Bittra äldre släktingar, vad gör man?

Detta blir ett långt inlägg, behöver nog mest prata av mig lite... om någon som orkar läsa har något att säga är jag väldigt tacksam för det.

Vad gör man åt sina bittra släktingar egentligen? Eller släktingar och släktingar, det handlar om en enskild person. Min mormor.

Hon är nybliven pensionär, frisk som en nötkärna, ett stort umgänge och flera hobbyer. Men hon har på egen hand förstört sin relation med sina döttrar (min mamma och moster) och nu jobbar hon flitigt med oss barnbarn.

Under hela vår uppväxt har vi fått skapa vår egna relation med vår mormor. Jag kan inte minnas en enda gång att min mamma sa något negativt om min mormor, utan hon kom till alla familjehögtider och vi hälsade på under sommaren (hon bor ca 90 mil bort) och vi har fått skapa vår egna bild av henne.

Jag har dock starka minnen från barndomen av att jag tyckte det var väldigt jobbigt att umgås med min mormor på egen hand då hon alltid skulle uppfostra oss på sitt sätt (trots att vi var väldigt väluppfostrade hemifrån), skulle klaga på städningen i vårt rum, flytta och rota bland grejer och skuldbelägga oss för att vi aldrig hörde av oss (även som 8-10-åringar). Mamma sa självklart ifrån på skarpen varje gång hon upptäckte vad som pågick, men tyckte ändå det var viktigt för oss att ha en relation till vår mormor.

Nu i vuxen ålder har det inte blivit bättre. Min mamma har så gott som helt tagit avstånd från sin mamma efter att mamma för något år sedan rensat luften och mormor fortfarande anser att hon var den perfekta modern, som enligt både mamma min moster och min morfar aldrig fokuserade på annat än sig själv och sina känslor under mammas och mosters uppväxt. Hon är ett offer för omständigheter helt enkelt. Kontakten består i en blomsterbukett på mormors födelsedag.

Min mormor är en otroligt social och trevlig person när hon är med nya människor. Min sambo som träffat henne en handfull gånger förstår inte alls vad jag pratar om, utan tycker att det är vi som verkar bittra även om han inser att han inte har hela bakgrunden. Men hon är också otroligt manipulativ och en person som aldrig kan se sin medverkan i något när man pratar på tu man hand. Jag försöker hålla en god relation till henne, för när hon är sitt "bra jag" så är hon väldigt trevlig att prata med, och jag tycker på nåt sätt att det är viktigt med släkten.

Jag ringer ca varannan vecka (på mina villkor, orkar inte alltid svara när hon ringer utan väljer mina tillfällen) och hälsar på en gång om året när jag hälsar på resten av släkten i staden där hon bor. Det har jag inget emot alls - tvärt om - om det inte vore för att varje samtal oundvikligen måste avslutas med "så trevligt att du ringer, din mamma/syster/moster hör ju aldrig av sig". Varje gång svarar jag med att "nej, det är tråkigt men inget jag kan göra åt". Sedan gråter hon lite och ber att jag ska hälsa mamma att det vore trevligt om hon hörde av sig.

När hon pratar med min syster eller syster så är det samma visa. Mina småkusiner får inte vara själva med henne, för då får de höra hela tiden att ingen hör av sig (de är 8 och 9 år gamla). Det är inte roligt att som barn höra en massa saker från sin mormor om sin mamma. Man har ju sin lojalitet hos sina föräldrar, och som barn ska man inte behöva stå till svars för, eller försvara, sina föräldrars handlingar...

Mest tycker jag ju synd om henne, att hon inte kan göra upp med det förflutna, be om ursäkt och försöka gå vidare på ny kula så gott det går. Det här tär ju på både mamma och moster. Dessutom hade mormor en usel relation med sin mamma i sin tur där problemet var exakt detsamma, så hon om någon borde ju veta hur det känns... Men hon ser ingen som helst egen skuld i något.

Långt blev det... är det någon som har liknande upplevelser? Hur hanterar man det? Är det enda sättet att stänga av kontakten? Det vill jag ju egentligen inte heller göra, det är ju trevligt när vi väl ses och hörs om det inte går över gränsen. Hon bor ju långt bort, och en gång om året är ju inte outhärdligt att ses...

Anonym

Äldre 28 Jul 15:50

#1

Jag känner igen mig helt och fullt, min farmor är likadan. Det har gått så långt att jag inte har någon som helst kontakt med henne. Mina föräldrar och ett av mina syskon har viss kontakt, jag träffar henne om det är så att hon råkar vara hos dem när jag är där. Men eftersom hon inte kommer när min pappas syskon är hos oss är hon sällan med på några kalas (de har ännu djupare konflikter med henne). Jag kommer nog inte bjuda henne på vårt bröllop - jag vill hellre ha min pappas syskon där, dem har jag kontakt med och de betyder mycket för mig. Min farmor däremot sprider negativitet omkring sig.

Ibland får jag skuldkänslor över att min relation med henne är så knapp, hon är gammal och har (av naturliga och självförvållade orsaker) nästan inga vänner. Min (fina och snälla) farfar är död. Men samtidigt vet jag att om jag bjuder till orsakar det mig också lidande och hon tar sönder allt bra och positivt. Jag har nu valt att leva mitt liv utan henne och försöker att rättfärdiga detta. Mina föräldrar stöder mig i detta val och skuldbelägger mig inte och tvingar mig inte att träffa henne.

Det verkar som om du har en "lagom" jobbig relation till henne nu där du är den som styr över umgänget. Om det i sig inte är för jobbigt och uppslitande för dig kanske det bästa är att behålla situationen som den är? Om du mår dåligt av relationen måste du kanske rannsaka dig själv och bestämma sig vad som är viktigt i DITT liv och vad DU värderar, utan att ta hänsyn till hennes krav.

Man ställer inte krav på släktingar, och framför allt inte barn, om att få umgänge. Umgänge och kärlek ska komma naturligt till dem som "förtjänar" det.

Långt (och lite osammanhängande) svar.... Kändes lite skönt att få skriva av mig också :)

Anonym (Less på detta nu)

Äldre 28 Jul 16:18

#2

Skönt med lite medkänsla, men tråkigt att det finns sådana här människor över huvud taget.

Nej, jag har lite ångest över det där också, ska man bjuda. Vi kommer gifta oss under nästa höst, och jag vet inte alls hur jag ska göra med mormor. Att inte bjuda henne vore samma sak som att säga upp bekantskapen, och jag vill ju ha min mormors bra sidor där, men hoppas de dåliga blir kvar hemma. Hon dyrkar min sambo (trots att de bara setts några gånger) och tycker att han är helt fantaaaastisk. Det är han förvisso, men hon vill nog ställa sig in lite också, så det känns lite genomskinligt.

Bröllopet kommer vara hemma på min släktgård, och alla de andra släktingarna kommer bo hos mina föräldrar (de har ett jättestort hus). Vill jag bjuda mormor så är det helt upp till mig, min mamma kommer inte lägga sig i öht, och är det bara för ett par nätter så får hon säkert bo där också. Det är ju många där då, så det blir ju inte så mkt privat umgänge.

Det jag är rädd för är bara att mormor tar tillfället i akt att ge sig på mammas dåliga samvete när de väl ses, eftersom de inte setts på snart fyra år nu (och nästa år blir det ju fem år). Mormor är väldigt känslosam av sig, så det kommer inte hjälpa att prata med henne (hon har ju ändå inget ansvar i det hela, så hon kommer inte "förstå" nånting ändå...) Tack och lov är min mamma en rationell person som aldrig skulle falla i fällan. Kommer det till den punkten så kommer hon antagligen be mormor ta sitt pick och pack och åka hem igen.

Men det är nog som du säger, umgänget sker på mina villkor och det är nog lugnast för alla att ha det som vi har det. Genom att jag har lite kontakt med henne och hon får rapporter av mig så låter hon de andra vara lite, och det kan jag bjuda på. Jag är nog den som har den mest vuxna relationen med henne för tillfället...

Bittra äldre släktingar, vad gör man?

INNEHÅLL