Olycklg vänskap?

Wow, det hade lika gärna kunnat vara jag som skrivit detta... bortsett från att bjuda till bröllop för när jag gifte mig fanns det direkt ingen sådan person...

Men i övrigt så känner jag igen det där med snudd på förälskelse, viket ju kan bli lite missförstånd ibland om jag blir kompis med någon av mostatt kön (av nån anledning - jag blir väl inte kär i alla killar heller!)

Har tyvärr inget gott råd men ville i alla fall tala om att jag känner igen känslan! Och det är svårt då, ska man fråga: det känns lite som att jag tycker mer om dig än du om mig. Haha! Låter som en dejtrelation liksom...

Just nu tänker jag särskilt på en kompis. Vi har känt varann i 20 år och haft mer kontakt ibland och mindre i perioder. När vi träffas pratar vi länge och djupgående om livet och känslor och relationer, fast vi kan förstås umgås mer lättsamt också. Men det har nog alltid varit så att jag har berättat liiiiiiite mer för henne än hon berättar för mig. Jag tycker väldigt mycket om henne, och jag tror att hon gillar mig också. Hon säger alltid att vi borde träffas oftare, och beklagar att hon sällan har tid. Hon har väldigt många vänner men verkar inte riktigt inse själv att hon är så populär. De senaste åren har hon dessutom haft småbarn, vilket förstås gör det svårare att upprätthålla många vänskapsrelationer

Jag tror henne när hon säger att hon skulle vilja träffas oftare. Men jag vet också att hon hinner träffa andra vänner oftare, även om det säkert inte heller är så ofta som de och hon skulle vilja. Så jag är ju helt enkelt inte så högt prioriterad. Det här har tagit lång tid för mig att förstå. Jag har funderat på om hon egentligen inte vill vara kompis med mig, men så är det ju uppenbart inte. Det är bara det att andra vänner kommer före.

Det är ju inte så att jag inte har några andra vänner, men inte så många som jag kan prata så på allvar med och få ut så mycket av samtalen.

Vi skickade ut Save the date till de närmaste i god tid före bröllopet, och hon svarade inte. Det var förstås inget att svara på heller, egentligen, det var ju bara en upplysning om att ni kommer att få en inbjudan till det här datumet. Kort därefter insåg jag plötsligt att hon just haft sin 40-årsfest och att jag inte varit bjuden. Det fick vår relation att kännas väldigt sned, och jag hade inte lust att bjuda henne på bröllopet längre. Men eftersom jag skickat STD var jag ju tvungen att fullfölja och skicka inbjudan. Delvis till min förvåning tackade hon ja, och när vi senare pratade i telefon lät hon väldigt glad och sa att hon såg fram emot det. Och jag tror hon menar det.

Jag tror mitt problem är att jag känner mig som en efterhängsen lillasyster i vår relation. Att hon nästan tycker lite synd om mig och känner att hon borde "ställa upp" och vara snäll mot mig. Jag tror egentligen inte att det är så, men känslan är svår att skaka av sig.

Det är egentligen inget stort problem, det är väl ok att ha lite mer avlägsna vänner som man träffar mer sällan, men jag kände att jag ville lufta problemet lite.

Nä den där känslan.... Jag tror att jag har försökt backa lite med såna här kompisar, för att se hur de beter sig, men tyvärr funkar inte alltid det för de kanske inte har tiden och då blir det ingen relation alls istället... jag har tex en av mina närmaste vänner som nu har skaffat flickvän och dessuom flyttat typ 20 mil härifrån. Jag känner mig rätt tjatig när jag ringer honom, men han aldrig ringer mig. Han har sagt att han vill hålla kontakten och att han blir glad när jag ringer, men att han inte alltid har tiden och orken att höra av sig tillbaka. Här hamnar man då i nån vågskål; vill jag ha en relation där jag gör nästan allt arbete för att hålla ihop den? Eller kan jag tänka mig att stå ut med det en period för att min vän inte riktigt har orken?

Att hon blivit bjuden på bröllopet är ju i i vilket fall helt naturligt tycker jag! Jag bjöd flera vänner som jag inte umgåtts med på ett tag men som kändes viktiga att ha med.

Guuud som jag känner igen  mig i det du skriver TS! Jag har haft flera sådana där vänskapsrelationer i mitt liv och tyvärr är det nästan alltid jag som känner mig som en "olycklig vän". Delvis tror jag att det beror på att jag är en väldigt monogam person och tivs egentligen bäst med att bara ha ett fåtal mycket nära vänner - min definition av vänskap är nog också mer "seriös" än hur jag tror att de flesta ser på vänskap, mer en kompisgrej kanske, att man har kul ihop när det blir av men inte så mycket mer än det...
Det har lett till att jag efter ett tag drar mig undan i vänskapsrelationer om jag inte känner att det är en balans i relationen - om jag upptäcker att det är jag som alltid ringer eller  föreslår grejer men aldrig känner att det finns motsvarande ansträngning tillbara så föredrar jag faktiskt att inte höra av mig alls. Och då dör vanligtvis vänskapen ut. Men jag vill inte knna att det är jag som är den som håller vänskapen igång, det måste ju vara bådas arbete eller hur?
Så med tiden så har jag insett att jag faktiskt inte har så himla många vänner som liksom blivit kvar, men å andra sidan så är dem som är kvar verkligt goda vänner.

Sen så kanske man också ska tänka på att en vänskapsrelation kan förändras ganska mycket över tiden ta tex en av mina älsta vänner, vi har kännt varandra i ca 15 år och fram till för ungefär 2-3 år sedan så kände jag mig alltid som du skriver som underläge i relationen, hon hade fler vänner, ibland pojkvänner, ringde jag så hade hon alltid något annat på gång - ja ibland var det som att jag fick hänga på för att hon tyckte synd om mig (så var det nog inte, men det känndes så). För drygt tre år sedan träffade jag min BM och vi flyttade ihop, men hon gjorde slut med sin sambo något år senare. Nu är det nästan tvärt om, det är hon som ringer och vill umgås, jag vet att hon är ganska ensam, har ingen ny relation etc och helt plötsligt så har "maktbalansen" mellan oss rubbats på något sätt. Självklart är det ju egentligen nästan fånigt att sådant som om man är singel eller inte påverkar även ens status i vänskapsrelationer, men trots allt så har man ju som singel mer behov av sina vänner än om man är sambo och ja, då blir det ju så att det blir skillnad...

Har egentligen inget svar att ge mer än att jag tror att det är sådär för alla mer eller mindre... Inga relationer är ju 100% jämställda tyvärr.