Hur vågar man tro och hoppas igen?

Gifte mig med pompa och ståt för knappt 10 år sedan. Lycklig, förälskad, glad över att jag haft turen att få in en så fin kille i mitt liv.

Hade en ganska uppslitande skilsmässa bakom mig, när jag för andra gången i mitt liv blivit övergiven av den jag älskade - och dessutom med perspektiv bakom mig insåg att den mannen egentligen aldrig älskat mig som mig utan mest tyckt att det var bekvämt med en hushållerska och sängvärmare. Han såg mig aldrg, sa aldrig något uppskattande - så här i efterhand förstår jag inte hur jag kunde tillåta att det pågick så länge som det gjorde.

Jag var ung och dum och kär helt enkelt. Eller ung och dummare för ibland tänker jag att jag nog fortfarande är rätt korkad när det gäller relationer...

Men som av ett under träffade jag i alla fall en man till efter skilsmässan.

Han är fortfarande samma fina man, samma underbara person. Men för några år sedan, efter 7 år tillsammans och 5 år som gifta så drog han sig undan, mitt i en sexuell stund med orden "det funkar inte, jag har ingen sexuell kemi med dig, har egentligen aldrig haft det. Jag älskar dig så mycket man kan älska en annan människa, men som en syster eller en kär vän och det känns helt galet att ha sex med dig. Som något incestuöst."

Min värld rasade inte. Den stannade. Världen tog tvärstopp. Att säga att mitt hjärta brast är tidernas understatement.

Ja, jag borde ha gått där och då. Sagt, tack älskade vännen men nej tack, jag går nu.

Men det gjorde jag inte. Att återigen förklara för familj och vänner att jag inte duger som någons kvinna fullt ut, jag pallade det bara inte. Det gjorde för ont. Så vi fortsatte att bo tillsammans - min man säger att han ändå inte är så intresserad av sex och att han aldrig blir förälskad på det sättet man blir mellan en man och en kvinna. (Nej han är inte homosexuell så den teorin kan ni släppa med en gång. Han kollar på porr ibland och det är mellan man och kvinna iså fall - eller bara ensamma kvinnor som poserar.)

Åren gick och jag dejtade mellan varven - med min mans goda minne, jag är inte den som går bakom någons rygg. Ibland träffade jag trevliga killar men allt som oftast råkade jag ut för killar som var noll intresserade av mig som person, som hel kvinna, de ville endast och enbart ligga, och endast på deras villkor.

Jag har i sak ingenting emot ett kk-förhållande, men det måste ju bara på BÅDAS villkor och kanske är jag pryd och fånig, men sex helt utan närhet och känslor är inget för mig - jag känner mig bara utnyttjad och dör lite inombords för varje gång  - så sådana killar bröt jag banden med omgående om jag märkte minsta sådan tendens.

Jag träffade ett par killar som var trevliga och det kändes bra med - observera att jag inte sökte ett "riktigt" förhållande, utan snarare "vänskap med fördelar". Att jag inte på något sätt sökte en ny man att dela livet med - men jag är en vuxen kvinna med fullt normala fysiska drifter, jag ville ha ett sexliv med en trevlig kille och med någorlunda regelbundenhet men utan att vi behövde bli ett par...

Två gånger träffade jag killar det kändes trevligt och kul och bra med - men när saker började röra sig träffade de andra tjejer och valde bort mig. Så som jag i stort sett hela mitt liv valts bort och hamnat längst ned på prioriteringslistan...

Till slut, efter några års dejtandet beslöt jag mig för att ge upp. Att lägga ned alltsammans, bli som min man, en könlös varelse med endast platonisk kärlek i mitt liv. Med kompiskramar och kyska små vänskapspussar. För alternativet sliter ännu mer känslomässigt.

Att endast duga som mäns lilla lekdocka och när man inte vill vara lekdockan är man inget värd alls - det är inte precis så man vill leva sitt liv...

Var på väg att radera mitt konto på en viss dejtingsajt när ett mail hade trillat in. På något sätt väcktes min nyfikenhet och jag svarade.

Efter ett par veckor sågs vi en av årets första sommardagar med strålande sol och resten är som man kan säga, historia. Vi började umgås, lite smått i början men mer intensivt när min semester började.

Och det fanns något skört och fint mellan oss i början, romantik - och här var en kille som inte ville ligga BUMS utan lära känna mig och låta det hela ta tid. Åldersskillnaden mellan oss spelade ju också in, jo jag är en del äldre än vad han är men när man gillar nån så gör man ju.

Vi hamnade efter en tid i säng med varandra och till min stora förvåning så kände jag en åtrå för honom jag inte ens trodde var möjlig, från början hade jag knappt ens tänkt på honom som fysiskt attraktiv - men gillade honom som person, trevlig, intelligent, rolig och ingen omogen valp på något sätt.

Sommaren blev en hälrig tid - jag upptäckte till min förskräckelse och förtjusning att jag blivit kär, ordentlig också.

Men så en dag tyckte jag hans närhet blivit mer avvaktande - hans förtjusning över mina närmanden började blir mer tveksamt. När jag tog tjuren vid hornen och frågade så fick jag förklaraingen att det kändes fel med sex - jag var ju inte en flickvän och ingen han kunde visa upp för familj och vänner p g a åldersskillnaden. Men att han tyckte mycket om mig,. ville ha vår vänskap och den närheten vi hade - som vänner. Det bara några veckor efter att han mer eller mindre sagt att hade han inte nojjat över åldersskillnaden hade han valt mig fullt ut.

Ja, jag borde ha sagt ajöss där direkt. Men han sa inte att det var totalslut, utan att han ville backa bandet och ta det sakta framåt. För han var ändå attraherad och gillade ju mig så mycket...

För att göra en lång historia lite kortare så tog det tvärstopp i vintras - det tände bara inte med mig sa han (jo fysiskt - men det räcker inte enligt honom och på sätt och vis har han rätt.) Vi sågs inte på nån månad men hur det var ville han ses och umgås som vänner - så vi började ses igen - som vänner. Men under våren kändes han allt närmare igen, ringer minst en gång per vecka och vill ses. Sex har vi inte, men vi umgås och har mysigt och mycket mental närhet.

Återigen - när någon kommer mig nära som person, som min man, då dör det sexuella intresset för mig. Då är jag en kär vän, men inte en kvinna. Och finns sexuellt intresse ja då finns endast det, jag som person verkar helt j-a ointressant.

Mannen då? Jo vi delar boende. Vi gillar ju varandra - men idag är vi två syskonsjälar som delar boende men i allt annat är som singlar rent praktiskt.

Men min längtan efter ett "riktigt förhållande" har inte försvunnit. Men min tro på att någon någonsin skulle vilja ha mig, som kvinna, partner, sexpartner, kort och gott livskamrat, den har försvunnit. Jag är så övertygad om att börjar jag dejta igen så kommer jag sluta som lekdocka eller som kära vännen som man inte kan känna sexuellt intresse för.

Jag vågar inte tro på att jag ska duga som kvinna fullt ut. Att en man kan bli lika kär i mig som jag i honom. Kort sagt, jag har gett upp att dejta, att ens försöka träffa en man som vill ha hela mig, inte bara den ena eller den andra biten av mig. Jag orkar inte ens hoppas eller drömma längre. Lever dag för dag och hoppas att jag kan få lite ro mitt hjärta nån gång.

Jag är inte så ung längre. Har väl passerat bäst före datum fast jag ser bra ut för min ålder  e t c. Men jag är inte en sån där "söt" kvinna som män verkar bli kära i, men har en kropp som många män tänder på - men bara det, inget annat.

Känner att män mest vill sätta mig i "hora"-facket och inte ens kan tänka sig att jag är en kvinna som också har känslor...

Längtar men törs inte tro på män längre... Så vad gör man? Hur ska man våga tro på att man duger som hel kvinna och inte bara antingen eller för en man? Hur hittar mna hoppet igen?

Nej, jag MÅSTE inte ha ett förhållande. Jag kan leva som singel. Men att aldrig få någon annan fysisk kärlek än kramar - det tär. Samtidigt som jag känslomässigt inte klarar av att ha fysisk kärlek på de villkor som hittills verkar ha varit det enda som stått till buds?

Hur hittar man hopp och tro igen? Jag har inget kvar av de varorna alls...