att äta ute. Men jag kan tänka mig att han jobbarkompisar omedvetet pressar honom att komma ut och äta. Det kan ju hända att dom inte har en aning om hans ekonomiska situation. Säkert är det så att han slits mellan att vilja följa eran överenskommelse och att gå ut på stan och käka med kompisarna. Det är förstås inte lätt för någon av er men ibland faller man för frestelsen. Men hur som helst, kämpa vidare, ni har kommit otroligt lång väg redan!

Problemet är att försöka ändra en annan människa, det går inte, vill de inte förändras så händer inget och  även om det vill så kommer de falla tillbaka till gamla spår av och till.  Ingen annan människa kan förändra en annan.

Och vill man ha ett fungerande äktenskap så måste man kunna tala, man måste kunna lösa  problem tillsammans, det handlar om det inget annat.

Att gifta sig och hoppas ett dåligt förhållande ska bli bättre funkar inte, de man hade innan  får man efteråt.

Jag är en av dem som enligt vissa gav upp förtidigt  men  att ha någon som  inte respekterar en, älskar en och  kan prata med en ger ett väldigt ensamt äktenskap, man blir trött av att försöka hålla näsan över vatten ytan hela tiden. År av par terapi  gjorde inte saker bättre, eller jo men bara  en vecka efter samtalen, sen var han tillbaka i samma gamla spår igen.
Jag gav upp, kastade in handduken och sa hejdå eftersom jag veta  att äkta kärlek handlar om tilllit och respekt och gemenskap.

Dessutom om föräldrarna  inte prata och respektera varandra så lär sig barnen att de så man  behandlar någon man älskar.
 

Hur har det gått, ts? Jag hoppas verkligen inte att du tog illa vid dig av att få en del av kommentarerna härinne. För mig är det ofattbart att någon kan säga så där, det är ju rent ohyfsat. Men det är absolut inget att fästa sig vid. Och att gå i familjerådgivning är verkligen klokt, där kan man få mycket hjälp med att lära sig att hantera konflikter. Det är otroligt omoget att tro att man kan vänta så länge, att man slipper konflikter i framtiden. Däremot är det bra att lära sig att hantera dem. Även om man har kort stubin, kan man få ett lyckligt äktenskap. Det är så självklart att man inte borde behöva skriva det. Däremot har inte alla så lätt för att respektera andra, allrahelst de som är olik en själv. Vissa vill kämpa för sin kärlek, även om andra tycker att man ska ge upp. Andra ger upp fastän omgivningen tycker att man ska kämpa. Vad som är rätt, kan bara den enskilde säga. Ingen annan! Men det är lättare att lyckas, om var och en är beredd att stå för sina fel, än om den ene bara tycker att allt är den andres fel. Våga tro på er kärlek! Ingen annan har rätt att döma. 

Ett bröllop är inte bara en person som gifter sig, utan två. Dessa personer skall då vara lika engagerade,är man inte det finns en stor risk att den ena personens engagemang sjunker drastisk. Jag är vanligtvis den drivande personen i vårt förhållande och när vi skulle börja planera inför vårt bröllop så gav jag min kille ett ultimatum: om vi skall genomföra detta så skall det göras som ett team, inte som ett projekt där jag tjatar för att du skall göra din del. Min kille var helt med på detta till en början. Jag märkte snabbt att så inte skulle vara fallet. Detta accepterar jag inte och har sagt att jag gör inte en grej till och kommer inte att nämna något om bröllop förrän han visat engagemang och "bockat" av saker. Jut där står vi nu. Gör han inget, så blir det inget. Då får man rätt snabbt reda på om detta är en person man vill gifta sig med/leva sitt liv med.

/Nöj dig aldrig!