Trött, ångest och bitter.
Måste bara få spy ur mig lite anonymt...
Nu kommer jag att låta som en jättesjälvisk och bitter människa, och det är väl så när man bara får höra en viss del av en helhet eller får en viss del av information om något/en person - att man lätt tror att det är personen som helhet. Men nej, men grejen är att jag aldrig skulle gnälla om detta till någon omkring mig eller någon som känner mig... ställer alltid upp och tänker alltid på andra före mig själv... måste också tillägga att jag är otroligt barnkär och har väldigt bra hand med barn - om någon skulle tveka efter detta =P Men jag måste bara få pysa ut någonstans...
Jag bor ju ihop med en man, och han har barn sedan tidigare. Dessa barn tycker väldigt bra om mig, vilket såklart är roligt och bra, men utöver detta så är det två barn som inte är så självständiga. D.v.s. de vill sällan leka för sig själva, har sällan inspiration till att göra nått på egen hand eller så. De kan knappt se en film själva utan vill då att man ska sitta bredvid och se den tillsammans. Samtidigt är de alltså väldigt efterhängsna på mig! Innan jag flyttade in här umgicks jag en hel del med min sambo, och även barnen, och jag ägnade mycket tid åt dem då jag var på besök också. Detta fungerar om man är på besök 1 timme, men inte om man bor ihop, då kan man inte ha full uppmärksamhet på barnen (det är stora barn) varje minut av ens dygn, iaf inte jag, jag blir galen! Tro mig, jag älskar barn och tycker de är superviktiga, men då man inte ens kan ta ett steg utan att ha en svans efter sig blir man (iaf jag) tillslut galen! (Kan helt seriöst resa mig upp och gå in i sovrummet för att hämta mig, vända mig om och de följde med, sen då jag går tillbaka går de efter). Sedan jag flyttade in har jag på alla sätt, såväl pedagogiskt som mer rakt ut, sagt ifrån att vuxna behöver egentid också, att jag nu bor här och också har mina saker jag vill göra själv ibland, precis som de (borde) ha, att man inte kan vara med varandra hela tiden. Skämtsamt sagt "hallå, du är som en svans på mig, du kan faktiskt vänta där ute hörru".
Nå, jag ska komma till sak, för det är naturligtvis inte barnen jag är "trött" på, det är ju inte deras fel, det är min sambo! För vart är han medan barnen är klistrade på mig hela tiden? Jo, han ligger inne i sovrummet och ser på tv!? Dessutom är han mycket medveten om att barnen är väldigt efterhägsna på mig och att jag tycker det är jobbigt i längden (att inte ens kunna gå på toa utan att de följer efter och står utanför och väntar) medan han har sagt flera ggr att han är "inte lektypen" och han "har inte lust att rita/spela spel/dylikt med barnen". D.v.s. jag tycker han är väldigt självisk! Det är väl inte alltid man har lust att göra allt här i världen men man har väl ett visst ansvar? Visst tycker jag det är okej att säga ifrån ibland att "nu får du faktiskt lämna mig ifred en stund, jag vill göra det här, hitta på något själv" men för honom är det standard-repliken. Jag har pratat väldigt öppet med sambon om detta och föreslagit att då han legat och sett tv i 3 timmar och jag haft barnen ikring mig vareviga sekund av den tiden skulle han ju faktiskt kunna komma ut och säga "hej kids, ska vi spela ett spel?" eller vad som helst och därmed ger mig frihet att hitta på något eget en stund? Det är trots allt HANS barn?
Mest bitter blir jag över att han börjar jobba imorn, medan jag har min sista semestervecka.... och då tyckte han det var onödigt/taskigt mot barnen att behöva va på fritids så jag kan väl ha dem hemma? Och visst, det kan jag, men jag känner redan nu att jag kommer att bli otroligt trött denna vecka! Speciellt med sådant oengagemang från hans sida! Om han nu tycker barnen förtjänar bättre än "förvaring" på fritids (vilket jag också tycker!) så varför kan han inte anstränga sig till att ge dem något bättre då? När jag tar upp sånt här med honom säger han bara "du behöver inte vara med dem, det är bara att säga åt dem att gå in på sitt rum" vilket jag med mitt samvete inte kan (såklart måste de leka själva ibland, menar inget annat, men att alltid sjasa undan dem för att ha självisk egentid i flera timmar tycker jag är fel!) så då blir det iaf jag som måste fortsätta ta det eftersom han då anser att det är mitt val.
Vet inte ens om ni hänger med =( Känner mig bara trött och slutkörd och bitter över att hela veckan kommer att kännas stressad och jobbig och sen är det full rulle på jobbet igen. Kan tillägga att veckorna jag redan haft inte varit särskilt utvilande. Ursäkta trist inlägg, jag är som sagt inte denna pessemisten i verkligheten, därav klämmer jag ur mig det här.