Skäms och vet inte vad jag känner...

Jag är också nitton och jag ska gifta mig med min prins om 18 dagar :D Vi har varit tillsammans mer än 2,5 år och under tiden har jag aldrig någonsin haft ögon för någon annan, trots att vi delvis haft en distansförhållande. Det finns liksom inte på kartan att tänka på någon annan och jag vet att han inte gör det heller.

Din osäkerhet beror säkert på att ni inte träffas så ofta, ibland när man inte träffats på länge så känns det nästan som att känslorna lägger sig till vila och man minns inte exakt hur mycket man verkligen älskar personen förrän man träffas igen och kommer ihåg hur fantastisk han är. Fast det har aldrig fått mig att tänka så, men kanske det är så för dig? Ni har ju inte varit ihop så länge heller, så det kanske inte känns skrivet i sten riktigt än?

Vet inte riktigt syftet med den här tråden, vill du ha råd om vad du ska göra? Det känns liksom inte som att det finns några alternativ, stanna hos din kille om det är honom du vill gifta dig med!

Jag kan också sakna den där nykära flirt-grejen, men då saknar jag den mellan oss, inte någon annan...

Jag var också väldigt ung (18 år) när jag träffa min sambo, så jag han inte heller "komma ut". Jag känner ibland att det hade varit bra att ha något att jämföra med för att jag tror att det hade varit enklare för mig.

Vi har varit ihop i fyra år nu och för ca 2 år sen så blev jag bekant med en annan kille som var väldigt intressant och social på ett sett som jag upplever att min sambo inte är. Man kan nog säga att jag fick ett lite "crush" på den andra killen men samtidigt var det först då jag förstod hur mycket jag älskar min kille. Jag såg den andra killens alla positiva sidor och ändå så kännde jag väldigt starkt att min sambo var den rätta för mig.

Personligen tror jag att det är rätt vanligt att tänka på andra killar än sin pojkvän, det händer mig ibland. Det viktigaste för mig är ju att det är honom jag tänker mest på . Vad känner du innerst inne? Jag tror att det är väldigt viktigt att vara ärlig mot sig själv. Tycker du att du gör fel/tänker fel?

Du är ung. De allra flesta gifter sig inte med den kille de träffade när de var 18. Du är den enda som kan veta vad du egentligen känner och vet, men jag tror det är högst normalt att man tappar en del känslor när man är borta från varandra så länge i taget, och ni har ju inte varit ihop mer än ett år. Det är länge när man är 19, men på en livstid ingenting.

Jag tror att du tycker att gräset är lite grönare på andra sidan. Se till att skaffa vänner och intressen på nya platsen, så att du inte behöver ägna så mycket tid åt att fundera. Engagera dig i Kåren eller nån Spexgrupp eller liknande. jag älskar min kille mer än något annat, och skulle aldrig byta honom, men det innebär inte att man inte kan känna en liten stuns av attraktion till någon annan. Det bevisar bara att man inte somnat till tycker jag...

Kanske är det så att din kille inte är rätt för dig, men det är lätt att fastna i spår, och omvärlden ställer omedvetna krav på er (du skriver att ni är "det perfekta paret"). Man vet vad man har, men inte vad man får. Du har flyttat till en ny stad, och allt är nytt och obekant, och då är det väl inte helt ovanligt att man omvärderar mycket annat i sitt liv.

Eller så är han helt rätt, men du har ett behov av att vara som de flesta 19-åringar är, leva lite studentliv och inte behöva ta ansvar för så mkt mer än dig själv. Men eftersom ni inte bor ihop så har du ju all tid i världen att leva "ditt" liv under de veckor ni inte ses.

Det kan ju också vara så att det inte är ni två utan att du omedvetet letar efter en annan?

Jag har varit gift en gång tidigare och när jag blev intresserad av en annan så var det början till slutet.
Skuldkänslorna gjorde att det inte blev något med den jag blev intresserad av, för det var ju "fel" att känna så, men så småningom tog det ändå slut med min man.  

Länge, länge, i många år ångrade jag att jag inte lärde känna den där andra killen och gav det en chans.
Jag slutade inte ångra mig förrän jag träffade min nuvarande man (10 år senare). Nu finns inga andra, till och med han som aldrig blev har totalt bleknat bort till intet. 

Jag träffade min första man hyfsat tidigt, det var mitt första seriösa förhållande och vi var tillsammans i 7 år. Vi bråkade inte, allt såg fantastiskt ut utifrån, men vi passade inte ihop egentligen. Vi skildes åt som goda vänner. 

Tack för svaren :) Det hjälper verkligen att få lite andras åsikter....Som svar till förlovadflicka så ville jag nog mest skriva av mig lite och kanske få lite andra synvinklar. 

En tanke som har kommit upp mer den senaste tiden som nog hör ihop med allt detta, är att jag har reflekterat över att det faktiskt går att göra slut. Jag har absolut inte känt att jag har velat det, men tidigare har jag mer tänkt "okej, nu har jag hittat en bra kille och vi kommer alltid att vara ihop. VI passar ihop och vi kommer aldrig att göra slut" och nu så har det vara "Oj, man kan faktiskt göra slut. Om jag känner att jag nog inte vill vara med honom längre så måste jag inte stanna". Lite konstigt att jag inte tänkt så innan, men vi har varit så självklara på alla sätt och vi. Det har jag kanske börjaat ifrågasätta lite mer nu, kanske är vi för lika?  

Men nu till helgen kommer älsklingen hit och då får jag se hur det känns!  Jag saknar honom mycket, så allt detta är kanske bara för att tänka bort saknadstankarna, vem vet? Det känns som att jag kommer att få lite mer koll på hur jag känner när vi ses nu till helgen. 

Jag träffade min man när jag var en bra bit över 30, och hade alltså hunnit med ett och annat förhållande innan (och ett och annat strul och misslyckat ONS...). Så jag vet verkligen vad jag missar - och det är inte mycket.

Ändå tänkte jag på det när vi förlovade oss, att nu blir det aldrig mer nån annan. Och innan bröllopet ställde jag allvarligt frågan till mig själv om jag var alldeles säker på att jag skulle vara nöjd och lycklig med honom resten av livet. Jag menar, alla människor har ju sina brister (och sina fördelar), och det finns saker jag saknar i vårt förhållande. Jag har ju kommit fram till att det är saker jag kan leva utan och att det jag får är så väldigt mycket mer värt, men ibland tänker jag att om det någon gång tog slut och jag träffade nån annan som var på ett annat sätt...

Jag tycker snarast det tyder på mognad att vara medveten om att det finns alternativ, att inte längre vara insvept i den allt uppslukande tonårsförälskelsen. Det ÄR ju faktiskt så att det finns massor av bra och attraktiva och intressanta människor i världen, så innan man stadgar sig definitivt bör man veta både varför man är säker på att man vill välja bort dem - och att man faktiskt väljer bort dem. Då kommer det inte som en överraskning när man efter 15 år känner ett plötsligt litet fladder i magen när nya kollegan kommer in, utan man kan konstatera det och ignorera det utan att få panik och tro att det är nåt fel med ens äktenskap (om det inte är det, förstås).